Att älska

Många sena nätter ligger jag vaken en extra stund, jag känner hur du andas mot min nacke, din arm om min midja, din kropp tätt intill min. Jag andas med i din takt och jag känner mig tryggare än jag någonsin känt mig. Jag känner mig tacksam, och förundrad, lycklig och nästan lite salig. För det är fantastiskt, och nästan något religiöst över det att vi älskar. Du och jag. Med dig känner jag mig hel, jag behöver aldrig dölja något, inte ha en fasad. Du ser rakt in i mig och jag är inte längre rädd. Jag vill att du ska ha tillgång till mina djupaste mörker. Det är ok. För jag älskar dig.

Jag ligger stilla, tänker på allt vi upplevt, länder och ställen vi har besökt. Jag tänker på det vi har nu och det som ligger framför oss än. Ett helt liv som jag vill dela med dig, saker jag vill göra och saker jag vill se. Tacksamheten, värmen i bröstet och det obeskrivliga lugn jag känner. För att jag har funnit dig. Vi behöver inte jäkta runt och leta, hoppas, bli besvikna, försöka igen och bli sårade. Vi har funnit det stora som de andra letar efter, vi har funnit varandra.

Det är viktigt att inte ta för givet, för det vi har är något heligt, något större än oss. Det vi är en del av är kärleken, den största kraften på vår jord.

Jag älskar dig, 

din fru Jennie 

3+1=4

När vi precis hade blivit tillsammans, eller hösten efter närmare bestämt, så pratade jag med en vän; hon och hennes kille hade vart tillsammans i fyra år och då tänkte jag oj, fyra år, så länge! Och nu står vi här, 4 år senare och jag tycker det har gått i rasande fart. 

Vi har upplevt en mängd känslor tillsammans, också många platser har vi besökt. Vi har åkt till Gotland, Österlen och Kinnekulle. Vi har besökt Budapest och flyttat till Usa. Vi har vart i Los Angeles, San Diego, Miami, Las Vegas, San Francisco, Sant Augustine, Key West, Mexico, och New York tillsammans. Vi har skaffat vår första lägenhet ihop, i Floridas Fort Lauderdale och vi har förlovat oss, och gift oss i vackra Sala Silvergruva. 

Vi har gått igenom perioder av hjärtskärande saknad och tider med så mycket lycka att våra magar kittlats sönder. För Markus är mannen i mitt liv, min stora enorma kärlek och han gör mig trygg och lugn, galen och lycklig, får mig att skratta och att gråta av saknad när jag är ifrån honom. Han försöker alltid vara den bästa för mig och han är jordnära och full av kärlek. Så jag tackar oss för dessa 4 år och längtar till alla de år som vi har kvar. 

Kärlek och värme. 

Jennie, fru Grip

Att älska

Det är svårt att beskriva för andra som inte upplevt det än, hur det är att träffa den människa man vill leva resten av sitt liv med. Det känns liksom rätt, den finns inget tvivel på att det är personen med stort P. Folk säger ofta, när jag berättar att vi redan är gifta, att det måste vart för visumet, som vi gifte oss. Och då svarar jag att visst, att det hände just när det hände har givetvis med omständigheterna att göra, men just det att bestämma sig att leva tillsammans, til the end of time, det beslutet hade vi redan tagit, för många år sedan. 

Jag kommer ihåg när vi vart tillsammans i bara några veckor, jag och Markus, jag satt hemma i hans lägenhet medan han var iväg till jobbet en sväng och jag skrev. Jag skrev en dikt och tänkte på hur jag faktiskt älskade honom, men hur det säkert var för tidigt att säga det. Men jag visste det med hela min kropp, jag älskar den här mannen, jag vill leva mitt liv med honom, bära våra barn i min mage och bli gammal på landet tillsammans. Galet va? Men så var det, veckan efter tog han mod till sig, och en svindlande eftermiddag, i sängen på mitt flickrum, så sa han att han älskade mig. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog stenhårt och hur jag liksom flöt runt, ett med universum. Så lycklig. Aldrig hade någon sagt så förut, och aldrig hade jag känt så starkt detsamma, vi älskade varandra, vi var oövervinnliga! Och än idag, vi älskar varandra, och inget kan stå iväg för det, inte ens världens hav.

Markus Grip, jag älskar dig.

