Brev till Markus

Så här är det; Markus har som ni vet åkt ut på jobb och då jag annars pratar med honom varje dag, så kommer det kännas tomt att inte kunna berätta om min dag för någon varje kväll. Så jag kom på den perfekta iden att kombinera att skriva till killen om hur allt känns och vad jag gjort, med att ni kan få läsa om vad jag egentligen gör om dagarna. Så de närmaste två, eller kanske tre veckorna kommer jag alltså skriva brev till Markus via min blogg. Inte för att han kan läsa dem nu men det känns skönt att skriva till honom och så kan han läsa dem när han kommer hem :) So, here we go..

Till min älskade

Nu har jag äntligen krupit till sängs efter en lång dag. Jag undrar hur det går för dig, hur lång tid båtturen tar, om allt gått bra, om maten är god och om du får någon sömn ombord. Jag hoppas du inte är sjösjuk och att du har det bra. Mest av allt undrar jag när jag får höra något från dig igen, kommer det ta timmar, dagar eller veckor? Hoppas på timmar, tror på dagar och är rädd för veckor..

Du väckte mig imorse, det värmde. Och även om vi bara fick en ministund så är varje sådan värd tusen, när man längtar så som vi gör. Det gick bra att få upp tjejerna idag, trots att jag var trött såklart. Jag blev lämnad med den lilla bilen idag men som tur var så berättade M att både tjejerna skulle få skjuts till sina aktiviteter och att hon skulle hämta upp dem efteråt. L hade tennis idag, C gymnastik. Efter att tjejerna åkt gick jag och la mig igen. Tänkte att om jag skulle sitta hela kvällen så behövde jag lite extra sömn, tycker synd om dig som inte fick någon, kanske fick du på flyget. Det vet jag inte. Och när jag sovit en stund väcktes jag av dig igen! Du var i Houston och skulle byta flyg. Så härligt att höra att allt gick bra, att du kände dig spänd och förväntansfull. Jag somnade om med ett leende på läpparna, men också med en sorgsenhet i bröstet, då jag inte visste om det kanske var sista gången jag skulle få höra din röst på ett tag.

När jag vaknade igen gick jag ner och åt lunch och sedan pratade jag lite med mamma, det var mysigt. Jag berättade lite om saker och ting här och hon om hemma. Och sedan skrev du till mig på skype! Blev både chockad och så glad. Du berättade att ni var på en restaurang i Mexico och skulle äta innan ni åkte till båten. Wow tänkte jag. Vi skrev lite, du sa att det gick bra men att du inte visste så mycket. Ni skulle få åka båt också skrev du, ni hade inte allt som behövdes för att få flyga helikopter. Usch tänkte jag, både för att det måste vara jobbigare för sjösjukan samt att du rakat av allt skägget helt i onödan då! Ditt älskade skägg, dock har du lovat att det skall komma tillbaka när du landar här igen, så jag är nöjd. Sedan kom er mat.

Väl nere igen för att möta C så hörde jag röster från köket, blev lite förskräckt att hon kanske kommit tidigare och var upprörd för att jag inte mött henne. Men i köket möttes jag istället av en tant och en yngre kvinna som stod och pratade livligt på vad jag tror vad portugisiska medan de städade golv och bänkar. Det var alltså städerskorna och jag kände mig lättad, också för att det verkligen behövdes städas i huset. C kom hem och vi chillade i vardagsrummet. Och så ringde du! Jag sa till C att det var viktigt och svarade. Ni hade ätit klart och skulle nu vidare. Det var mycket ljud i bakgrunden och du lät väldigt trött. Men jag hörde ändå att det gick bra, ni var påväg och att det kändes spännande. Jag sa att jag älskar dig och lika så, sedan var du tvungen att springa. Tänk, tänk vad en ynka minut kan göra för en. Blev lugnare och gladare med en gång.

Sedan kom L, hon fick byta om till tenniskläderna direkt. C bytte till sina gymnastikkläder samtidigt. C vågar inte riktigt vara själv på övervåningen, så hon passade la på medan vi var där uppe. När ungarna kommit iväg åkte jag raka vägen till affären och köpte lite saker som fattades i kylen med en tjuga jag fått av M. Fick med mig en stor melon hem också som jag, väl hemma, skar upp och la i kylen. Sedan surfade jag lite och så kom M, S och L hem. C skulle till en kompis efteråt och stanna där under kvällen. Sedan lekte jag och L tills föräldrarna åkt till sin middag och så åt vi själva lite medan jag lät henne kolla på tvn i köket, den enda som fungerar för tillfället. Ja på nedervåningen i alla fall ;)

L duschade och så spelade vi sims, åt Melon och myste. Jag bestämde mig för att försöka lägga henne ganska tidigt, då hon som du vet har rätt svårt att somna. Vi gick upp vid kvart över nio och så fick hon leka lite med sina gossedjur medan jag gick ner och plockade undan. Såg då att Elin P skrivit till mig på facebook, blev både överraskad och glad och skrev tillbaka. Och då hon berättade att hon nu bor i Uppsala frågade jag, utan att tänka efter, vart Viktor bor nu.. Precis då ropade L och jag gick upp för att natta henne. Låg intill henne i sängen och hon somnade tillslut, det funkade riktigt bra att stanna uppe med henne då jag kunde syscha henne när hon blev för pratig. Jag själv somnade nästan där intill, så mysigt var det. Och trött var jag, tillslut lirkade jag mig ur sängen och hon sov djupt för hon vaknade inte ens när jag nästan ramlade ur sängen med en duns. Jag gick ner och Elin hade inte svarat på min fråga, så jag anade det värsta och gick in på hennes profil, och där stod det separerad! Åh, herregud vad dum jag kände mig. Hon måste ju blivit ledsen och tänkt att det inte var någon ide att prata med mig, jag visste ju ändå inget om henne längre. Så tråkigt! Jag skrev i alla fall ett ursäkta, och får hoppas hon skriver tillbaka.

Sedan kom resten av familjen hem. De var glada och vi pratade en stund. Det kändes verkligen riktigt bra, speciellt med M som det växlar med, och jag var varm i magen när jag gick upp på mitt rum. Kändes bra. Imorgon skall jag åka till Club Fit och beställa en tid till måndag. Läste igen alla klasser de har precis nu och känner mig riktigt pepp på att kom igång. Längtar så efter att kunna gå ner i spagat igen! Haha. Skrev lite till Fanny också. Och just det, Charlotte skickade ett sms och sa att hon inte hinner äta middag imorgon. Blev lite besviken, det hade ju vart så trevligt. Alla andra jobbar verkligen men skrev till Lotta (Charlotta) nu, hon kanske är ledig. Nu måste jag sova. Var skönt att skriva av mig om dan dock.

Ja saknar dig och undrar hur det går, vart du är, vad du gör och hur det gått hittills. Hoppas så jag får ett livstecken från dig det närmaste. En massa kärlek till dig där ute på havet.

Kyssar din Jennie

Uppdatering

"Jag Måste skaffa kamera, hösten är på väg och så också de vackraste färgerna! Annars går det bra, eller.. Min älskade åker till en plattform i Mexikanska golfen på fredag. Vilket betyder; Ingen internet-eller telefonkontakt på tre veckor. Helt sjukt. Kan inte föreställa mig hur det här skall gå. Känns piss, piss och lite mer piss. Men klarar man allt så gör man, och sådana är ju vi ♥"

Hos min älskade var jag

Hej! Jag vet, det har vart otroligt dåligt det sista med inlägg, och det har berott både på det ena och det andra. För det första, den godaste delen i historien, är att jag har spenderat mer än en vecka nere i Florida. Hos min älskade Markus har jag shoppat möbler, myst, ätit gott och njutit av närheten. Jag åkte ner lördagen, samma lördag som orkanen Irene slog till. Som tur var åkte jag på morgonen och var nere innan något hann sätta igång.För det andra har skolan börjat, och tiden har vart hektisk.

Markus har ju äntligen fått en fin liten lägenhet på Falls at Marina Bay, ett lägenhetskomplex i Fort Lauderdale. Det är en etta med mjuk heltäckningsmatta, ett rymligt vardagsrum, badkar och walk-in closet. Inte illa. I hyran ingår även tillgång till gym, pool och relax area med gratis kaffe, mumms. Så som sagt, det behövdes en del shopping för att få denna lilla oas till ett hem. En säng fanns redan på plats, men Allt annat var lämnat tills det att jag kunde komma ner och hjälpa till. Och det blev en del turer till ikea den veckan.. Alltså, det finns inget bättre ställe här. Inte bara det att det känns hemtrevligt och de säljer svensk choklad, det är också det absolut billigaste stället att gå till. De flesta övriga möbelaffärerna här är av en hemsk amerikansk karaktär. Ni vet, enorma soffor i skinn, bord med marmorskivor och robusta byråer med stora ekollon som dekoration. Och vill man ha mer stilrent så blir det genast otroliga summor att betala. För då ger man sig in på designmarknaden. Så ikea kan alltså både ge en billigt, enkelt och, om man har öga för att välja ut rätt saker, en hyfsat personlig prägel. Vi har köpt en hel del, vilket jag kommer visa bilder på nedan.

