Januari 2008

Att sitta nära
Sådär så att man nästan nuddar varan
En lätt beröring och jag smälter
Doft av dig som får mej att rysa

Vi sitter nära
Värmen från din kropp får mej att skälva
Lugn och lycklig
Du får mej att sväva

Det är inte meningen
Du och jag
Kommer inte bli ett vi
Inte nåt mer än detta

Men tänk att få sitta nära
Så nära att vi nästan möts
Du vet inte
Jag säger inget

Att ändå sitta bredvid
Tätt och oskyldigt
En mjuk hetta
Nära men aldrig närmare

På tåget, resan till

1.
I en stillhet jag vilar och undrar som så
Att vad kommer hända i mötet med dig
Var bottnar den pirrande molnande känsla
Som sakta nu gungar mitt inre i vågor?

Jag vill hålla din kropp, din boning som min
Kunna närma mig sakta med handen i din
Att ge dig en kyss med trygghet i famn
Vill se dina ögon nu hitta sin hamn

I världens vindar jag undrar som så
Att vad kommer ske när vi nu åter ses
Vad är här grunden till känslan som sprider
Som långsamt nu vaggar mitt hjärta i ro?

2.
Att längta, att undra
Att vilja, att stanna

I nuet, i stunden
På klippan, i hamn

Att hålla, att värma
Att tänka som så
Hur skall jag nu dina blickar förstå?

3.
Vill hålla de orden vid hjärtat en tid
I stundande stormen nu hitta min frid

4.
Jag har ett hjärta som bankar, som i tusentals år
för människor berättat om vart som kärleken står

5.
Jag kladdar sida upp och sida ner av ord
Som skall förklara mig om vart jag stod
Och vart jag står och hur och när
Så jag tillslut kan se att jag nu är kär

Nås på mobilen

Nu skall jag till far min, bilfärd fara
Och i solens strålar tankar spara
Blickar säger mer än jag kan se
Så jag skall för min kärlek stilla be
I hopp om att framtiden skall visa
Vad mitt hjärta högst må prisa

En liten ilsken mus pep igår i mitt öra, detta var vad jag fick höra:

Åh! Du skall du få se mina briljanter
Alla mina vackra diamanter

Jag är den finaste du sett
Som för dig helt komplett
Du kommer snart ligga där i dyn
Blickandes mot moln i skyn
Och du kommer ångra att du föll
Att du ej kvar i stadigt rep där höll

För snart skall du få se mina briljanter
Innan jag dig kastar utför branter!

I ensamheten äro fingertoppar kalla
Han fick mig återigen att hastigt falla
Med sina ögon så intensiva, blå
Lyckades han få mitt hjärta slå
Jag står nu i rädslan att fara illa
Blank och tom, flytandes, som stilla


Vatten faller sakta
Nu dags för mig att akta
Mjuka, lena händer
En kropp, en tanke nu i sänder

Hur klychigt livet än må vara så spelar det ingen roll så länge man upplever klychorna med rätt människor. Nämligen de man kan skratta åt dem med.

Dag mot sin ända

Av rövinet blir jag nu varm. Min kropp är mjuk och en aning öm av dagens arbete.

Rutiner. Det ger mig lugnet att bara vara. Ett upprepande mönster som jag än inte blivit trött på. Vika tvätt och bädda sängar. Skura toaletter och damma rum.
Ett leende från en annan människa. En berättelse om något oväsentligt och ett stort glass vatten från baren.

Doften av den tunga jordrökelsen sprider sig i rummet. Immar igen. Vilken lyster fotöljen bär, guldgrön. Väggar av gulbeige, sådär nymålat. En John Bauer, en kyssen. Klimt. Mattan är inte äkta persisk, den är mjuk och len istället. Guld återkommer, ljuslykta, lampa, tofflor och en sol.

Jag andas långsamt. Lutar mig tillbaka och försöker infinna ett lugn. Det finns där, men är inte komplett. Jag njuter av resultatet. Andas. Försöker njuta.. Ständigt påväg. Dagars slit, ömma muskler. Jennie, landa i nuet en stund..