Fru Grip

I mörkret ser jag mer

Ibland måste jag blunda för att se saker klarare. Måste stänga av och göra det becksvart i kring mig för att förstå vad det är som jag egentligen vill säga mig själv. För att förstå vad rösten inom mig försöker att förmedla. Förr var det lättare, förr stängde jag ofta av, bara gjorde det mörkt omkring mig och så kom orden krypande.. De liksom omslöt mig och helt plötsligt var jag endast en port för orden.. för det som jag ville säga mig själv, och världen. Nu för tiden är det inte så. Jag vet inte om kontakten helt är bruten men det är svårare nu, att med hjälp av orden komma ända in i min egna kärna... Jag måste blunda ännu hårdare.. Måste stänga ut verkligheten helt och minsta distrahering kan få mig att tappa fokus. Jag förstår inte helt vad det är som har hänt. Vad har fått mig att liksom montera ner den bro jag hade till mitt inre.. Eller mer; de ord jag hade till hjälp att bygga bron mellan mitt inre och mig, här ute i världen. Nu för tiden känner jag mig mer som en del av en verklighet, en del av ett nu, en del av ett samhälle med saker, ting och andra människor än jag känner mig en del av mitt hela jag, en annan värld, en drömmarnas och tankarnas värld. Är det det som händer när man blir äldre om man inte är försiktig.. Eller är det det som händer med människan om man ger för mycket vika till den materiella världen? Förlorar man det själsliga på vägen?

Det känns som att några behåller den där bron, den där bryggan till sitt inre, till världen som målar bilder, och  färger på känslorna, medan andra tappar det. Andra blir för påverkade av det andra sättet att se saker på.. Det hårda, det kalla och realistiska.

Jag förstår varför många konstnärer tar till vinet, drogerna. Man slipper bry sig om vart ramarna går, vad som anses genialiskt och inte, vad som andra gjort innan och vad som är onödigt att utföra igen. Vi liksom försvinner bort från den värld som redan bestämt för oss vad vi bör säga, göra, vi blir mer fria. Vi kan släppa allt detta Att vara och bara vara, bara skapa. De är svaga, de som tar till drogerna för att få känna sig fria... Vi är svaga, som inte kan bara vara, inte bara göra...

Allt blir bäst i mörkret när jag blundar... när jag stänger precis allt ute..
Jag ser bäst med förbundna ögon och jag tror inte att jag är den första som har sagt det.

Jennie

Poem

I think you've heard it all before
Even so, I need to share, so here is more
More of that feeling of sensing that you're lost
More words stating that I do feel crossed
over by my own terrible mistakes
I've been unfaithful to me, and that makes
this poem even more important now,
now that I've made up my mind on how,
how to get up on my feet and rise

'cause sometimes I do miss home
Here I feel like a bad clone
of my former self, just wandering around,
trying only to make english sounds
Not to let my real dreams show
It sounds like a cliche, I know
But it's hard trying to be something you're not
Try to stay cool when I know I'm a lot
more like people when they have grown old
I like a romantic evening, red wine and I'm sold
on judging people before I even said Hallo
You think it sounds horrible, we all do it though
Trying to fit in to a show that we're part of all day
Looking like we don't care so much, but I will say
Just like you I'm more than there is to the eye
and even though I can be shy
I will say that I do love my self quite alot
And from now on, I think I will give my true self a shot!

Jennie 19/1-13 - Första dikten på engelska, nånsin

Att måla eller icke måla..

Det är frågan.. Ja, som jag nämnt i tidigare inlägg (eller var det en statusuppdatering på facebook?) så har jag haft en brutalt stor svacka i mitt skapande, rent allmänt, inte bara skissa, utan också skrivandet. Men sakta smyger det tillbaka, och det är lite som sex; har du väl börjat få igång lusten så växer den för varje dag, inte sant? Tyckte liknelsen var relevant då min senaste skiss är rätt så avklädd, men på en smakfullt sätt vill jag ändå påstå. I alla fall, desto mer jag skissar desto mer vill jag fortsätta. Jag tror delvis det beror på att jag mognat en aning, och förstått att det är inte för resultatet jag skapar, utan för att få den där meditativa stunden då endast motiv, jag, papper och penna/pensel betyder något. Låter kanske klichigt, men det är så det känns. Alla som själva är kreativa på något sätt (de flesta av oss med andra ord) förstår nog vad jag menar. Sedan om man blir mer eller mindre nöjd med resultatet är ju också en del av processen såklart. Har gjort lite andra saker det senaste också, men kommer tillbaka till dem om några veckor. 

Så, nu var det sagt, heja lusten! Nu skall jag kila iväg och börja på ännu en sak som jag funderat på de senaste dagarna.. 