Vi gick också ut och åt gott. Vi gick bla till ett irländsk ställe första kvällen, och där åt jag supergoa kåldolmar! Inte illa inte. Vi åt också otroligt gott mexikansk och världens bästa guacamole senare i veckan. Vi lagade eget i vårt fina lilla kök och vi drack gott rövin i skenet av de nya fina lamporna. Om dagarna tog jag det mest lugnt, det var alldeles för varmt för att vistas utomhus, jag skojar inte. Men vi hade att göra när Markus slutat jobba. Och tiden för bara oss fanns ju också såklart, rätt mycket om man säger så. Jag hade verkligen en så himla fin tid där nere, och jag är så otroligt lycklig över att jag har en man att dela mina tankar med. Allt, att dela allt med. Även om han är mil bort så lyssnar han fortfarande. En fantastisk kille det där. Men nu måste jag verkligen sova, skall bara lägga till bilderna och sedan skall jag slumra. Skall upp om endast några få. Ha det fint.

Den andra expedithyllan la vi på sidan ut från den första, för att dela det stora rummet till ett vardagsrum och en matplats.











Jennie

Kort, kort

Hej, hej och mer hej! Jag vet, det är väldigt dåligt med uppdatering här. Skall verkligen bli bättre. Och pappa, jag är så glad att ni kommer i mars! Skall försöka ringa dig imorgon <3 (Allt skall göras imorgon!). I alla fall, jag är tillbaka från Florida. Resan var underbar, så otroligt härligt att få tid med min älskade. Att slippa sova ensam och att hela tiden kunna dela allt med min andre. Kl är snart tolv och alarmet går igång om sex timmar. Så, skall sova. Men lovar, skriver mer ingående så snart jag får tid!

Jennie

På väg

Nu sitter jag på flygplatsen i Westchester County, mer bestämt i White Plains. Än så länge är flyget endast försenat en timme, hoppas verkligen att det går bra allting. Längtar så mycket efter killen att magen gungar och jag känner mig lite snurrig. Vill bara sluta mina ögon, öppna dem och vara där! Men snart så, snart så. Tur att de har fri uppkoppling i alla fall, så man kan underhålla sig lite. Håll tummarna.

Jennie

I'm off!

Imorgon, om några minuter Idag, åker jag till min fantastiska kille! Älskar fan den killen så jag nästan spricker ibland. Allt man vill ha och behöver, plus lite till. Stannar till nästa måndag.

Hej så länge!

Jennie

Oh Yes!

Jag behöver skriva.. Ja det gör jag verkligen! Jag behöver rensa hela mig, få ut alla biprodukter och starta på nytt. Jag behöver måla en tavla, sjunga en sång, finna en ny vän och skratta tills jag kiknar. Jag behöver klä mig fint och locka mitt hår, dansa en hel natt och få ont i fötterna. Jag behöver känna mig sexig och jag behöver träna tills jag spyr. Jag behöver lära mig att gå långt i höga klackar, som på film, jag behöver köpa en alldeles för dyr klänning och vara nöjd med det. Jag behöver göra något som gör mig rädd, för känslan efter är den bästa av dem alla och jag behöver knulla en hel dag. Jag behöver köpa skor jag inte behöver och jag måste få en ansiktsbehandling. Jag behöver dricka en hel flaska rövin, vandra i NY om natten och jag behöver känna mig friare än en fågel. Jag behöver stå utomhus när åskan går och jag behöver tatuera in något, någonstans. Jag behöver svänga mina höfter tills de nästan går sönder och jag behöver känna dunket från en livekonsert i bröstet. Jag behöver köpa nya underkläder, och beundra min kurviga kropp i spegeln alldeles för länge. Jag behöver skrika det högsta jag kan och jag behöver gå en lång romantisk promenad med min pojkvän. Jag behöver känna mig förstod till hundra procent och jag behöver göra något dumt. Åh, det var skönt. Nu skall jag sova.

Jennie

Tänk att vi hittat varandra..

På det där sättet.

Dagbok 22/8

Hejhejhej, vilken dag!

Kl är nu halv nio men det känns som om ett dygn har passerat sedan jag senast var i den här sängen. Nu sitter jag på överkastet och försöker räkna ut om det är något jag glömt att göra.. Eller om jag faktiskt kan slappna av för kvällen. En sak vet jag, en sak som fattas alltså, och det är Markus. Jag skall inte skriva någon novell om att jag önskar jag fick höra hans röst.. Men en sak kan jag säga, att nu får fan lördag komma! Och fort skall det gå. Försöker verkligen att inte bli frustrerad.. Jag vet! Jag vet att han jobbar rumpan av sig, men några fler ord där bortifrån hade jag inte tackat nej till. Han är söt dock, han skickar allt sms. Och han smet från jobbet igår kväll bara för att kunna ringa i, i alla fall några minuter. Han är finast, men det är inte han jag är frustrerad på. Det är bara det att jag inte kan prata med honom när jag vill, och dela min dag med honom. Men det är bara för en liten tid och på lördag får jag vara hos honom, t.o.m! Så, behövde bara skriva av mig, nu känns det mycket bättre.

I alla fall, dagen har vart lång. Det har inte bara att göra med att jag endast sov några få oroliga timmar inatt , utan också att jag jobbat nästan elva. Ingen av barnen har camp nu och vi har spenderat hela dagen tillsammans. Som tur är lyckades vi bränna några timmar vid polen så allt har gått bra, men trött, det är jag. Annars går saker fint här ändå, har börjat komma in i familjen och de är nöjda, samt börjat träffa lite trevligt folk runt ikring. Imorgon är det Starbucks-time och jag ser fram emot det, en chailatte och lite sällskap är aldrig fel. Imorgon får jag sovmorgon också! Min host mom tar med barnen till city och det enda uppdragen jag har imorgon är att tvätta (Dock en jekla massa, all den storas camptvätt samt den lilles vanliga) och jag skall också ta gps:en och hitta till en biograf som vi skall gå till på onsdag. Och just det, skulle se till så jag vet vart Staples ligger också då jag kanske behöver ta tjejerna dit på torsdag och köpa lite skolsaker. Men tänkte ändå åka förbi Target och köpa lite r.. Oops, kan jag inte säga. En sak som hör till en annan sak, till Markus. Lite inflyttningspresenter måste han ju ha! (Plus, kom ihåg att köpa tejp och band också).

Nu skall jag gå ner en sväng och kolla läget innan jag kommer upp för att godnattsurfa och lägga mig.. (Samt med hela mitt hjärta hoppas att Markus finner lite tid att bara säga hej i alla fall).

Jennie

Dags att vakna

God morgon! Jag vaknar med en lustig känsla i kroppen, som om något viktigt fattas, jag kollar mobilen, inga sms, aha, det är det som fattas, Markus röst i telefonen. Hoppas verkligen det går bra där borta, har inte hört något på ett litet tag nu. Jag vaknar också med en turban på huvudet och sängen full i smulor från hennan, mumsigt!

Känner mig både trött och sliten då nattens sömn vart rent bedrövlig och mjölken till flingorna smakade konstigt, min frukost alltså. Men snart är det dags att kliva iväg till duschen, få ur hennan, klä mig och sedan bär det av till den stora staden. Skall träffa Emma, en svensk tjej som jag stiftat bekantskap med, som det så vackert heter. Det beror lite på vädret men planen är att promenera genom centralpark, för att slutligen komma fram till Greenflea market, en av NYs största loppisar. Sedan får vi se vad som händer, spännande helt klart, hur vi skall klara att ta oss runt. Nu skall jag sätta igång, hej så länge.

Jennie

Mannen ombord

Nu är min man ute på äventyr igen, han är för närvarande i South Hampton, UK, och har precis gått ombord en båt med två polaker och en amerikan. De skall slutförra jobbet som är kvar från Bahamas. De skall jobba nätter, de får inte föra oväsen då båten är fullbokad med passagerare och ägarna är tämligen förbannad över att jobbet inte är klart, vilket inte är varken Markus eller de andras fel, men de får ta skiten. Det kommer gå bra, men situationen är kanske inte den roligast, men ett litet äventyr blir det allt. Som tur är så är det bara en vecka han skall vara där, sedan flyger han hem igen och dagen efter möter han upp mig på flygplatsen! Då kommer jag för att stanna en vecka hos min kära. Så skönt.

Nu måste jag gå upp och fixa frukost, samt en massa annat som skall vara klart innan jag börjar jobba kvällen idag. Sånt är det, nu kör vi!

Jennie

Bomull

God kväll! Idag har vart en mysig dag, en bra dag, jag har fått köpt lite småsaker (Som jag kanske inte letade efter men ville ha när jag hittade). Jag har tröstat en liten efter att ett fågelbo fallit till marken och jag har gjort köttfärslimpa för första gången i mitt liv. Jag har haft en lunchdejt med min kära och jag har målat med waldorffärger, och tagit en lång dusch. Jag har blivit raggad på och känt mig förnärmad. Jag har läst godnattsaga och gjort planering av veckans dagar. Jag har tänkt på vad jag skall packa när jag flyger till Markus och jag har gjort fina listor. Jag har känt mig lite lost i mitt egna huvud som inlägget kanske antyder med dess upplägg och jag har sagt godnatt till honom, så god natt från mig.

Jennie

Ikeakärlek

Jag vet, bloggen skall handla om mitt liv här i Chappaqua, men så här är det förstår ni; Markus har idag fått sin nya lägenhet och den behöver både möbler och kärlek, plus att jag älskar att titta på inredning. Så varsågoda, lite ikeakärlek till er alla!

Jennie

Home alone

Alldeles, alldeles underbart.. Idag sover jag själv i det stora huset. Jag klagar inte, det känns skönt att få göra mig hemmastad min första helg som frisläppt au pair. Idag la dock uppkopplingen av och det såg kritiskt ut ett tag, men som tur var fixade det sig och jag har kunnat både hyra film på on demand, och prata med min man. Jag har också vart iväg på utflykt. Hittat fantastiska skor (Som jag nog måste köpa någon dag, för att jag inte gjorde det idag), samt faktiskt köpt en vacker klänning och hittat en rostorange resväska att resa till Markus med. Finfint märke, något med en prislapp alltså, skall dock vänta lite så att jag märker hur mycket jag faktiskt vill ha den, innan jag köper den. Har jag tänkt på den varje dag till onsdag, då köper jag den! Ohlala.

