Ensam i staden

Många har de berättat om en stads ensamhet
Om hur det är att gå på en gatan, fast att ingen vet
Vem du är eller vart du nu är på väg
Varför du går som du går eller vad som är din livsväg

Många har de berättat om hur människorna söker
Sig till varandra från landets lugn, hur de försöker
Finna lite värme genom närhet i lägenhetshus
För att få uppleva mer liv än endast vindens sus

Men hur verkligheten sedan då knackar på
Och får dessa människor att fort förstå
Att det spelar ingen roll hur nära man är
Så länge som man inte varandras närhet bär

För det är klart man är lika ensam här som där
Där skogen är din granne och livet i grönt klär
Ensamheten är lika påtaglig med betongen intill
Du är lika ensam här där du lever packad som sill

Om ensamheten på landet kändes som att inte nå fram
Då förstår jag att den nu, här i stan, känns ännu mer skam
För här står människan intill dig, så nära inpå
Men det spelar ingen roll, du kan henne ändå inte nå

Många har de berättat om hur ensamheten då kan ta över
Om hur den vaggar dig sorgsen, styrkan den söver
Tänk att det finns så många ikring, så många där bredvid
Men för det ingen annan som vill ge dig av sin tid

Och ni ska veta, jag är också ensam i den här staden
Jag ser folk gå förbi mig och det knyter i magen
Att inte ha någon intill att vända mig åt
När min kind blir av tårar kall och av saknad våt

Men du lever alltid endast i dig själv, i din egen kropp
Och då kan du inte förvänta dig att det inte finns stopp
Människor emellan, vi är lika rädda här i den här staden
För att hoppa över gränser, att le även bakom fasaden

Men det som skiljer åkrarna från att faktiskt leva i en stad
Är att kunna gå på gatan och se, veta att de tänker som jag
Människor som människor, i staden eller ej
Ensamhet är ensamhet och inte är det stadens fel, så säj?