Jennie

Återvunnen inspiration

Idag var det kallt här hemma! Ja, jag säger kallt. För med Florida-mått mätt har det idag varit riktigt kyligt ute; 13 grader och bitande, hårda vindar. Det är ungefär så kallt det kan bli här och både ulltröja, kängorna och fina pannbandet från Malin K fick åka på. Vi åkte dock till Flamingo Gardens, jag och mormor. Vi tittade på en massa fåglar, träd och drack varmt kaffe i solen. För en gångs skulle så Ville man vara i solen, vilket jag personligen brukar tycka är alldeles för varmt här. Men jag riktigt njöt och det kändes som en frisk vårdag i April, med Sverige-mått mätt. 

Det bästa med dagen var ändå att komma hem och få ta en låååång, brutalt varm dusch och verkligen njuta. Vilket inte heller är vanligt här, då jag ofta tar kalla duschar för att svalka mig. När jag stod där i duschen och njöt av det varma vattnet som lämnade gåshud efter sig där det rann över kroppen, kom jag att tänka på våra fjällresor genom åren. Den till Åre, den till Vemdalen och den andre till Vemdalen. På den första var jag hemligt kär i Markus, den andra väcktes kärleken åter till liv och den tredje pussades vi i backarna. Och jag fick en sådan brinnande längtan efter en fjällstuga, syskona Karlsson med respektive, några vänner till och varmt te, en massa skratt och myspys. Längtar till den dag vi åter kan samlas allihopa. Inte för att jag är en hejare på skidåkning. Ni som vet, vet ju att jag precis lärt mig att inte ploga (i några få svängar i alla fall). Men tjusningen förstår jag ändå; kall luft, fluffig snö, vackra utsikter, värmestugor och bäst av allt; de långa, mysiga kvällarna i stugan. Hoppas tiden för detta kommer snart.

Jag har också börjat måla lite igen.. Och skriver lite mer än innan. Känns så skönt att börja komma tillbaka efter mitt år i NY, som lämnade en rätt liten Jennie kvar efter sig. Men nu börjar jag komma tillbaka.. Peppar, peppar. Jag hade glömt varför jag målar; för att få koppla bort allt omkring mig och bara fokusera. När jag tar penseln i handen tänker jag Bara på det, och det är så otroligt skönt. Anledningen varför jag inte målat har nog vart dåligt självförtroende, jag har tyckt att om jag inte är Da Vinci är det ingen ide att måla. Men med mitt återvunna självförtroende kommer också känslan av att det spelar ingen som helst roll, det viktigaste är min alldeles Egna utveckling och då måste jag nog måla lite.. För att komma vidare. 

Bilderna är förövrigt från Instagram, där jag heter något så förvånande som Jennieoleana, följ mig så följer jag dig! (om jag känner för det). Nä, men oj vilket långt inlägg, nästan som förr, i den här bloggens värld! Nu skall jag dock koka lite te och öppna en bok med mina oljefärgsfingrar. Glöm inte att älska dig själv lika mycket som du älskar folk ikring dig!

Jennie 

Man blir starkare

(Ärligt så klarar jag inte riktigt av att dikten inte är så systematisk, den är hipp som happ, byter tempo och verserna är helt olika långa, men ibland bara skriver man och så blir det som det blir, och det är svårt att styra upp, så det får publiceras i sin grovhet, så det så.)