Det enda idag har nog egentligen vart när jag tittade på den romantiska filmen och inte kunde sluta gråta för att allt var så fint, och jag förstod hur mycket jag längtar efter, och älskar min kille. Men jag håller mig strong, försöker så gott jag kan i alla fall. Och jag klarar mig väldigt bra, jag är imponerad av hur bra jag är! Puss på det

Jennie

Dags att sova

Klockan tickar och det är snart dags att sova! Idag har vart en bra, men också sorglig dag på sitt sätt. Stinha har åkt och efter nästan två år i familjen är det såklart ingen liten grej , för någon. Lillan försökte hålla kvar sina tårar och till och med jag, som inte har något att egentligen gråta över, hade svårt att inte känna med de andra. Är så glad att få ha gått bredvid Stinha så länge, hon är verkligen en underbar tjej. Så skönt att träffa en som älskar sig själv och kan stå för det, som precis som jag kan säga rakt ut hur jävla lyckad hon är och som tycker om att prata och dela, som varken är finkänslig eller inåtvänd. Som helt enkelt kan skryta för sig, så väldigt gött att höra det ibland med! Men i alla fall, Stinha har åkt och jag önskar henne lycka till i livet.

På måndag är det helt enkelt bara jag, vilken inte känns nervöst alls. Jag är bara exited att få ta allt ansvar och att börja lära mig på egen hand. Det känns spännande och roligt. En sak som jag dock är lite nervös inför är att på onsdag kommer storasyster hem och henne har jag ju inte träffat än. Men jag är också så glad att äntligen få träffa henne, för det är ju både flickorna jag skall dela mitt år med, inte bara lillan.

Idag har vi bokat biljetter! Åh, så otroligt skönt att ha en nära som hjälper mig när jag behöver det, som fixar och grejar och som vet vad han håller på med. Vi fick bra biljetter, jag åker på lördag morgon och åker hem måndagmorgon, mer än en vecka senare! Det hade jag aldrig trott vi skulle få till, jag är så otroligt lycklig! Vi kommer få mer än en vecka ihop. Även om Markus kommer jobba har vi såklart tid tillsammans. Så otroligt skönt. Idag fick jag en liten magkramp av saknad, kände ett starkt behov av en lång, varm, trygg kram. Och snart kan jag få en igen. Och just det, Markus flyttar in i nya lägenheten imorgon! Så roligt, kan inte vänta på att få åka ner och göra den hemtrevlig tillsammans.

Nu skall jag sova. Familjen åker bort i helgen och jag vet knappt vad jag skall göra! Skall försöka hitta på något nytt, ringa någon eller själv, vet inte vad jag känner för än. Spännande!

Sov gott

Jennie

Nonsens

Väntar på att lillan skall komma hem från Camp.. Jag skulle kunna peela av hela mitt ansikte just nu, min hud håller på att vänja sig vid det nya klimatet och hittills, not so good, skulle jag säga. Men hoppas verkligen på förändring. Har inte haft så dålig hy sedan.. Ja, gud vet när.

Men.. Idag har jag öppnat ett konto! Valde Bank of Amerika, mest för namnets skull om jag skall vara ärlig. Kanske borde valt Chase, men smaka på det, Bank of Amerika, visst känns det inte härligt patriotiskt och stolt? Aha, I know.

Nu skall jag maka mig neråt i huset, från tredje våningen till första.

Jennie

En dag i Chappaqua

Det kommer sig som så att min älskade man har blivit sjuk, och sover därför sött just nu för att övervinna detta och kunna gå till jobbet imorgon. Därav kommer jag att berätta detaljrikt om min dag här i Chappaqua. Så att han istället kan läsa om den här till morgonen, då vi inte hann med min historia innan sängen kallade. Alltså också ett ypperligt tillfälle för andra att se hur en dag kan se ut (I alla fall nu när endast ett av två barn är hemma, och skolan inte har börjat ännu). Mycket spännande, inte sant ;)

Jag vaknade av ringsignalen från skype, kollade på klockan och insåg att den var fem över sex. Markus hade alltså hunnit ringa mig innan jag hann ringa honom, som jag vanligtvis gör runt fem i på morgonen. Jag svarade med en morgonhes röst och han lät lika ynklig själv. Det visade sig att båda sovit riktigt dåligt, han av smärtor i magen och jag av mardrömmar och svårigheter att ens somna. Jag märkte hur jag till och med, pga min trötthet lyckades somna mitt i en mening då jag skulle berätta något. Vilket fick ganska roliga konsekvenser, jag pratade om något och helt plötsligt blev jag tyst för att avsluta med ett ord som inte hade något med det andra att göra. Just för att jag i själva verket hade somnat mitt i meningen och börjat drömma om något annat som jag sedan, då jag vaknade till, delade med mig av. Men vi kom upp i alla fall, han gick till sin hotellfrukost och jag ner för att packa lillans lunchlåda.

Efter detta, runt halvåtta, släpade jag mig uppför trappan, väckte minstingen och med en del tjat fick jag upp henne ur sängen, i kläderna och ut för att kissa. Medan hon var i badrummet bäddade jag sängen, staplade hennes gossedjur på hög och så gick vi ner för frukost. Amerikanare är speciella, de är verkligen en kategori för sig när det gäller matvanor. Jag skall hålla mig lite utanför den diskussionen men det är i alla fall helt annorlunda än i Sverige (Där vi, enligt mina beräkningar, kan lite mer om näringslära). Jag frågade i alla fall barnet mitt om hon ville ha Chokladpannkakor eller muffins till frukost, det blev pannkakorna med chokladbitar i och sedan körsbär och apelsinjuice. Tummen upp till frukten! Hon åt helt okej och sedan gick vi upp och borstade tänder och hår.

Denna veckan samåker vi med två andra barn till daycampet så vi hämtade upp dem och körde iväg. Jag kör en stor sjusittsbil, automat och jag är dubbelt så högt över marken jämfört med vad jag är van vid. Men jag lär mitt hyfsat fort och känner mig nu rätt bekväm. )Parkera är dock inget jag hurrar över). Vi kom fram, ungarna hoppade ur och så åkte vi tillbaka. (Stina åker med fortfarande, min värdmamma vill detta av någon anledning. Men jag klagar inte, alltid skönt att ha någon att prata och skratta lite med när man kör).

Min dag var seg, när jag kom hem fick jag i mig två cottage cheese-mackor med gurka och såklart hinkade jag i mig en stor islatte av eget recept. (Har blivit lätt besatt av kallt kaffe det senaste, antagligen för att det är för varmt för att dricka något annat just nu). Efter detta deckade jag helt oavsiktligt av utmattning och sömnbrist på soffan och sov i över en timme. Vaknade seg och kände mig ofräsch. Jag gick ut i köket, disken stod i en hög i diskhon och jag tänkte att det är nog en outtalad del av mitt arbete egentligen, att även fixa disken. Men jag tycker om att fixa och greja så jag plockade undan, ner i båda diskmaskinerna och satte på dem. Jag torkade av bänkarna och bordet, samt tog ut lite skräp. När köket luktade mer rengöringsmedel än gammal hund kände jag mig nöjd och gick upp till mitt rum. Chatade lite med min älskling som hade ont i sin stackars mage. Jag tittade på klockan, om en timme skulle lillen komma hem och då skulle vi gå på bio. Jag tog en lång dusch, smörjde in mig med diverse vaniljprodukterna och gick ner.

När alla tre var på plats, åkte vi till Mount Kisco för att gå på bio, the Smurfs, men biljetterna var slut och det var inte annat än att ta sig hem igen. Som tröst "bakade" vi kakor och drack mjölk. Ni förstår att här köper man färdig cookie dough, rullar till bollar och låter bakas i ugnen eller toastern, inte dåligt va? Under eftermiddagen lekte vi lite, jag och tjejen. Ganska lugnt, vi spelade lite sims och tittade på inredningsprogram på teve. Jag älskar att det finns en kanal med endast hus och inredning och att ungen på åtta år till råga på det tycker om att titta på den. Till middag "gjorde" jag hamburgare (Stekte färdiga från frysen) och värme broccoli. Försökte dock piffa till det hela genom att skära upp gurka och paprika på ett fat att ha på samt lägga upp osten trevligt att ha till.

Efter målade vi lite och så vid sjutiden kom föräldrarna hem. Jag stannade nere en stund och pratade om dagen. Känner mig lite dum att det enda jag egentligen vill göra när de kommer hem är att springa upp på rummet och prata med min kära, så jag försöker verkligen att kombinera de två. Tid med familjen, och tid med killen. Jag och Markus fick pratat ett tag och vid åtta åkte jag och Stina och tankade bilen och sedan vidare till Starbucks. Varje tisdag samlas nämligen au pairer från området och dricker kaffe, och tjötar. Denna kväll träffade jag en ny tjej vid namn Emma, hon kom hit förra torsdagen, bor i, hör och häpna, Sleepy Hollow och hon var en riktigt sympatisk tjej. Jag träffade även en annan tjej som skall vara kvar ett tag till i alla fall. Tiden rann iväg där vi satt och helt plötsligt var kl. kvart i tio! Jag fick lite ont i magen, hade ju sagt till Markus att vi skulle vara hemma nio, halv tio och det var bara han som hade hunnit berätta om sin dag, jag hade ju min kvar.

