Kära blogg!
Det är som tidigare nämnt inte ofta som jag luftar mina tankar här, och det finns givetvis en logisk förklaring. Jag känner inte för det. Det fyller inte en funktion i mitt liv nu för tiden, helt enkelt. När jag känner mig frustrerad, arg eller ledsen. Eller om jag är väldigt glad, lycklig eller något annat trevligt, har jag en man att vända mig till. Och det brukar räcka alldeles utmärkt. Det är helt klart det bästa en människa kan uppleva i livet, att ha en annan som bryr sig, som lyssnar och som finns där. Konstant finns där, och jag känner mig hel och hedrad.
(Men) Ibland måste jag erkänna att jag känner mig lite avis på tjejerna vid borden, med sina höga klackar och sina rosa drinkar. De vet inte vem de skall träffa eller hur kvällen skall sluta. De kan flörta till sig vem som helst, och de har bara sig själva att stå till svars inför efteråt. Eller i alla fall kan jag känna det ibland där jag sitter, mitt emot singelvännen och lyssnar till fredagens händelser. Om den spännande jakten på kärlek.
Men så kommer jag ihåg. Att vad är det alla letar efter? Det som jag redan har funnit. De tjejer som oskyldigt flörtar med dessa killar, vill egentligen bara ha någon som håller om dem och säger att de är fina. Att de är duktiga, att någon litar på dem, att de älskar dem och att de är värda all lycka i världen. Och det är saker jag får höra, saker jag får höra dagligen, saker som jag med hundratio procent kommer att få höra i alla fall imorgon, och dagen efter det. Så då kan jag luta mig tillbaka, sträcka på mig och njuta av att de som tittar åt mig, inte kan få mig. För jag har en man, som kan ge mig allt jag vill ha och mer. Och jag älskar honom, så som han älskar mig! Weijh!
(Men) Ibland känner jag mig lite ensam i världen ändå, trots allt som en pojkvän heter så är jag fortfarande jag och Jennie känner sig ensam ibland. Jag kan längta hem, utan anledning eller känna mig vilsen fast att jag är helt säker på vart jag är på väg. Jag kan bli besviken fast att anledningen är så liten som en harskit och jag kan bara känna att allt, allt jag behöver är att krypa upp intill någon, och känna en klapp över håret. En trygg stämma som säger att du är allt för mig, det gör inget om du behöver känna så här ibland. Jag finns här. Det är ett drömsenario, och även om det inte får mig på topp direkt så tror jag att det skulle vara så skönt. För det är i alla fall precis det jag längtar efter när jag känner så, att bara bli accepterad för min sorgsna känsla, även om den saknar en massa logiska förklaringar, även om det finns tusen sätt att motbevisa att den ens får existera. För det finns det alltid;
Man behöver inte sakna för man ses snart igen. Det finns andra som också saknar, jag behöver inte bete mig som att jag är ensam. Jag har folk omkring mig som jag kan ringa när jag vill, min familj är bara en tågresa bort och ingen är döende. Jag sprider bara negativ energi genom att känna så här utan anledning, jag förstör något som skulle kunna vara perfekt om det inte var för mina ogrundade känslor.
Ibland blir jag frustrerad, och då gråter jag. I know, det är verkligen inte fräscht, och jag har blivit ton bättre på att stoppa det i onödiga situationer där det verkligen Är obefogat. Men det gör jag, ibland så behöver jag falla lite för att se hur fantastiskt jag har det. Och det är ingen big-deal. Det är ingen stor sak, men det är annorlunda när man inte är ensam längre. I get that. Men då är den viktigaste av allt, förståelsen.
(För) Ibland kan man inte fixa något, ibland är bara saker som en viss känsla är och då är allt man kan göra att acceptera en annan människa för att den är annorlunda. Inte som en själv. Även om det inte är vad man själv tänk, även om man inte ens förstår det den andra känner, även om man inte har lust eller att man inte vill förstöra sin fina dag med negativ energi från en annan. Så är det saker man får göra, i alla fall då och då. När man märker att det är för alla, egentligen den bästa utvägen.
Och jag är otroligt lycklig över att ha funnit någon som har det i sig att vara empatisk, varm och kärleksfull. Och att han till råga på allt finns där, för mig i nästan precis alla lägen. I de som han skall finnas där, är han där. Och det skall inte vara osagd, för allt jag skrivit handlar bara om det jag skrev först. Att när jag känner mig frustrerad, arg eller ledsen. Eller om jag är väldigt glad, lycklig eller något annat trevligt, har jag en man att vända mig till. Och det brukar räcka alldeles utmärkt. Men just idag behövde jag lufta mina känslor här också. Så var nöjd bloggen, det är nog allt du får på ett tag!
Och snart är våren här, så kärlek åt alla!