Kan inte sova som så många nätter förr

Jag hör dova slag mot vår ytterdörr

Någon som vill in och skada, in till oss

Fast att jag är ensam, jag försöker bryta mig loss

Från sängen, från spökena som gnager sig på

Ibland är de utanför vår dörr, ibland kan jag inte rå

för att jag smyger upp och öppnar dörren på glänt

Och precis som om de då min rädsla känt

Så växer de sig allt större när jag låter dem in

Som om de förstått att jag tvivlar, att jag glömt din

kärlek som är större än haven i vår stora värld

de använder då detta som en styrkans svärd

De viskar och skrattar och tror de kan vinna

Även om jag blundar, och önskar de kunde försvinna

Men då skall jag berätta precis vad jag gör

Jag tittar dem i ögonen, jag lyssnar och jag hör

de ljusa tonerna som jag alltid bär med mig

En bild på min älskade, utan täcket på sig

Och när jag minns min mans famn blir jag still

Jag kan inte längre höra de elaka viska intill

För även om jag vet jag kan klara mig på egen hand

Känns det vissa nätter som jag sjunker i kvicksand

Det är de nätter som du inte är här, nära

och jag tänker på hur vi ständigt pånytt måste lära

oss att vara mil och stora hav ifrån varandra

Hur vi måste lära oss att den andre in klandra

när vi längtar mer än alla miljarder ord kan beskriva

när vi återigen måste bygga upp en vardag för att sedan riva

ner den igen när allt blir som förut på distans

att tror på oss, att tro vi kan klara allt, att vi har en chans

att vi kan slå alla haven med styrkan i två hjärtan

att vi kan resa över längtan och den ensamma smärtan

Men när jag tänker på alla de dagar, månader och år som går

Så blir det för varje sekund enklare, och jag förstår

att du är inte bara en partner som är bra att ha

Du är mitt hjärtats andra hälft, precis som filosofen sa

Jennie 04/02/2013

Min syster Ella

Okej, jag skall vara ärlig. När tänkt på att min lillasyster Ella fyller 15 år på lördag har jag nästintill avvisat det och tänkt att det inte riktigt är möjligt. Hon är trots allt 6 år yngre än mig och jag har alltid tänkt på henne som en liten go unge med runda kinder.. Men jag antar att det kommer en tid i varje storasyskons liv då de inser att deras lillasyskon inte är så små längre. Det är klart att jag märkt det de senaste åren, men det är ju ingen hemlighet att jag faktiskt inte bott hemma sedan den här lilla pricken var blott 10 år. För mig tog det dock det här fotot, nyss upplagt på facebook, för att inse. Min lillalillasyster är inte litenliten längre, hon är litenstor! Och hon är fasansfullt vacker, väldigt klok och framförallt otroligt snäll och omtänksam. Tänk att jag med mina lätt dryga drag kunde få en så väldigt go lillasyster, som som sagt fyller hela 15 år på lördag! Så grattis i förskott fina systeryster, du kommer gå långt du. Puss!

Lilla Ella, blott något år gammal med världens goaste kinder!

Ella Klara Sigrid Grip, snart 15 år gammal.

Jennie

Till pappa

Jag tänkte passa på att skriva en liten hälsning till min pappa via bloggen, inte bara för att jag vet att han skall in och kika på fotona från bröllopet här i helgen, utan också för att jag kanske inte alltid är världens bästa på att berätta för folk runtikring mig hur mycket de betyder för mig (but I'm getting better).


Pappa, till att börja med så vill jag tacka för att du är så ärlig, för att du berättar vad du känner och för att du alltid lyssnar när jag behöver berätta. När jag ringer dig mitt i natten, storbölar och undrar om det är fel på mig, som känner såhär och som gör sådär, så lyssnar du och försäkrar mig om att jag är inte ensam, alla mår dåligt ibland, alla går över gränsen och alla testar. Och sist men inte minst vill jag tacka för ditt tal på bröllopet, jag var så uppe i varv och om jag skall vara ärlig så kände jag så mycket den dagen att jag inte kunde kanalisera något av det. Det värmde och var så fint, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv efteråt och det kändes i efterhand inte riktigt som om jag visade dig hur glad jag var. Så tack pappa, för talet och för att du är du. Din dotter Jennie

Jennie

Nyårslöftena mina

Nyårslöften måste man la ha.. Eller? Även om så kanske inte är fallet så tycker jag allt man kan ha lite matnyttiga Guide lines för det nya året, inte sant? Mina är som följer;


1. Utesluta socker och kolhydrater, samt hålla mig till en liten mängd rövin ist. för drinkar och öl. (Detta har jag redan börjat med efter jul, med undantag för desserten och bubblet på nyår)

2. Träna mer; Gå minst 20 min om dagen, samt gym några gånger i veckan. (Även detta är igång, har gått varje dag sedan jul, samt lite gym, men ang. gymmet och tiden att gå så tänker jag börja med få gånger/kort tid och sedan öka allt eftersom, så jag inte chockstartar och sedan tröttnar. Gymmet kör jag bara 2 gånger i veckan nu tex)

3. Pyssla mer! Något som också kickat igång det senaste är just det, att pyssla och måla, vilket jag blir så glad av, viktigt att ta sig tid till. 

4. Tro mer på mig själv! 2012 var trots allt fint också en tid då mitt självförtroende gick i botten pga den jobbiga tiden i NY. 2013 skall bli mitt glädjeår! Heja Jennie!

5. Ge mer, se andra mer och lyssna mer och framför allt; Älska mer!

Julafton, jag och granen..

En ganska basic lista kan tyckas men värd ändå :) Så heja mig och heja oss, låt 2013 bli ett lyckans år (bla för att motbevisa själva talet 13 såklart!)

Jennie

Here's to me being fabulous!