När vi kom hem hade min älskade skrivit att han hade fått feber och mådde piss, men att jag kunde ringa en snabbis såklart. Kl var över tio nu och jag ringde. Min älskade stackare lät bedrövlig och hade jätte ont i magen. Usch, verkligen usch. Vi sa godnatt så han skulle få sova sig friskare och jag lovade att skriva ner hela min dag för honom att läsa imorgon på lunchrasten. Det kanske inte var tänkt att ta fyrtio minuter att skriva men jag var på det humöret och här har ni nu en hel lång historia om min dag! Men det är la det bloggen är till för egentligen, att berätta om mitt liv här på andra sidan havet.

Jag skickar i alla fall en massa kryapådigkärlek till mannen min och en massa glädje till er andra. Idag har vart en väldigt lugnt dag, och jag känner mig ändå hyfsat nöjd. Även om jag vill bli bättre på att hänga med familjen och prata mer strunt än endast förklara om dagen. Det blir nog bra.

Sov gott

Jennie

Idag 8/8

För en stund sedan satt jag med en kaffe i handen på trappan utanför. Jag njöt av solens värme och väntade på att minstingen skulle komma hem. Nu fullkomligt öser regnet ner och åskan får marken att kännas lite ostadigare. Lilltjejen åkte iväg för att äta glass med en vän och jag är glad för att vi inte tog oss till polen idag.

Förut när jag satt där på trappen slog det mig, att här sitter jag; I Chappaqua, i New York State. Igår gick jag på Manhattans gator och idag njuter jag av värmen utanför ett vackert hus i en härligt liten stad. Jag är här, inte hemma i Sverige där jag vart de senaste nitton åren, utan i Usa, hundratals mil från allt jag är van vid. Och jag kände glädje, pirr och lycka. Liksom förväntan och en stolthet över vilka steg jag tar hela tiden och över den människa jag redan blivit och hur jävla gött livet är.

Hälsning till alla hemma i Sverige <3

Jennie

NYC

Manhattan idag! Stekande varmt men fan, nu känns det! I'm in NY bby!

Jennie

Jag fnular

Det är kväll och jag undrar över saker. Känner mig lite platt, varken eller. Inte mycket alls. Ac:n låter som en jetmotor och det är kallt i rummet. Det är skönt, jag hoppas inte jag drömmer några mardrömmar. Men det har jag ju inte gjort än så.. Det är nog ingen fara.

Jag är bra ändå, fast att jag är platt. Jag har lite dåligt samvete också, vet inte riktigt varför. Nya tag imorgon. Skall verkligen Inte försöka fundera nu. Fnula, det är ett bra ord. Au pair-Stina här i familjen säger "Jag fnular på..". Det är precis så, jag fnular lite. Inget allvarligt, men jag fnular ändå.

Fnular på mycket nu, en sak tänker jag också. Att man måste våga för att vinna, och så är det med allt.

Jennie

Dagbok 28/4 - En halvtimme kanske

Harmoni, jag står kvar i duschen. Höjer värmen, höjer ännu mer. Åh, gud vad skönt! Det bränner över huden och jag får gåshud. I drömmen står Markus bakom mig, han kommer närmare och jag kan känna hans värme möta min. Han håller om mig, hårt och länge.. Men duschen är tom och jag stiger ur igen.. Torkar mig, tänker på hur galet grym och duktig jag är egentligen. Trots trytande ork och ett visst pisshumör inatt. Jag skyller på mensen och så börjar jag smörja in mig i kokoskräm.. Jag luktar nästan alltid gott tror jag, folk brukar säga det. Ibland känner man sig givetvis inte särskilt fräsch, som idag, eller igår.. Men jag brukar nog lukta rätt gott. Synd bara att min kokosparfym från usa är slut. Den var så go.

Jag har lite ont i halsen känner jag nu, lite sådär inte ont men strävt och torrt. Lite.. Hm.. Hoppas inte jag blir sjuk. Åker ju till Lissabon nästa vecka ju. Jag tar på de mjukaste favorittrosorna och en stor varm tröja. Jag är nog hungrig, men i kylen ligger endast en morot.. Och lite mjölk finns det, jag fyller ett glas och tänker fan, jag måste äta. Annars blir jag tjock. Jag vill inte bli sådär tjocktjock. När jag blir stor skall jag läsa näringslära och ha en personlig tränare. Vilken dröm, någon som bara peppar en och skriker åt en att aldrig ge upp. Jag skulle nog bli arg tillbaka och det skulle kännas skönt. Träna, pumpa, peppa, kämpa.. Jag saknar att träna. Fan, jag känner mig inte sexig nu alltså. Jo, förMarkussexig ändå. Så där myssexig, mjuk och gosig. Jag kryper ner under täcket, och nu väntar jag på att killen skall ringa.

Puss

Jag är inget vidare på distans, what to do?

25/4 - Vår dag idag

Det blev ingen uppdatering! Vilket är otroligt jätte bra :) För det betyder att saker och ting vart fina sedan senaste inlägget. För som sagt, när saker går bra uppdaterar jag inte ;) Jag har haft en superbra vecka på Orust och jag har träffat efterlängtat folk, kört hur mycket bil som helst och umgåtts med familjen. Verkligen en bra vecka. Jag har också prata mycket intressanta saker med en vän och också med mor min.. Relationer har vi pratat. Fick en del insikter och så. Dock har det ju vart som det var med att prata med killen, men han har funnit uppkoppling så vi kan prata på skype om nätterna, när jag inte sover av utmattning.

Idag är det vår månadsdag också <3 22 månader.. Alltså Två kvar till Två år!! :)

Puss

Jennie

Dagbok 14/4

Idag har jag druckit vin på Clarions kl fem. Mumsat snittsar har jag också gjort.. Jag skall ha snittar på min student. Jaghar funderat lite och kommit fram till de som låter godast:

Mörkt bröd med en bit lax och en klick hovmästarsås på

Mörkt bröd med räkröra på

Sådana där med en grön oliv och en bit feta på en liten pinne

Mumms..

Men största nyheten idag är att min älskade man hittat en satelittelefon på båten, och han har skaffat ett kort för 70 kronor som gör att vi kan prata i en hel timme! Dock får det bli kl. tre inatt min tid. Men det är det värt.. Har inte hört hans röst sedan.. Ja, jag vet inte. Det gör så grymt ont i bröstet och det känns som om jag är ensam. Om han bara kunde få mina sms. Och inte har jag fått något sms av honom inte. Men det är la för att vi skall höras inatt. Men endå.. Vill spy på det här. Allt blir liksom skit och helvete utan att kunna prata med honom. Längtar sönder till inatt, vill bara lägga mig nu så det kan bli tid. Men först skall jag åka och möta min kära broder som skall vara här över helgen, det skall bli roligt i alla fall. Funderar på vad vi skall göra.

I alla fall, jag kommer uppdatera om samtalet imorgon.

Puss

Dagbok 13/4 - Telefontid

Fem minuter om dagen är det vi får, jag ringer honom prick tre hans tid, nio min tid. Och så fem minuter speedad konversation om vad vi gjort, hur det går. Det svider som fan, men så är det just nu. Bara att stå ut. Problemet är bara att imorgon kommer ju samuel och jag skall hämta upp han vid nio, på centralen. Och sedan kommer vi säkerligen inte vara hemma de dagarna vid nio.. Hmm.. Jag får helt enkelt ringa från mobilen och så får han kanske hjälpa mig med att betala den räkningen sedan. Ja, så får det bli. Jag har magknip från bakispizzan och pisskatten rasmus har hoppat ut genom fönstret. Känner mig febrig och dan men nu skall jag gå och lägga mig. Sömn gör att tiden går fortare.. Håller tummarna för uppkoppling om en vecka, har inte önskat något mer i mitt liv känns det som.

Puss

Älskar Markusen min

Dagbok 13/4

Så, dagbok sa Markus. Att dagbok skall jag föra som ett slags substitut till att inte kunna prata med honom. Vi får se, kanske hjälper det. I alla fall får han reda på saker i efterhand, hur det nu skall hjälpa hur jag känner idag.. Men som sagt, jag skall ge det ett försök. So here we go.

Onsdag, det är onsdag idag och det är bara fyra dagar sedan jag sa hejdå till min kärlek, han åkte till Usa och Bahamas och jag till Uppsala. Men ändå känns det som veckor sedan. Tänk dig att du i snart två års tid varje, och då menar jag verkligen Varje dag pratat minst en halvtimme, men vanligast två timmar eller mer med din absoluta kärlek. Ni lever i ett distansförhållande men klarar det för att ni ständigt berättar för varandra vad ni gör och känner, ni vet alltid vad den andre gör och känner er på så sätt delaktiga i varandras liv trots mil och ibland hav emellan er. Och helt plötsligt så hörs ni knappt. Han befinner sig på en båt i Bahamas, han har ingen uppkoppling och ett samtal kostar 30 kronor i minuten. Till råga på allt kan han inte ta emot smsen du skickar till honom. Ni kan allstå höras max ett par minuter, men ni kan heller inte smsa! Du hade trott, och han med, att han skulle ha uppkoppling i alla fall om en vecka. Men nej, det är inte alls säkert det. Och din pojke skall vara där, långt långt borta, i en månad. Plus att när han kommer hem skall du åka till ett annat land i nästan två veckor.. Så hur skulle det kännas tror du? Kanske som att hela din lyckliga och harmoniska livsrutin och din glädje får lämna plats åt frustration och en känsla av plötslig ensamhet. Ja, så känns det.

