onsdag 30 september 2009

Ensam i staden


Många har de berättat om en stads ensamhet

Om hur det är att gå på en gatan, fast att ingen vet
Vem du är eller vart du nu är på väg
Varför du går som du går eller vad som är din livsväg

Många har de berättat om hur människorna söker
Sig till varandra från landets lugn, hur de försöker
Finna lite värme genom närhet i lägenhetshus
För att få uppleva mer liv än endast vindens sus

Men hur verkligheten sedan då knackar på
Och får dessa människor att fort förstå
Att det spelar ingen roll hur nära man är
Så länge som man inte varandras närhet bär

För det är klart man är lika ensam här som där
Där skogen är din granne och livet i grönt klär
Ensamheten är lika påtaglig med betongen intill
Du är lika ensam här där du lever packad som sill

Om ensamheten på landet kändes som att inte nå fram
Då förstår jag att den nu, här i stan, känns ännu mer skam
För här står människan intill dig, så nära inpå
Men det spelar ingen roll, du kan henne ändå inte nå

Många har de berättat om hur ensamheten då kan ta över
Om hur den vaggar dig sorgsen, styrkan den söver
Tänk att det finns så många ikring, så många där bredvid
Men för det ingen annan som vill ge dig av sin tid

Och ni ska veta, jag är också ensam i den här staden
Jag ser folk gå förbi mig och det knyter i magen
Att inte ha någon intill att vända mig åt
När min kind blir av tårar kall och av saknad våt

Men du lever alltid endast i dig själv, i din egen kropp
Och då kan du inte förvänta dig att det inte finns stopp
Människor emellan, vi är lika rädda här i den här staden
För att hoppa över gränser, att le även bakom fasaden

Men det som skiljer åkrarna från att faktiskt leva i en stad
Är att kunna gå på gatan och se, veta att de tänker som jag
Människor som människor, i staden eller ej
Ensamhet är ensamhet och inte är det stadens fel, så säj?


måndag 28 september 2009

Känsla av ensamhet, av saknad


Sota nu för dina tysta läppar

Tappat intresse är din dom
Trots dina nu utsträckta armar
Sota för att du inte vart from

(Det handlar om hur man måste hålla kvar vid det man vill bevara. Att man måste vara lika aktiv som man vill att andra skall vara, för att behålla kontakt. Fortsätta relationer man trivs i. Och om hur man ibland inte gjort det. Efterklokhet.)



Om du nu låg intill, mjuka läppar
Skulle jag berätta om vår dom
Att jag älskar dig, i mina armar
Det att jag med dig kan va' from

Endast saknad av dina läppar
Nu får jag ta ensam kärleksdom
Att klara mig utan dina armar
Hur skall jag nu kunna va' from

(Det handlar om att det tyvärr är just så, att vi är ifrån varandra. Trots att vi älskar så högt, det är ett litet öde, en liten dom som vi måste ta, saknaden. För att vi lever i kärleken och då är denna saknad det som kommer till då vi ej är nära. Det handlar om att fanns du intill skulle jag berätta detta. Och det handlar om hur jag känner när jag nu inte kan vara from i dina armar, inte ha dig precis intill som bollplank i mina tankar. Och hur skall jag då kunna vara så god som jag vill vara, när jag ser på andra. Det handlar om min saknad efter den jag älskar, dig.)


söndag 27 september 2009

Att säga hejdå


Det kommer bli bra, det kommer bli bra
Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test


Jag älskar dig Markus

lördag 26 september 2009

Min älskade är faren

Jag kan inte beskriva den smärta, den då du åkt din väg.
Det finns inga ord att förstå. Men har du älskat, så vet du vad jag nu känner.

Att klara tio veckor, att stå här utan armarna om dig
Att kunna vara utan dig, kommer bli det allra svåraste för mig

(Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt)

fredag 25 september 2009

Ett kvartal

Jag minns den dagen. Du minns den dagen. Vi minns den tillsammans, du och jag. Den dagen det blev vi två. Sedan den dagen har vi vandrat med blickar från samma punkt, vi:et.

Tre månader min kära, och som jag skrev i domskyrkans gästbok. Aldrig har jag älskat dig så stark som nu, kärleken vår den växer.



Jag älskar dig min Markus.
Och tänk att du älskar mig.

onsdag 16 september 2009


Jag har dubbla vekar i min livslåga.