Jennie

Jag som var så glad

Det äter mig sakta, det här, det hä livet. Tar bitar ur min självkänsla och sväljer den. Ibland får jag tillbaka en del av den tuggade massan av mig själv och försöker tacksamt sätta ihop allt igen. Men bitar man tappat är svåra att klistra på igen, har jag märkt. Sakta så tinar det där ljuset som borde brinna starkt och jag trånar, och längtar, hoppas och vill att tiden skall gå så fort som den aldrig gjort förut och att jag skall vakna upp imorgon till en helt ny värld. Vår värld. Den som vi målat i våra drömmar, tillsammans.

33 månader, 3 månader

Kära dagbok! Idag är vår dag, min och Markus alldeles egna dag, om man nu kan säga så. Idag var det 33 månader sedan vi kysstes för första gången och 3 månader sedan Markus frågade mig om jag ville bli hans fru. Tänk, ja, tänkt! 33 och 3. Jag vet inte vart jag skall börja, eller ens vad jag skall säga. Det finns så mycket att berätta om gällande vår otroliga resa tillsammans, men jag skall försöka hålla det kortfattat. (Med Jennies mått mätt)

Det här är, trots djupare kärlek och bröllopsplanering, den tuffaste tiden hittills i vårt förhållande, eller, ja kanske just därför. Det är precis som när man snart är vid mållinjen, men den är fortfarande alldeles för långt bort för att man kan slappna av. Snart är vi där, där som vi väntat på sedan dag Ett, snart kommer dagen då vi Äntligen får flytta ihop på riktigt. Inte bara över sommaren, inte bara i några månader, utan vi, tillsammans, på samma ställe på jorden, i samma hem! Och nu när månaderna tickar ner känns det nästan som att det går långsammare bara för att man kan se målet, och vill dit så evinnerligt gärna!

Lägg sedan på två upptagna, ständigt jobbande parter, plus totalt oklaffande ledigheter, och sist men inte minst ett bröllop att planera på distans både mellan oss och landet vi skall gifta oss i. Ja då har du en enorm prövning för ett förhållande. Men vet ni vad! För varje dag som går så kommer vi allt närmare varandra, vi lär oss saker och trots en del frustration så kommer vi ständigt framåt och den kärleken vi bär tillsammans den är enorm! Den är sådär magkittlande och kroppsvaggande på samma gång. Pirrig och trygg, varm och stor, kittlig och förstående.

Vi för länge sedan, sommar 2009

Enda sedan vi blev tillsammans har vi sett seriöst på vårt förhållande och varje val vi har gjort tillsammans har vi inte gjort för att främja vårt förhållande medvetet, utan för att vi helt enkelt inte kunnat se någon annan utväg. Vi har bara vetat att vi kan inte ändra på något, vi älskar varandra, så vi måste helt enkelt bara lösa allt, trots mil emellan oss och trots alla timmar på skype. Det är inte för att vi måste som vi hörs ofta, för att hålla distansförhållandet igång, utan för att vi inte klarar att inte höras. För att vi behöver prata med varandra, reflektera över våra dagar tillsammans, precis som vilket annat par som helt, bara att vi får göra det med andra medel än de flesta andra. Jag har haft svårt att acceptera det ibland, att bara ta det som det är, för mest av allt vill jag vara tillsammans, som vanligt folk, men jag har klarat mig igenom det här med! Och snart, snart är vi där. För om man tar de här månaderna och sätter de relativt till alla de år jag tror och hoppas vi kommer leva sida vid sida, ja, då är den här tiden en fis i livsrymden, tidsmässigt.

Och med de stärkande orden till mig själv så vill jag bara berätta hur mycket Markus betyder för mig. Han stöttar mig i allt, han tror på mig och lyfter upp mig om jag håller på att falla. Han är ärlig och säger ifrån. Han är mitt bollplank och min allra bästa vän. Markus känner mig mest och bäst. Han vet att en ostimulerad Jennie är en ledsen Jennie och han kan se att jag inte trivs just nu. Han får mig att förstå, och säger ständigt till mig, att jag har enormt potencial och att jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Han delar min uppfattning om att vi, no matter what, måste leva våra drömmar, men han är varm och säger att vi kan uppleva dem tillsammans. För det är alltid roligare att se saker tillsammans med någon annan, och jag är lycklig att jag har hittat världens bästa resekamrat. Så tack, vem som nu finns att tacka, tack till min mamma och pappa som skapade mig, tack till gener och biologi och tack till den fantastiska hormonkombinationen och allt annat komplicerat som gör att två människor passar så väldigt bra tillsammans, tack!

Den 25 maj 2009, exakt en månad innan vi blev tillsammans postade jag den här bilden, som profilbild på facebook. Tyckte den passade bra. Här är jag, nytatuerad med mina 3 små prickar på handleden. 3, ett underbart fantastiskt tal!