Ensamt, frustrerande, sorgset och tungt. Mest tungt, för jag kan ta avstånd, distans är jag van vid. Men att inte få veta, inte få vara med där han är.. Det är det absolut jobbigaste. Känner mig så otroligt långt bort och tiden går så fruktansvärt långtsamt. Så är det..

Igår var det Open Mic. Det gick bra. Starten var lite seg, och det var inte direkt fullt med folk som senast. Men sedan kom folk igång och det blev en skrattfest och många riktigt duktiga sångare stod på scen. Efter det var jag sjukt full av adrenalin och fick med mig en hel drös med folk till pitchers. Där blev det öl, och lite mer öl. Och sedan lite till. Surt för bankkontot men fan tänkte jag, nu super jag bort mina sorger en stund. Och det gick verkligen bra, hade otroligt trevligt! Skrattade så jag kiknade och fick en chilinöt i näsan (Det svider kan jag lova). Markus ringde också en supersnabbis och jag fick berätta hur bra och snygg jag var. Sedan fick jag ett samtal av en vän i nöd så fick lämna sällskapet medan de drog vidare. Vännen var ganska illa däran och det fick bli några tårar, kiss i en gränd och klappar. Men hon repade sig och tog sig hemåt, och så gjorde också jag. Men på bussen, i min vinglande öldimma kom saknaden tillbaka. Kalla mig dramatisk men det gör lite ont i den här situtationen, som står beskriven ovan. Så enkelt är det, men som med allt annat så vänjar man ju sig med tiden. Och det är bara att gråta och vackert vänta.

Väl hemma fick jag faktiskt några ord med killen, jag fick en snabb resume över hans dag och jag gav en snabb av min. Sedan somnade jag hulkandes som vanligt de här senaste dagarna. Och jag kan säga att med alkohol i kroppen så var gråten värre.

Idag vaknade jag upp med en otrevlig baksmälla och en olust i kroppen. Men jag tog mig i tid till skolan och fortsatte jobba på min lerskulptur. Mitt lerhuvud.. Som jag först vart ganska nöjd med men idag, efter lite pill och en riktig överblick inte tycker om. Den är verkligen inte realistisk nog. Och jag tycker illa om att den inte är så perfekt jag vill ha den. Dock fick baksmällan, kallsvetten och illamåendet mig att gå hem vid tiorasten och tiden därefter har spenderats i sängen. Med datorn och också har jag sovit en blund. Nu gick jag upp för att äta lite och tänker dagen till ära åka till västertorg och köpa en bakispizza (på en onsdag, usch vad jag skäms). Men skitsamma! Jag behöver en pizza, behöver, behöver, behöver!

Det luktar kattpiss i hela huset, Rasmus har blivit kastrerad och springer runt med en strut på hövet och vet nog inte vart han kissar själv längre. Men jag skiter i det, jag håller dörren stängd och väntar på att min husvärd skall komma hem och ta hand om det. Det är ju inte min kattfan och så länge han inte pissar i mitt rum är jag nöjd.

Jag ringde Markus vid tolv, det gick fort.. Och det gick nästan bara ut på att han var sur på mig för att jag gör det hela större än vad det behöver vara. Eller mer, han sa att han inte kunde göra något och vi måste göra det bästa av situationen. Nobelt sagt. Sådan är han alltid och bra är la det, någon måste ju ta den rollen också. Men tror det är lättare, han är den som är ute på ett äventyr och jobbar exakt hela dagarna. Han är den som aldrig haft sömnproblem och som just nu gör något av en dröm därborta. Stressen är ju ett plus också, det vet jag. För har man tusen andra saker att fixa hinner man inte känna efter och då gör det inte lika ont. Det var så det var för mig igår, hade saker att göra hela dagen och då saknade jag inte lika mycket. Var helt enkelt så mycket annat att fokusera på. Men jag säger såklart inte att han har fel, vi måste göra det bästa av situationen. Men tycker så illa om när jag känner mig som "the bad guy" och han är så bra och lugnt. Dessutom är det ingen vidare bekräftelse för mig. Jag menar det är ju av kärlek jag saknar så här, och jag vet att han saknar mig något otroligt också (Han skrev det i ett sms nu) men när han inte ger uttryck för det som mig kan jag undra.. Förstår ni? Det ligger ju en viss bekräftelse i att få höra att någon gråter ögonen ur sig för att de saknar en så.

Som en kille från mitt förflutna. Han har en tendens att då och då skriva till mig och berätta hur han saknar mig och hur det inte finns någon tjej där ute som är som mig, eller som ens är i närheten av hur intressant och bra jag är. Och trots att jag aldrig hade känslor för den här människan, och trots att jag aldrig skulle kunna tänka mig att vilja ha denne, så värmer det ändå. Det värmer att folk saknar en. Och det här är ju en mild och dum saknad som denne bär, men om Markus hade gråtit en skvätt hade jag kunnat lättare förlika mig med hans saknad. För då hade den vart mer lik min egen. Jag har liksom lite svårt att förstå ibland att andras sätt att uttrycka saker betyder lika mycket som mina sätt. Och att de är lika mycket värda. Fint är la i alla fall att jag kan erkänna skiten.

Men som sagt, Markus skickade precis ett sms och berättade hur det gick och hur mycket han saknar mig. Synd bara att han inte kan få mina svar jag skickar, han får se dem när han åker tillbaka istället. Så nu känns allt ganska frid och fröjd, trots omständigheterna. Längtar så otroligt till att få det där smset som säger att han har uppkoppling! Verkligen toklängtar något djävulsk och hoppas att det är snart.

Det hjälpte faktiskt en aning att få skriva ner allting. Det kommer säkerligen mera.

Jag älskar dig Markus och längtar efter din röst, dina berättelser. Även om de är ledsna, saknande eller frustrerade. Jag vill höra allt.

Puss

Jag skall erkänna.. Jag är full.. Verkligen.. Det snurrar och jag måste ständigt trycka på delete för att få fram de rätta orden. Och jag förstår inte alla de som inte trycker radera och skriver om. Jag vill ju kommunicera. Jag Hatar det här. Att inte få prata med markus. Det går inte.................. FAn

Det gör så jävla ont, hur fan skall det här gå egentligen..

Över hav

Baskans mig som saknar kille alldeles för mycket just nu. Undrar vad han gör, hur det går, om alla är snälla, vad hans uppgifter kommer bli, när vi hörs igen.. Jag borde verkligen sova, men finner ingen ro. Vill så gärna veta.. Baskans mig, nu får jag skärpa mig och verkligen försöka sova. Jag får veta isinom tid.. Det får jag.. Eller.. Usch. Det känns verkligen att han är långt, långt bort just nu.

Puss

Mitt liv

"Fredagen spenderades på en fint hotell på djurgården med min älskade man. Det bjöds på bilkörning i innerstaden, en härligt promenad, lyxig middag med fantastiska viner och ett rum som hette duga. Idag möttes vi av en stor frukostbuffe och dagen har spenderats i höga klackar på museer i Sthlm. Nu är mannen på väg mot Bahamas och jag har en helg att minnas ♥ Tack"

Yes, jag är väldigt tacksam över vad jag har. Jag försöker att varje stund tacka för allt fint jag får, och jag tackar mig själv. För det är den tron jag har, tron på mig själv. Och den tron kommer man nog längst med.. Tror jag.

Puss!

Snygg som ett svin, full i vin

Helg i Vemdalen By

"Haft finaste helgen! Berg-ochdalbana i propellerplan, Malin i Vemdalen, träkyrka om natten, vart med älsklingen, nykärsgos, mysiga cafer, trevligt sällskap, promenader, loppis, bilkörning (Alldeles själv i bilen!), våfflor, väldigt god mat, skidåkning med pusspauser och vackra vyer ♥

Tack för det!"

(Det du, fjongarna beror på att det är en statusuppdatering från början)

Två stycken "Ibland"

Kära blogg!

Det är som tidigare nämnt inte ofta som jag luftar mina tankar här, och det finns givetvis en logisk förklaring. Jag känner inte för det. Det fyller inte en funktion i mitt liv nu för tiden, helt enkelt. När jag känner mig frustrerad, arg eller ledsen. Eller om jag är väldigt glad, lycklig eller något annat trevligt, har jag en man att vända mig till. Och det brukar räcka alldeles utmärkt. Det är helt klart det bästa en människa kan uppleva i livet, att ha en annan som bryr sig, som lyssnar och som finns där. Konstant finns där, och jag känner mig hel och hedrad.

(Men) Ibland måste jag erkänna att jag känner mig lite avis på tjejerna vid borden, med sina höga klackar och sina rosa drinkar. De vet inte vem de skall träffa eller hur kvällen skall sluta. De kan flörta till sig vem som helst, och de har bara sig själva att stå till svars inför efteråt. Eller i alla fall kan jag känna det ibland där jag sitter, mitt emot singelvännen och lyssnar till fredagens händelser. Om den spännande jakten på kärlek.

Men så kommer jag ihåg. Att vad är det alla letar efter? Det som jag redan har funnit. De tjejer som oskyldigt flörtar med dessa killar, vill egentligen bara ha någon som håller om dem och säger att de är fina. Att de är duktiga, att någon litar på dem, att de älskar dem och att de är värda all lycka i världen. Och det är saker jag får höra, saker jag får höra dagligen, saker som jag med hundratio procent kommer att få höra i alla fall imorgon, och dagen efter det. Så då kan jag luta mig tillbaka, sträcka på mig och njuta av att de som tittar åt mig, inte kan få mig. För jag har en man, som kan ge mig allt jag vill ha och mer. Och jag älskar honom, så som han älskar mig! Weijh!