Precis nu, nu. Jag klarar det. Ett långt andetag blev min räddning. Omslutande värme från ljus och Nag champa. Rött och kuddar. Värm mig nu gärna. Mina rosiga kinder förser mig med hetta och mina mjuka kläder suger åt sig dofterna. Luftig hår och lena händer. Ett leende och en tanke om det fantastiska med min existens, ger filten en oerhörd betydelse. Jag klarade det. Landade här. Nu. Bara här, ingen annanstans vill jag nu vara. Tack, Jennie. Tack för att du finns.

Dave Gahan - Use You

Sakta över eken
Ljumna kvällar
Doften av trä
Lenaste ytor

Olja i hår
Färg på mitt lår

Kan det förbli
Såhär
Kan du förbli
Över där

Långa små tankar
Ett hjärta som bankar

För mig hålla du kan
Dock ej hjärta du vann

En längtan som växer
Kan du vara nära
Ett hopp som där glimmar
Vi kan ej vara kära

Så nu jag ska vila i stormen
Och vänta
När vinden den viner allt mer
I min glänta

En repris

Om att lära känna kanske..

När din hand läggs emot skärmen formas de tunna spikarna runt dina konturer. Formen som lämnas kvar är din avhjutning. De tätt sittande spikarna har format sig efter dina brister, dina dalar och sprickor. Dina möjligheter och dina ljusaste drömmar. Tavlan har lagt sig precis efter dem och är detta verkligheten väljer du att se det som sanningen. En bild över din bräckliga hand. Trycker du en aning hårdare med långfingret blir hålrummet du lämnar efter dig djupare, som om ditt finger varit en annans, större, bredare och klumpigare. Kan du lura verkligheten?

Så som med människan.

Sakta trycker hon mattan med tätt lagda spikar mot hans nakna hud, de gör ingen skada, inte om kroppen låter dessa sköra frågor landa mjukt, utan motstånd. Nu formas bilden, tänker hon, av det som jag vill se som verkligheten. Jag måste lägga alla spikar mot din främmande hud innan jag vet dess avtryck, innan jag kan låta dig ta mitt foto i ditt sinne. Hon smeker långsamt hans tunna hår och viskar.
- Du kan inte trycka en spik här och en annan där för att sedan tro att du nu har fått en fulltalig bild av mitt jag. Lika lite som jag kan göra så mot dig. Svårt, men att försöka är halva vägen, inte sant?
Hon låter fingertopparna smeka hans öronen, ner över halsen och vidare längs armen.
- Sover du?
Hon ges inget svar mer än en lättsam suck och hon tänker att det är lika bra att fullfölja det hon kom hit för, att berätta om spiktavlans existens. Heter det ens spiktavla tänker hon sedan.. Jo, det var det namnet mamma brukade använda. En sådan som fanns på barnavdelningen på museet där hemma. En tavla av inte allt för vassa spikar som satt tätt, tätt och som vid beröring formade sig precis efter den hand som las emot. Hon märker hur hon blivit avbruten, i sin numera monolog, genom villospår i tankarna. Hon fortsätter då
- Du förstår, alla delar beror nämligen avsevärt mycket på de andra delarnas struktur, i alla fall om det skall fungera. Och du kommer inte göra mig rättvist genom genom att plocka tunna fragment och själv konstruera dem till en bild du redan innan haft uttänkt. Och inte heller gör du dig själv rättvis för det betyder bara att jag kommer placeras in i ett av alla dina fack. Jag kommer att bli en av alla andra, som om du aldrig ens försökt att se mig, för det har du inte då.
Hon vet att han inte hör men vill inte störa det fridfulla leende som spridit sig över hans ansikte. Om det visar sig att han inte hört ett ord så kan hon alltid se detta tillfälle som en övning.. Inför vadå? Det är inte direkt ett storslaget tal hon håller här i sängen, bara en enkel förklaring på saker och ting. Men allt känns så komplicerat när han tittar på henne med de där ärliga ögonen, bara för att han ser allt så självklart, är det då fel av henne att alltid göra saker så stora som han säger att hon gör. Nu är ögon slutna på mannen i hennes armar och det är kanske också därför hon fortsätter
- Det känns som om du famlar efter bitar, men jag kan inte ge dig dessa för än alla mina sköra spikar nått din hud. Inte för än jag vet vart jag kan trycka hårdare och inte för än jag vet vart mina fingertoppar skall sakta ner kan jag vara redo att ge. Och sådant tar tid, bekantskap är något jag tycker illa om. Människan är alldeles för intressant för att gömma sina egenskaper på det sättet. Jag vill känna, veta, ge, få och förstå. Enkelt men svårt då jag vet att andra säkerligen inte alltid är villiga att lämna ifrån sig på det sättet. Men jag kan inte ge dig ett dyft för än jag själv kan se formerna mina ord skall falla mot.
I den lätta sömnen trycker han hennes varma kropp närmare sin och hon kan känna hans slutande hand om hennes midja. Här är det tryggt, tänker hon. Här trivs jag och varför skall jag då försöka få det så komplicerat? Det är kanske rätt som han säger, att ibland måste man lära sig att säga stopp, vissa saker gör en galen och då måste man fråga sig om det är värt det. Är det?
- Är det värt det? Till sin överraskning ser hon hur han slår upp sina ögon. - Den enda som kan svara på den frågan är du, säger han. Och jag hoppas verkligen att jag är värd dig för jag försöker inte bygga en annorlunda bild av dig än det jag i ärlighetens namn ser.
Han har hört allt, och det är allt han säger. Han vill vara värd henne, nu är den spiken tryckt och det känns som om de nu tagit ett steg längre än bara bekantskap.

