Här är min harmoni

Stilla vandrar jag vår gräsbeklädda jord. I lugn, i harmoni, tillfullo mellankoli. Lyckan är som född ur min sorgsenhet och runt ikring skådar jag livet, rör sig. Sluter mig inne. Jag hör inte annat än mina egna tankar, dova floder sveper mitt inre. En violin rycker tag i mitt bröstben, jag svävar, uppåt. Släpps, och åter upp.
Med mjuka penseldrag, tunn blå, lätt grön, förs jag fram. Jag målar min väg här i livet. Med mina egna penslar, nu med våra färger.

Kom möt mig i min dimma, famla inte, jag sträcker dig min hand. Kom vaggas i bomull, i himlens valv vilar din kropp.
Kom fånga alltet med mig, ingen jagan, ingen klagan. Kom låt våra sinnen förenas. Så som min pallets mönster, som tonerna på min flöjt, så som melodin i min röst. Kom bli en evighet med mig. I det sköra ljuset av solens sista suck.

Mina fötter möter min fantasis blötaste mossa. Den lyser av gyllene koppar, som taget ur de djupaste av bauers världar. Som beklädda av Rembrants ljus och tillfullo levande. Jag kliver allt längre in i mitt inre, ges doft av tjärn, av grodd och rot i markens fukt. En slingrar sig om mig, en möter min blick, en smeker min svala hy av sammetstankar. Helheten är total, i verkan är vi nu en del av allt. Vi är alltet, en del i de djupaste av hav.

Faller, ner mot botten av den mörkaste vik. Oceanblå ikring. Sluter mig in, det som längre inte äro ljuset ger mig friden. Bli något annat med mig. Bli mig.

(Ludvico Einaudi)