(Men) Ibland känner jag mig lite ensam i världen ändå, trots allt som en pojkvän heter så är jag fortfarande jag och Jennie känner sig ensam ibland. Jag kan längta hem, utan anledning eller känna mig vilsen fast att jag är helt säker på vart jag är på väg. Jag kan bli besviken fast att anledningen är så liten som en harskit och jag kan bara känna att allt, allt jag behöver är att krypa upp intill någon, och känna en klapp över håret. En trygg stämma som säger att du är allt för mig, det gör inget om du behöver känna så här ibland. Jag finns här. Det är ett drömsenario, och även om det inte får mig på topp direkt så tror jag att det skulle vara så skönt. För det är i alla fall precis det jag längtar efter när jag känner så, att bara bli accepterad för min sorgsna känsla, även om den saknar en massa logiska förklaringar, även om det finns tusen sätt att motbevisa att den ens får existera. För det finns det alltid;

Man behöver inte sakna för man ses snart igen. Det finns andra som också saknar, jag behöver inte bete mig som att jag är ensam. Jag har folk omkring mig som jag kan ringa när jag vill, min familj är bara en tågresa bort och ingen är döende. Jag sprider bara negativ energi genom att känna så här utan anledning, jag förstör något som skulle kunna vara perfekt om det inte var för mina ogrundade känslor.

Ibland blir jag frustrerad, och då gråter jag. I know, det är verkligen inte fräscht, och jag har blivit ton bättre på att stoppa det i onödiga situationer där det verkligen Är obefogat. Men det gör jag, ibland så behöver jag falla lite för att se hur fantastiskt jag har det. Och det är ingen big-deal. Det är ingen stor sak, men det är annorlunda när man inte är ensam längre. I get that. Men då är den viktigaste av allt, förståelsen.

(För) Ibland kan man inte fixa något, ibland är bara saker som en viss känsla är och då är allt man kan göra att acceptera en annan människa för att den är annorlunda. Inte som en själv. Även om det inte är vad man själv tänk, även om man inte ens förstår det den andra känner, även om man inte har lust eller att man inte vill förstöra sin fina dag med negativ energi från en annan. Så är det saker man får göra, i alla fall då och då. När man märker att det är för alla, egentligen den bästa utvägen.

Och jag är otroligt lycklig över att ha funnit någon som har det i sig att vara empatisk, varm och kärleksfull. Och att han till råga på allt finns där, för mig i nästan precis alla lägen. I de som han skall finnas där, är han där. Och det skall inte vara osagd, för allt jag skrivit handlar bara om det jag skrev först. Att när jag känner mig frustrerad, arg eller ledsen. Eller om jag är väldigt glad, lycklig eller något annat trevligt, har jag en man att vända mig till. Och det brukar räcka alldeles utmärkt. Men just idag behövde jag lufta mina känslor här också. Så var nöjd bloggen, det är nog allt du får på ett tag!

Och snart är våren här, så kärlek åt alla!

Hoppsan!

Ojojoj, jag borde skämmas, den här bloggen är ju nästan död.. Trots att det egentligen finns ton av ord att fylla den med. Pga av vår månadsdag <3.

Just nu befinner jag mig i Sala, i ett litet rum med snetak, en ful talva och skevt golv. Ganska trivsamt om jag får säga det själv. Jag kom nyligen från en dubbellektion där jag körde enkelriktat, rondell och vänstersväng i rondell. Plus jävligt många högerregels korsningar, dumma människor som springer ut i vägen och annat spännande. Yes, jag körde alltså bil. Är på intensivkurs och har kört sedan i måndags. Idag är det även risk 1:an och sedan bär det tillbaka till Uppsala över helgen. Och så är det på't igen nästa vecka.

Förra veckan var det teaterföreställningar, och jag tänker inte ljuga och säga att det var otroligt roligt och att vi var fantastiska men däremot så gick det faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle. Publiken var nöjd och jag fick bara fem blåmärken och tre rivsår av att ha skjutsats ut och inte genom dörrar. Det var fars och en tämligen fartfylld sådan (I alla fall när vi fick till det). Jag övervann också ex antal rädslor och sprang runt på scenen endast iförd strumpbyxor och ett tajt (För litet) svart nattlinne i sliskigt material. Den du! Allt för konsten.. Eller hur var det nu?

Det bästa med förra veckan var såklart att Markus var där! Han kom redan på premiärdagen, onsdag, och insisterade på att få kolla, vilket han mer eller mindre gjorde också varje dag efter det. Det var så otroligt skönt att kunna se honom, antingen där i publiken eller bakom med en lugn famn om allt skulle gå åt pipan. Markus, han ger mig styrka den där killen!

Åh! Det är så härligt mycket nu. Igår kände jag dock att jag blev lite stressad, men idag har jag tagit mig samman och ser på allt med spänning igen! Jag håller också på att söka som au pair i Usa och allt rullar på fint. Nu är det dags att börja plåta smöriga bilder av mig och barn och även spela in en video med samma tema! I sommar åker förhoppningsvis jag och älskligen till Fort Lauderdale och tittar på lägenhet till honom (Som flyttar dit i aug!). Och om.. 96 dagar tar jag studenten! Och om en månad har jag förhoppningsvis ett körkort i mina händer! Mumms på livet säger jag bara.

PLUS att idag fyller Vi 20 månader och jag kan erkänna att jag var tvungen att tänka till lite för att få fram den siffran. Så många månader börjar det bli nu! Älskar det <3

Och honom.

Puss

Premiär - Rampfeber

25 januari - Vi Är

Så var det återigen den 25:e i månaden. Nu den 25:e januari 2011, då den 25:e juni 2009.. Jesus vad tiden går, som man säger. För allt går den.. Framåt hela tiden och det vill jag säga är bland det vackraste. Att jag lever, du lever. Att vi lever i tiden, vi har ett förflutet, ett nu och en framtid tillsammans. Du och jag min älskade, kommer du ihåg, vi Är.

Då var jag 17, du 21! Nu är jag 19 och du snart 23.. Åh, vad vackert våra siffror passar ihop! Så fint, ojämt, jämt, ojämt, jämt.. Så kommer det alltid vara. Vi på samma; Jämna år, ojämna år! Haha, vad vackert. Det hade jag inte tänkt på innan. Se, man ser något nytt hela tiden.

Vår första månadsdag på 2011.. Och du är i Japan och jag i Uppsala, fast att vi båda är från Orust. Tänk, jag tror det säger mycket om hur livet kommer se ut för oss två. Vilket är tur, att vi är lika. Vill lika. Vi vill ha det bästa från två världar, tryggheten i en älskades famn och äventyret i nya upplevelser långt ifrån våra hemtrakter. Och det bästa med oss är att vi inte bara vill, vi kan! Det kallar jag att känna sig lyckad det.

Min Markus

Underbara liv

Oj, det är ju till och med skämigt, hur lite jag skrivit i bloggen det senaste. Eller det senaste året, för att vara helt sann. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Den här känslan av att inte behöva skriva. Jag skriver verkligen sällan, vilket är tråkigt. När jag gör uppgifter i skolan, och skriver, blir resultatet (Helt ärligt) oftast strålande och jag känner mig stolt och lycklig. Men utan kravet att behöva producera någonting så passar aldrig tid och känsla ihop, jag har inget jag vill sätta på pappret.

De enda gångerna som jag känner behovet är om jag är riktigt arg, ledsen eller vilsen. Då kommer det ofta ord forsande som måste sättas på pappret. Och hur roligt på en skala är det, att det enda material jag har från det senaste året är skrifter om ilska och besvikelse. I själva verket har ju det senaste året vart en av lyckligaste i mitt liv. Men tyvärr säger mina alster motsatsen. Och det är riktigt tråkigt. Jag blir lite rädd att när jag om några år sätter mig och går igenom det jag har, att jag bara skall komma ihåg ilskan, då det är nästan de enda dokumenterade känslorna. Och det är ju skrämmande. Jag som mår så underbart just nu, hoppas mitt framtida jag inte glömmer bort det!

Nu skall jag prata med Markus! Han är i Japan och jag är så otroligt stolt! Vi skall ha massa bebisar och de skall smörjas med Weleda Baby oil! Så det så!

Puss

Nyår!

1,5

Ett o ett halvt år.. Trots magkramper o spysjuka älskar jag honom, och lite därför också. För vilken pojkvän torkar mattan efter en lite (eller i detta fall tämligen explosiv) olycka och vem hämtar inte mackor o håller om en i smärtorna. Om inte den bästa pojkvännen i världen! Jag älskar dig Markus, och även om min inlägg kommer mer sällan, eller mina månadsuppdateringar minskar, så har inte det med vår kärlek att göra. För kärleken vår är stadig och vacker, nu som då och jag vet, och vill, och hoppas, att åren som kommer är våra också, tillsammans, du och jag. För att se mina drömmar, det är att se dig i dem, och jag älskar oss för det, för att vi tror och vill, och framförallt kan.

2011 kommer bli ett galet år, för oss båda. Och tänk att vi får uppleva det tillsammans!

God morgon

Nu stundar en ny dag, och dagen är första december 2010.. Jag ligger frusen kvar i min säng och önskar det var varmare utanför täcket.. Eller också att det var varmare under det, helst i form av en annan kropp intill. Och då Markus såklart.

Idag är det återigen dags att le mot världen, jag skall spendera hela min eftermiddag i vuxenskolans lokaler här i Uppsala, diskutera elevråd med representanter från seco, och efter det bjuds en kväll med Fanny. Jag tjänade en hundring extra igår genom att slinga min boendevärds hår och tänker därför onsdagen till ära, lägga den på mat i stan. Och sedan blir det en öl eller två, i min goda väns lag.