En sista gång låter du din hand lämna ett avtryck. Hur vill du att världen skall minnas dig? När du lagt handen mot tavlan trycker du lite extra med tummen. För om tummen är stor och stadig, tänker du, kommer den ge ett intryck av en mäktig människa. För tummen gör människan till den storslagna varelse du valt att tro att hon är. Och då måste en stadig tumme visa på en intressant och spännande individ. Du lättar på handen. Men det som lämnas kvar skvallrar om lögnen, är detta verkligen du? Du drar fingertopparna över hålrummet, har du lyckats lura verkligheten nu? Nej, du ser till att ytan blir plan och låter sedan handen tryckas lugnt mot de tunna spikarna igen. Fort drar du sedan den till dig och där, där kan nu skådas en så självklar verklighet som du kan åstadkomma. En bild så som du vill bli ihågkommen, en form som visar alla sina dalar och alla sina sprickor, en tavla av en människas struktur i det du vill kalla ärlighetens namn. Och det att du först tvekat vittnar bara ännu tydligare om den du faktist är. Ty du är en fantastisk människa, om än som alla andra.

Jennie Grip 18/2-09

Natt i en delad säng (Med en älskad vän)

Nu sitter jag här, uppkrupen i en säng
Grubblar och tänker på att hitta hem
Lyckan där finns, att jag har så mycket
Men vet inte för vem jag skall fatta tycke

Dock säger mig kroppen att jag nu ska vila
Jag kan ej veta vad som får hjärtat att ila
Inte förän framtiden för mig detta visar
Och jag inte längre mot morgondagen kisar

Över hav

Jag vill att du förstår
Jag tänker på det nu
På det vi kanske får
Trots det inte finns ännu

Mor

Jag har inga tunga ord att väga för eller emot mitt sätt att bemöta dig, moder. Jag känner ingen lust att teckna ner det vi sagt nu eller skriva om den dialog vi hållit gentemot varandra de senaste åren. Någon gång i framtiden kanske jag väljer att skriva ner vår historia. Men inte idag. Idag vill jag bara säga att jag älskar dig, trots att jag ofta använder mig av en respektlös attityd. Ett sätt som inte gynnar någon i längden och som är en stor svaget jag bär. Denna svaghet skulle de flesta psykologer säga grunda sig i rädsla. Det är nämligen den erkända och utbredda tanken. Den om att de känslor som ter sig negativt grundas i en rädsla för något. Och det låter inte annat än vettigt. Vad rädslan är kan jag också skriva om, och anledningen till denna rädsla. Min barndoms händelser osv. Men jag slutar här idag. Punkt.