Här är min harmoni


Stilla vandrar jag vår gräsbeklädda jord. I lugn, i harmoni, tillfullo mellankoli. Lyckan är som född ur min sorgsenhet och runt ikring skådar jag livet, rör sig. Sluter mig inne. Jag hör inte annat än mina egna tankar, dova floder sveper mitt inre. En violin rycker tag i mitt bröstben, jag svävar, uppåt. Släpps, och åter upp.
Med mjuka penseldrag, tunn blå, lätt grön, förs jag fram. Jag målar min väg här i livet. Med mina egna penslar, nu med våra färger.

Kom möt mig i min dimma, famla inte, jag sträcker dig min hand. Kom vaggas i bomull, i himlens valv vilar din kropp.
Kom fånga alltet med mig, ingen jagan, ingen klagan. Kom låt våra sinnen förenas. Så som min pallets mönster, som tonerna på min flöjt, så som melodin i min röst. Kom bli en evighet med mig. I det sköra ljuset av solens sista suck.

Mina fötter möter min fantasis blötaste mossa. Den lyser av gyllene koppar, som taget ur de djupaste av bauers världar. Som beklädda av Rembrants ljus och tillfullo levande. Jag kliver allt längre in i mitt inre, ges doft av tjärn, av grodd och rot i markens fukt. En slingrar sig om mig, en möter min blick, en smeker min svala hy av sammetstankar. Helheten är total, i verkan är vi nu en del av allt. Vi är alltet, en del i de djupaste av hav.

Faller, ner mot botten av den mörkaste vik. Oceanblå ikring. Sluter mig in, det som längre inte äro ljuset ger mig friden. Bli något annat med mig. Bli mig.

(Ludvico Einaudi)

torsdag 10 september 2009

Varje steg du tar är påverkat av någon annans, men det är fortfarande Du som tar klivet.

Kort om min lycka

Hur kommer det sig nu då, att vissa människor får så mycket? Att livet går så bra för några.
På sex miljarder människor måste någon få ett lyckligt liv, inte sant. Om vi har ett visst antal saker som visar på lycka, såsom kärlek, tron på sig själv och vilja. Toppat med tron om att allt inte är hugget i sten, men värt att drömma om. Ja då måste ett tämligen stort antal ändå pricka in det, inte sant?
Om vi också lägger på en god uppväxt, bra fostran och trygghet, stöd och kärlek. Och här två människor som produkter av detta, som dessutom fått en spännande och vacker genuppsättning. Att dessa två möts, passar utomordentligt ihop och finner den största av känslor, kärleken, tillsammans. Att älska och bli älskad. Då minskar skalan men allt finns där många som prickar in det.
Sist men inte minst adderar vi på sanningen om att de här två är starka, begåvade, känslostormiga och vettiga. Plus att de är medvetna om att de har allt det som nämns ovan och att de vill göra det bästa av sina fantastiska förutsättningar. Då har du Jennie och Markus. Ett otroligt par som vill leva och utvecklas hand i hand och som inte är rädda för att säga det.

Tack för det.

tisdag 1 september 2009

Odaterade dikter (07?)


1.
Att träda in i den mörkaste av dimmor

Tjock av det avdunstande vattnet
Natt, men att höra ljuden
Syrsor, vind och porlande vatten
Som om en frisk omsvepning

Längre in i det djupa
Så långt bort

Dofter, bark, kåda, gräs, tjärn och berg
Att kunna fortsätta

Känn!
Känn den mjuka, blöta mossan under dina fötter
Omslutande, att vandra i ett hav av fuktig bomull
En syn, täckt av ett svagt ljus, grönt
Ett stup, ett fall, men att kunna landa igen
Ta dig tillbaka


2.
Att utan botten, kunna falla
Att utan klippsatser att landa
Inte med rötter, gripa
Att se, vid kanten, barnet redo att ta klivet
Smidigt falla, landa, falla för att sedan landa
På det mjuka gräset, att vara osårbar för en stund
Sedan att kasta sig

Varför inte stanna kvar
I det trygga
På klippsatsen med det mjuka gräset
Så som det kända mot din kind
Varför alltid vilja ha det sårbara
Blotta

Det gröna gräset där på andra sidan
Smakar det som synen
Att vilja ha, att ta och få
Att falla i förnuft och harmoni
Att överväga innan klivet in i det okända
är alltid det svåraste, att minnas