Jag känner mig lättad och nöjd med livet idag, trots att endast någon timma gått i vaket tillstånd. Jag har fått sagt det som kändes obekvämt, och även om jag kan låta dramatisk var det inte mer än så. Något jag ville få sagt bara. Jag känner mig nu varm och lugn, och hoppas min andra hälft inte tog allt för illa upp.. Det var i så fall inte min mening. Jag längtar tills jag får höra hans röst igen, i ett något piggare tillstånd.

Visst blir man trött och arg på alla de som agerar själviskt och oproffsigt. Markus har en sådan där borta i Usa, och jag har mött typen förut. De som utan någon som helst självinsikt inte kan ta en diskussion. De offersätter sig själva, skyller ifrån sig, använder sig av skamverktyget och försöker skuldsätta den andre i fråga, istället för att klara av att se saker ur olika perspektiv eller argumentera vettigt för sin sak. Det är tragiskt och frustrerande. Visst vill man bara skratta åt det, men det är verkligen enerverande, att de här människorna finns. Så in i norden tycker jag illa om människor som i en diskussions situation, eller liknande inte kan ta till sig det den andre parten säger, utan istället sätter sig i en försvarsställning som går ut på att offerförklara sig själv. Att den inte skäms över sig själv, tänker jag då. Fy.

Nu skall jag upp och laga mig lite frukost, sedan blir det dockhuspill följt av skola och sedan mot staden. Emellan skall jag hinna ringa älsklingen också. Skall bli skönt, saknar han så in i norden just nu. Och vill egentligen inte att det skall bli fel mellan oss på något sätt. Så är lite besviken för att jag är tvungen att säga saker hela tiden, eller för den delen fälla tårar. Ibland måste jag bara gaska upp mig och skita i skiten som snurrar i mig. Men det är mycket nytt nu, många tankar som far. Funderingar och oroligheter.

Men det är inget som förstör mina dagar. Jag är så nöjd med mitt vackra liv att hälften vore nog. Man kan ju fråga sig vad jag gjort för att förtjäna så här mycket gott! Måste vart i något liv innan detta.

Med kärlek

Jennie

Virrvarr av allt

Just i denna sekund mår jag inte så bra, inte alls faktiskt. Jag är som i stormens öga, men här är det ju inte stilla. Här river vinden hål i seglen och jag håller hårt i rodret. Jag vet vart jag skall styra, jag vet att jag är i stormen nu, men att ljuset finns. Men just nu är det lite mycket. Just nu är det bäckmörkt och jag måste dö en smula här inne, för att kunna se allt klart igen.

Det är en teater som snart har premiär, människor jag längtar bort från, det är sista året i skolan, det är nya tider. Det är jul snart, och det är oro i hemmet jag lever i. Trivseln jag försöker hålla kvar vid rinner genom fingrarna på mig och jag vill bort. För en gångs skull göra mig ett Eget hem. Det är skolan och det är körkortet. Det är bokade lektioner som jag inte vet hur jag skall få tid till och det är relationer till familjen jag undrar om de skall gå ihop.. Allihop. Det är längtan och saknad. Det är den bitande känslan av att jag är för långt bort. För långt bort. Det är nya tider, som jag inte kan förutse. Det är att släppa kontrollen och inte oroa sig. Men det är längtan, längtan till lugn i hans famn en stund. Inte prata om sen, inte prat om då. Bara nu. Bara vila i hans armar för en stund.

Det är projekt och det är au pair, det är människor jag inte tycker om. Varför kan jag bara inte tycka om.. Det är tankar om vad som är bäst för mig, vart skall jag gå. Hur skall jag gå. Det är tröttheten över folks oengagemang och irritationen över de som inte säger något. Det stora beslut som fattas och det är framtid som skapas, ständigt, i allt. Och det är sorgsenheten när man förstår lite mer om varför världen är så svart.

Och det är leenden, det är det där extra som får en att vakna inombords. Det är en liten försäkran om kärlek, det är en människa som öppnar sig och en annan som skrattar med en och säger att den tycker oss. Det är ljus i allas fönstren och en förväntan i barnens ögon. Det är stundande vila och längtan till den, som för oss framåt. Det är tryggheten i att veta att han alltid finns där för mig, och att jag finns här för honom. Det är lyckan i talet två och vetskapen om min intelligens, min klarhet och min enorma styrka. Det är viljan att kämpa mot allt som är fel med det ikring, och allt som gör att jorden surnar. Det är glöden i bröstet som trots allt alltid lever vidare och som för oss framåt, och som får oss allt närmre varandra för vart steg. Det är spänningen, i att inte veta vad som komma skall. Och det är den kittlande känslan som säger mig att jag hela tiden lär mig nya saker, det är storheten i att redan ha förstått, att allt spelar roll i vår resa. Allt.

Det är nuet och energin, det är ljuset som nalkas och det är orden. Det är orden som aldrig lämnar oss. De som får oss att ta oss vidare, orden räddar människan, gång på gång. De hjälper oss och utan dem hade det inte gått. Jag tackar dem.

Och just i denna sekund, nu när jag skriver denna mening, börjar molnen att sakta, sakta klarna. Det är ännu mörkt men jag anar en dis av ljus omkring mig. Rodret håller jag med allt stadigare tag och jag vet nu, så som jag alltid vetat i mitt hjärta, att det är ingen fara. Varje storm har ett slut, och efter mörkret segrar ljuset över natten.

Och då hör jag det i vinden, jag vet inte om det är min röst, om det är hans eller vår.. Men orden vaggar mig in i sömnen..

Det kommer bli bra, det kommer bli bra

Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test

Och allt där till, det som gör mig stirrig, det kommer också gå bra. Så enkelt är det.

Jennie (Älskar livet, och Markus)

17 månader

17 månader. Vi firar 17 månader idag.. Jag var 17 år när vi blev tillsammans.. Nu fyller jag snart nitton, herrejesus vad tiden går framåt hela tiden.

Just nu händer det tusen saken, men det spelar egentligen ingen roll hur det kommer att bli. För vi älskar varandra. Och vi vet båda två att det kommer gå bra. Som Markus sa; Vi kommer stå där när vi är trettio och så kommer vi titta tillbaka tio år och så kommer vi undra vad det var vi var oroliga för. Och så kommer det bli, ingen ide att oroa sig. För kärleken är störst, och den är hos oss stabil och svindlande härlig.

Det bästa avsluta

Jag måste bara skriva ett litet inlägg till, denna underbara dag. Open Mic gick strålande! Trots lite oro i början, försening och sådant så blev kvällen en afton i lyckans tecken! Det var både lyckat och jag blev så lycklig.. Började till och med gråta då en förtjusande dam avslutade kvällen med, troligtvis den vackraste stämma som jag hört! En glädje, charm och utstrålning hade tjejen också. Och flera andra fina nummer också för den delen, lovely!

Och jag älskar Markus! Har jag sagt det? Jo, jag älskar Markus ner i tårna och upp i huvet!

Kärlek från en gladans Jennie

Bra dag!

Jag blir så arg, men fram för allt blir jag besviken. Jag tror inte det ligger hos mig längre, så nu väljer jag att varken gråta eller gorma. Jag tänker lägga det åt sidan helt och låta det vara.

Idag skall jag vara konferencie på Open mic på huset. Och trots vissa så att säga, mindre aktiva människor, har vi ändå lyckats få ihop allt! Jag har dragit i lite trådar, och så också Dag och några. Så nu blir det full rulle! Skall bli så roligt. Brukar alltid gå ifrån de kvällarna med en känsla av att allt är möjligt och förutom den lilla grejen nu på eftermiddagen så har dagen varit riktigt fin! Dagen har liksom en fint ljus över sig, trots snöstorm och kyla, och idag är en sådan där lycklig dag! En självförtroendets dag! Jag är så himlans bra, mitt dockhus börjar bli klart och trots skavanker är jag stolt över att jag fått ihop det trots allt. Idag hade vi framförande av egenskrivna tal på svenskan och jag fick ta emot åtskilligt med beröm :) Vilket gjorde mig stolt över mig själv. Jag är verkligen duktig när det gäller! Och jag lämnade även in en historiauppgift som jag är tämligen nöjd med, vilket kändes som en liten sten som lättade från hjärtan. Nu är jag super sugen på att träna, skulle gjort det igår men hann inte med då läxorna åt upp mig. Men imorgon då jävlar!

Nu skall jag ha gymnastik.

Jennie

Inredningsbloggar förgyller min dag!

Jag sitter för tillfället och slukar intredningsbloggar så det skvätter om ett! Jag blir nästan kåt av alla soffor, kök och golv. Detta köket är kanske inte mitt drömkök, men iden med att ha någonstans i köket för något bekvämt att sitta i älskar jag! (Se i hörnet av rummet) Då kan gästerna sitta och prata, eller ta det lugnt med ett glas vin medan värdarna lagar mat, eller vise versa ;)

(marie claire maison)

Jennie

Markus

Min älskling har skickat mail till mig. Flera stycken. Min kära är stor, och duktig. Mogen och ambitiös. Åh, nu är han i Miami. Lite närmre mig kan man säga. Och jag längtar efter honom så det dunkar i bröstet!

Morgon, morgon

Snö, blöt, blöt, kall och fuktig snö. Det knarrar inte lika fint som finsnö, inte lika vackert som nyfallen lätt och luftig snö, inte lika bra att gå i heller. Jag blir lite blöt jag med, i snön.

