Odaterade dikter (07?)

1.
Att träda in i den mörkaste av dimmor
Tjock av det avdunstande vattnet
Natt, men att höra ljuden
Syrsor, vind och porlande vatten
Som om en frisk omsvepning

Längre in i det djupa
Så långt bort

Dofter, bark, kåda, gräs, tjärn och berg
Att kunna fortsätta

Känn!
Känn den mjuka, blöta mossan under dina fötter
Omslutande, att vandra i ett hav av fuktig bomull
En syn, täckt av ett svagt ljus, grönt
Ett stup, ett fall, men att kunna landa igen
Ta dig tillbaka


2.
Att utan botten, kunna falla
Att utan klippsatser att landa
Inte med rötter, gripa
Att se, vid kanten, barnet redo att ta klivet
Smidigt falla, landa, falla för att sedan landa
På det mjuka gräset, att vara osårbar för en stund
Sedan att kasta sig

Varför inte stanna kvar
I det trygga
På klippsatsen med det mjuka gräset
Så som det kända mot din kind
Varför alltid vilja ha det sårbara
Blotta

Det gröna gräset där på andra sidan
Smakar det som synen
Att vilja ha, att ta och få
Att falla i förnuft och harmoni
Att överväga innan klivet in i det okända
är alltid det svåraste, att minnas