Med kärlek

Jennie

Jag och min kropp

Okej, det här är inte ett inlägg jag Vill skriva, och jag vet inte om det är så jätte bra att göra det heller men på något sätt Måste jag ta tag i det här nu. So here it goes..

Jag har alltid, "trots mina kurvor", och trots många dåliga dagar också såklart, älskat min kropp. Jag älskar mina stora bröst, min renässansrumpa och min smala midja. Jag älskar hur min rygg liksom går in vid ryggraden och mina två små gropar precis över rumpan. Jag älskar också hur mina breda höfter kompenseras av perfekt formade axlar. Åh, det där hjälpte faktiskt lite men faktat kvarstår; Just nu är det lite för mycket av det goda going on, so to speak. Ja, jag vet att man alltid kan känna sig lite tjock ibland men det här är verkligen inget sådant där "Buhu, jag är fet"-inlägg. Tvärtemot är det ett peppinlägg som jag skall kunna gå tillbaka till, för nu måste det vara nog, jag vet det. Man kan inte klaga, och klaga utan att göra något åt det. Det är svagt. Jag vet.. Men visst är det svårt också? Så jävla svårt.

Sommaren 2010 - Jag kunde ha en ordentlig bh

utan att den satt obekvämt i ryggen (Kolla Markus

skägg, underbart!)

I alla fall, som jag sa innan har jag en fantastisk kropp, som jag innan mer än gärna visade upp i tajta klänningar och strumpbyxor. Jag har alltid haft en liten mage men innan var den fin på något sätt, även om den inte såg ut som en modells så var den vacker och jag visade gärna upp hela mig i korvskinn till klänningar! Men det senaste året har dessa klänningar hamnat längre och längre in i garderoben. Varför? Jo, för att jag helt enkelt inte kan ha på mig dem och känna mig sådär fin längre. Träningen har hamnat efter och det hjälpte inte att flytta till Usa, kan jag tillägga. Egentligen har jag inte gått upp särskilt mycket sedan jag flyttade, max ett kilo enligt vågen men jag älskar inte vad jag ser i spegeln längre, jag tycker fortfarande väldigt mycket om det, men äälskar inte det. Och det är inte bra, inte alls bra. Jag vill kunna möta min kropp och mitt jag och bara le åt vad jag ser. Nu ser jag bara potential till något vackert. Och det är, som sagt, inte ok.

Mars 2010 - Med min tajta, tajta klänning

Som tur är älskar jag fortfarande mitt jag, det har inte gått så långt men jag vet att om jag inte ändrar min riktning Nu är det där jag kommer hamna. En svag stackare som inte vågar ta plats längre, och det vet vi ju alla, att jag älskar! Och med mindre än åtta månader kvar till bröllopet måste jag nu sätta ner foten, även om det kommer bli svårt, så är det ett måste. För på min bröllopsdag vill jag känna mig som det vackraste som världens nånsin skådat! Jag vet att jag skulle känna mig fantastisk med de här kilona också, men inte sådär otrolig, som jag bara kan göra om jag trivs med min kropp till 99 procent (För vem trivs till hundra, inte sant?). Jag är otroligt söt, mitt ansikte är speciellt och vem kan glömma mitt långa, röda svall efter de träffat mig? Ingen.

Så nu måste jag ta tag i min självdisciplin och ta bort sockret, ta bort kolhydraterna och allra viktigast: Ta tag i träningen ordentligt igen. Jag kommer inte kunna vända allt över en natt, men varje litet steg är värt tusen. För två veckor sedan klarade jag en helt socker-och kolydratfri kost i två veckor, och ja, jag märkte resultat direkt! Min mage var inte lika svullen och jag kände mig renare på insidan. Sedan kom alla ursäkterna ifatt mig och jag började slarva lite, och idag, så fanns det choklad överallt och jag svek mig själv. Nu känns min mage större än en luftballong och det är därför jag skriver det här inlägget. För att förklara för mig själv att jag mår inte bra, jag behöver förändring. Jag behöver mer motion och styrka, mer morötter och framförallt Mer självförtroende. För jag vill kunna plocka fram de där klänningarna igen, jag vill kunna säga till mig själv i spegeln att jag är perfekt och framförallt; Jag vill stå där på min bröllopsdag och ärligt kunna säga, att jag Aldrig innan i mitt liv, känt mig så vacker som just nu!