Jag tog mig duktigt ner till stan i morse, vi skulle träffas på stadsbibblan under historialektionen och samla ihop litteratur inför ett uppsatsarbete (jag vet inte vad jag skall skriva om). Och väl där, endast tio minuter sen, för bussen fastnade i den lilla backen utanför botan, ja då får jag reda på att lärarinnan är hemma med sjukt barn och att vi inte behövt komma. Fy, fy, fy. Så jag handlade toapapper, frukt och smootie och begav mig hem.. För att komma på att jag glömt det viktigaste; Tamponger och smör till baket jag måste göra senare! Attans, det får la inhandlas på (mycket dyra) tant grön här i Håga då..

Men trots denna morgon är jag stabil och nöjd, Markus ringde i morse och vi fick prata ett bra tag. Ikväll skall jag städa o tjäna lite pengar.. Och så tänkte jag skriva ett cv också, kan vara bra att ha, tänkte kolla om Smultron (hyrlokal för fester, samt kök, o inkl serveringspersonal då) har behov av extra personal. Hoppas på att de behöver någon!

Nu sitter jag och dricker smootie och äter äppleklyftor och hoppas att inte min bildlärare är insnöad, med tanke på hur sugen jag är på att måla på min oljemålning.

Jennie

Snygga mig

Ny layout! Hoppas den tillfredsställer ert öga. Är dock inte nöjd med färgen på sidorna riktigt. Funkar inte helt till det svart, vita. Men den får funka så länge!

Soo long fuckers!

Jennie

Denna dag

Idag har solen lyst och stänkt glitter över åkrarna. Jag har målat mitt dockhus i glimmande gult och längtat efter julen. Fast mest har jag längtat efter Markus. Idag har jag verkligen längtat med hela kroppen, ni vet ni som saknat någon mycket, hur det känns i bröstet. Det blir ofta extra påtagligt när vädret är vackert, när jag fryser om nosen och när mina händer känner sig tomma.

Idag har jag vart på teatern, det känns som om det börjar närma sig föreställning i kroppen nu och tyvärr blir jag lätt irriterad (mest på mig själv) när saker inte sitter ordentligt. Men jag börjar tro mer på pjäsen nu, idag var många riktigt duktiga, även om slutet av repet kanske spårade ur en aning, men ändå.

Nu är det natt och jag borde verkligen sova, men Markus installerar något där borta i Usa och jag väntar på att han skall bli klar så vi kan fortsätta prata lite. Så jag får berätta om min dag, den känns liksom inte klar om jag inte får dela den med min kära, och då är det ändå inte skönt att sova. Så i väntans tid skrev jag ett litet inlägg. Kärlek till er alla!

Jennie

Vem bestämmer hur jag är?

Jag bestämmer hur och vem jag är. Det är bara jag som gör det. Det jag vill kan jag, och det är bara jag som bestämmer vad det är. Och hur jag skall göra det. Jag vet inte vad någon annan tycker och känner, men jag vet var jag står och jag bestämmer mig här med för att jag bestämmer vem jag är, hur jag ser ut för mig själv och vad jag tycker om mina kvaliteter. Ingen kan säga att det är på ett visst sätt. Eller att jag är lik någon.

För nu bestämmer jag att jag är underbar, och om jag har något som någon annan blir ledsen av så skall jag ta det till mig, jag skall vårda det väl och jag skall förstå, sätta mig in och jag skall leda mig själv rätt. För jag, endast jag har kontroll över mitt eget liv och vad jag gör med mig själv. Och endast jag bestämmer hur jag vill se på mina egenskaper, hur jag väljer att tackla dem, och hur jag väljer att bedöma situationen.

Jag måste släppa kontrollen över andras sätt att vara, jag måste släppa rädslan över domen jag tror mig skall få hela tiden, och jag måste ta kontrollen över mig själv. Ty jag är den enda jag kan tygla. Jag kan inte bestämma hur andra skall vara, eller inte vara.

Jag är otrolig, jag har många fantastiska egenskaper och jag en riktigt mysig flickvän. Jag är öppen, känslofull, spännande dramatisk, och jag lever med mitt sinnes alla dofter nära inpå. Jag är trevlig, mjuk, intelligent, mogen för min ålder, vaken och jag är modig och stark. Jag är svängig och explosiv, ambitiös och hel! Men jag är också stillsam, iakttagande och funderande.

Jag är Jennie, och som alla människor har jag saker som jag inte är lika stolt över, men nu förstår jag att om det är någon som bestämmer hur jag ser på mig själv så är det jag. Och jag älskar mig för att jag har svårigheter med vissa saker, för sådan är jag. Men vad jag älskar mer, är att jag kan lära mig att bli bättre och ta kontroll över vad det är och göra något åt det.

Jag måste förstå att Markus inte menar något illa, att han älskar mig för den jag är och att det är endast jag som sätter hinder för mig själv genom att låta fördomar och vidskepelser kväva mina positiva känslor. Jag tänker därmed tänka den här tanken när jag börjar balla ur; Jennie, du har kontrollen, du väljer hur du ser på dig själv, jag älskar dig!

Puss på det!

Dessa två, denna gudomliga skönhet

Klassiska pianostycken

Att jag inte förstått bättre genom åren.. Att jag inte tagit mig för att verkligen leta, finna och vrida och vända på det som får mitt hjärta att slå stilla slag, och min kropp att andas med helheten.. Dessa fantastiska musikstycken som är allt jag letat efter och allt jag kan önska mig ur tonernas värld, dessa klassiska pianostycken. Så totalt tillfredsställande och fullkomligt känslofyllda. Åh, att jag inte förstått att det här är vad jag alltid hungrat efter. Men nu, nu förstår jag.

Design

Har du någon gång sett något så vackert att du skulle kunnat brista ut i gråt? Jag talar inte om en mammas ömma händer, ett barn klara ögon eller höstlöven som faller. Jag talar om konstverk, det jag menar är möbler. Dessa träsnidade hyllor och mörkröda sammets soffor. Känslan av hänfördhet, respekt och en gudomlig skönhet.

Jag säger dig, utan att ljuga. Att så, att den känslan frambringar riktigt väl utförd design. Ofta i form av varma trähantverk, oljade ekgolv och total harmoni. Denna design. Nu förstår jag, jag älskar det.

(Bild någonstans ifrån)

Jennie

Du vet när det spritter i bröstet!

Kärlek, kärlek, kärlek! Nu intar den kroppen, smälter alla faror bort och lämnar efter sig solsken, värme och lycka.

Åh, vad varm jag blev, det kittlar och leker i varje vrå av min kropp och framtiden, nuet och då, alla ler de emot mig. Vad otroligt lyckligt lottad jag är; Intelligent, vacker och god! God som en godsak, nu varm som en bulle.

Och vem är det då som tänt mina eldar och värmt upp mitt hjärta, om inte mannen i mitt liv. Min älskade Markus, som betyder så mycket.. Ja, du betyder Så mycket för mig.

Tack!

Åh, efter senaste inläggets publicering måste jag säga att jag känner mig mycket lättad! Så skönt att skriva en snutt, och på så sätt låta skiten rinna av mig och istället fastna på pappret. Nu är jag botad, nöjdare och lugnare. Det hjälper mig verkligen att skriva några stycken av känsloskildringar för att kunna lämna dem bakom mig, och för att kunna slappna av. Känner mig betydligt renare och varmare igen.

'couse Bby, I'm back!

Imorgon är en ny dag, och den kommer bli vacker!

Musen gnager hål, hål på vinden och hål i mitt huvud. Jag försöker spela hög musik i mina hörlurar för att slippa djurets tänder mot bjälkar och tak; Men det får bara huvudvärken att eskalera och irritationen i bröstet att öka. Kanske spelar jag fel musik, kanske fläckade jag nu den vackraste musik jag vet, med mitt dåliga tålamod, min besvikelse och den lilla ilskan.

Jag må ha det riktigt bra, och må Jesus ha gett mig allt jag kan önska mig. Men de senaste dagarna har mitt undermedvetna jag, hela tiden styrt mina känslor till mörkare platser än jag velat och mina tomtar på loftet tycks älska att stampa hål i golvet där de dansar och tjoar. Såsom musen på vinden och det undermedvetnas djävular, gör de alla mitt Jag och självaste mig riktigt argsint och lättstött. Och till råga på allt har både stenen i magen och misteln i bröstet lagt sig till rätta och påminner mig om att ibland står jag fan maktlös.

Och där ligger mitt hjärta, tyngt och utan talan mot alla dessa elakingar som befäster mitt inre. Man kan fråga sig när mitt hjärta slutade ha sista ordet? Må hända efter att det blev stucket med en spik igår, eller då det fick ta hjärnans hårda ord under dagen.. Men saken är klar, mitt hjärtas värme och kärlek är rädd för att bli missförstådd och bortgjord igen. Så mitt kärlekscenter har bestämt sig för att ta en paus.

Inte för att det egentligen går, utan för att man kan hoppas ibland att livet självt vore så enkelt som några ord, meningar och tankar i en text här. Det är sant att jag är generad och bortgjord och att mitt hjärta är väldigt, låt oss säga, förvirrat just nu. Visst hade det var skönt om jag kunnat göra som jag sa, eller ta fajten med tomtarna och strypa dem med deras egna tomteluvor. Men så enkelt är det inte, det vet vi. Som lever. Vi vet också att det bästa sättet att gå vidare är att kväva genansen, inse att det är som det är och sikta framåt. Och utan att bli alltför känslosam, lära oss av det vi blivit sagda, och fortsätta vägen fram.

Men.. Jag kom på ett bra rim ändå; Well, fuck det mesta! Nu skall både jag Och mitt hjärta semestra. Så det får la bli så då. Hej.