Vill poängtera ännu en gång, att vi snackar inte om tjugo kilo här, jag är fortfarande fantastiskt fin, men sidär 5 (okej, helst 8) kilo. Jag veeet att man inte skall räkna kilon, och det är inte det, men jag vet sedan innan att när jag kände mig som finast låg jag 6 kilo mindre än jag gör idag, det var back in 09 men I know I can do it.

Så, låt oss nu se om det bara är tomma ord eller om jag har styrkan att vända på det! Heja mig.

Och kärlek ut i världen.

Jennie

Saknad

Det är sent om natten och mörkret tynger mina ögon. Jag läser gamla texter, från en annan tid och jag lyssnar noga på mina ord. Jag tänker på hur lätt det var att skriva då, hur nära jag hade till orden och jag får en klump i bröstet när jag förstår att jag saknar dem, orden. Jag läser mina målande texter och inser att det jag ser är något helt annat. Jag var inte rädd. Jag lät mina fingrar flyga lättare över tangenterna, jag läste inte noggrant och inte fastnade jag heller i meningsbyggnader eller syftningsfel, jag skrev bara. Precis så som det skall vara, jag var sexton, jag var sjutton och mina händer arbetade tätt intill mina tankar och när jag läser nu så förstår jag. Känslorna jag skriver om kommer tillbaka och allt känns som då, jag förstår mig själv. Det är som att en del av min själ hållt sig kvar i de där skrifterna och jag kan inte hjälpa att jag gråter lite.

Orden, jag saknar er så det skär i bröstet, varför lämnade ni mig? När förlorade jag den där stora, outgrundliga förmågan att bara skriva, inte tänka? Jag kunde skriva hela texter fulla av melodier, jag skrev på rim trots att jag inte gjorde radbyten och allt andades i jämn rytm. Åh, det är sent om natten och jag vill hitta tillbaka. Inte förlora kontakten, jag vill finna takten igen, finna den delen av mig.

Jennie

Snart

Hej kära ni!

Jag har egentligen såå mycket att berätta men måste hålla mig liiiite, liite till! Nu vet alla nära i alla fall, snart kommer detaljerna!

Puuuuss

Sötaste ungen jag sett fyller 20!

'




Så här i förlovningstider kan jag inte låta bli att tänka att jag en gång vart så liten och ja, jag är helt klart den sötaste ungen jag sett ;) Jag vet inte riktigt vad jag skall tillägga. Jag är nu 20 år gammal, mina dagar som tonåring är över och jag känner mig inte chockad. Jag har alltid känt mig lite äldre hela tiden så 20 år välkomnar jag med öppna armar, tycker det passar mig bättre, än nitton. Så hej årtiondet då allt skall hända! Jag är redo, lets go!

Jennie

Vackrast i världen

Äktenskap

Folk är så otroligt tråkiga, så vrånga. Men det är klart, jag förstår dem också. Jag pratar om min förlovning. Ja, just det! Jag är förlovad :D! Helt otroligt och trots att många är glada för oss så är många också undrande över ett stundande bröllop. Unga, ja, vi är för unga.

Jag ser ett äktenskap som ett otroligt ansvar, och jag håller med om att man skall vara hundra procent säker innan man går in i ett. Man skall också känna sin partner ordentligt och framförallt känna sig övertygad om att man kan leva ett helt liv tillsammans med denne. Jag älskar giftemål och har alltid gjort, jag anser (i kontrast till min mer eller mindre newage-iga uppväxt)att ett giftemål är ett självklart steg i en kärleksrelation. Såklart inte vilket förhållande som helst, skall man göra något så stort skall man känna att det är det man vill med hela magen. Som att skaffa barn, det är inget som bara händer, det är ett stort steg att ta. I alla fall, det som tycks vara annorlunda med min syn vs resten av världens är att jag inte tror att livet tar slut när man gifter sig. Jag tror att livet börjar, och att om man har blivit välsignad med en man man älskar så till den grad att man vill spendera sitt liv med den, då finns det ingen anledning att vänta, även om folk kallar det att vara ung och dum så finns det inte något att förlora.

För den allmäna uppfattningen av vad ett äktenskap innebär tycks vara just det, att då tar livets goda slut, då kan du inte längre investera i dig själv utan endast i ett oss. Det är innan du gifter dig som du skall ha hunnit göra allt det där du drömt om! Det är innan du gifter dig som du skall vara galen och åka på resor med tjejkompisarna eller backpacka genom europa. För efter äktenskapinträdelsen är det villa som gäller, då är det ett stadigt ansvarsfullt liv med barn och volvo som följer. Och detta gäller speciellt kvinnor, vid giftemål förväntas det av dem att de skall ge upp sina drömmar och rota sig. Ha! Det är en gammal bild det där, för idag behöver inte äktenskap betyda att man skall börja göra barn på bröllopsnatten, och det är heller ingenting jag planerat, alls! Jag vill gifta mig för att jag älskar min kille, jag tror på oss och kan inte se min framtid utan honom. Det ger oss endast fördelar och möjligheter i vårat liv tillsammans, och det underlättar något otroligt rent praktiskt. Jag tror ändå att alla kan hålla med om, att det är när du träffat den där speciella som livet blir så mycket roligare att leva, för då har du någon att dela allt med. Att uppleva världen med.

Ett äktenskap kan betyda tusen nya möjligheter. En enorm trygghet att man är "in this together". Hur risigt allt än blir så har man lovat varandra med den djupaste gesten att kämpa tillsammans. Jag menar, förhållandet kommer vara det samma efteråt också, det är inte som att man vaknar upp dagen efter bröllopet och allt har förändras, varken till det bättre eller det sämre. Det är i alla fall inte min uppfattning, men jag har ju inte vart gift heller. Men jag tycker fortfarande att uppfattningen som råder hos många är tråkig. Också beror det ju givetvis på min ringa ålder, och jag förstår att folk är oroliga att jag kastar mig in i det här utan att tänka. Men det är inte som att jag de senaste åren vart främmande för en sådan här förändring. Inte alls. Det känns trots allt naturligt att säga till min kille det som jag sagt till honom sedan första dagen, "Jag vill bli gammal med dig" men skillnaden är att nu får jag ha en fin klänning på mig, jag får göra det framför min närmaste familj och jag får fira min stora kärlek tillsammans med andra. Är inte det fantastiskt?

Okej, jag förstår, varför kan jag inte vänta? Om vi nu skall vara ihop hela livet behöver vi ju inte skynda in ett äktenskap, vi kan ju vara förlovade i några år först. Och ni har rätt, jag känner inget behov av att skynda mig, jag hade kunnat vänta i alla fall två, tre år till men med omständigheterna så finns det ingen chans att jag vill vänta längre. För jag vill vara med min älskade man, jag vill bo, leva och bygga något ännu större med mannen jag älskar och det är svårt att göra det på distans. Jag vill ta ett enormt steg framåt och utmana mig själv och oss, och det enda sättet just nu att göra det, är genom ett äktenskap. Jag kommer i ett äktenskap vara tusen gånger mer fri, än om jag väljer att inte gifta mig. Med ett giftemål kan jag göra precis vad jag vill. Och det är att flytta till Usa permanent, flytta ihop med min man och ha friheten att göra vad jag vill. Skulle jag åka hit på studentvisum måste jag redan nu välja en tung utbildning som jag måste bevisa för us government att jag behöver och det är inget jag vill i mitt liv just nu. Och skulle Markus ge upp sitt arbete här och flytta hem skulle jag troligen bli galen av ostimulans då jag vill bo utomlands och uppleva annat innan jag kommer tillbaka till Sverige för att rota mig. Åker jag på Markus visum har jag friheten att göra exakt det som jag hade gjort om jag bodde i Sverige, jag hade studerat, sökt jobb, hittat saker jag vill göra med mitt liv och haft lugnet att bestämma mig för vilken riktning jag vill att mitt liv skall ta. Och trots att jag inte vet det än, så vet jag en sak, att vad jag än blir när jag blir stor, så vill jag ha Markus där intill att vara stor med mig.

Givetvis, vilket jag nog anser ganska tydligt, är det inte bara pga av bekvämligheten jag vill gifta mig, det är för kärleken. Och det är för det faktat att jag tänker inte låta en enda fantastisk möjlighet försvinna framför mina ögon i mitt liv. Jag vill ta vara på allt jag har, allt jag kan och allt jag vill. Jag vill leva livet efter vad mitt hjärta vill och inte vad andra tycker om mina val. Och kanske kommer jag därför göra många "misstag" i mitt liv, kanske kommer jag stöta på många heartbreak men ärligt tror jag inte det. För jag vill hellre ligga på min dödsbädd och komma ihåg allt det jag gjorde än att ångra det jag inte gjorde. Och då får man gå på magkänslan och kämpa för det man tror på här i livet. Tänk, att svårare än så är det inte. Och jag vill ta vara på de stora möjligheterna som jag ges! Och jag vill gifta mig med mannen jag älskar! Sug på det alla ni rädda "realister" som endast ser era egna misslyckanden. För jag har större möjligheter än någon annan i min ålder och jag tänker gå min magkänsla även den här gången..

Jennie