Ombonande varm
Genom människors trygghet
Föds ljus inom dig

Kärlek?

Du frågade om jag var i honom kär
Det enda jag kan svara är att jag bär
En stor glädje i mitt möte med våran närhet
Att det hela är kravlöst, utan måsten att bli
Ej svartsjuka, definition eller framtid är vi

Du sa att det finns skillnad på dessa två
På de känslorna, förälskelse o kärlek då
Att jag i min mysiga värme bar på en blindhet
Som gjorde mig oförstående inför min kärlek
Att jag gömde mig för fakta, att jag undvek

Men varför skall jag veta och sitta på
Ett färdigt paket som ska få oss förstå
När jag i själva verket trivs i våran lätthet
Och om du bedömer att jag i honom är kär
Så är det trots allt jag som vet vad jag är

Regn

idag är en sådan dag som jag kan börja gråta när som helst, en sådan där hela kroppen känns uppslukad av en sorgsenhet. men endå ler jag när jag ser regnet falla utanför mitt fönster och jag tänker att jag ska klä mig riktigt fint idag. jag skall känna mig guld värd när jag går mot bussen idag. jag ska åka in till stan o glänsa i det gråa vädret. jag skall blicka på alla människor och jag ska le. le i min sorgsenhet.

Idag vilar jag i känslan av att stå på kanten
Jag balanserar nu bredvid den där branten
Som uppslukad jag är av en sorgsenhet
Jag är svald med hull o hår av ensamhet
Dock inte den som gör dig till bara en
Utan den som får dig att lugnt blicka hem
Känna att du trots allt är en del av det stora
Att gå längs stigen, inte längre rädd att förlora
För jag har allt jag vill ha nu, precis här
Och allt det jag saknar det finns nu där

Ang. Nationaldagen

Det som förenar oss som ”nation” är våra gränser. Det att vi bor på samma plats och att vi är människor. Eller?

Tyvärr tror jag inte det är riktigt det som nationaldagen är ämnad att fira, utan mer Sveriges historia är nog det som står i fokus.

Jag fick frågan här om dagen om vad som är fel med att fira Sverige som land nu på nationaldagen. Och det är inget fel. Om man vill fira det vi har inom våra gränser. Det att vi har haft ett bra samhälle för de som bott här, sjukvård och skola. Vi kan visst fira att vårat land stått långt fram i forskning under 1900-talet och att vi vart så snälla och tagit emot så många flyktingar. Det kan firas om man nu så vill. Och det är nationalism i den bemärkelsen att det utan tvekan är firandet av en nation. Men det behöver inte betyda att man är främlingsfientligt för att man vill vara glad över sitt förflutna. För det är la inte direkt Sverige idag som firas?

Många av de som väljer att fira nationaldagen gör ju det för att hedra en förgången tid. För vad finns, för de människorna, kvar att fira idag? Tycker de konservativa nationalisterna att dagens Sverige är värt att fira, eller är det bara vår historia som skall bugas inför? Det är vår historia.

Vad är då så positivt med att vända ryggen mot sin nutid och romantiskt blicka bakåt mot en tid man förknippar med trygghet och identitet. Samhörighet med människor som inte flytt från fjärran land och en självklar bild av svenskhet. För vad är den då, och vad kan det tjäna för syfte i dagens samhälle? Varför fira det gamla så, när man har så mycket nu att fokusera på.

Jag är svensk, så som en nationaldemokrat skulle definiera svensk. Jag har svensk släkt i generationer bakåt, jag är blond, jag är blåögd. Men vad gör att jag inte känner ett behov av att hylla min nations historia på en nationaldag som är av staten införd för att ”stärka” landet, nationen?
Jag ser att visst, man kan hämta inspiration av denna välfärd. Man måste erkänna att Sverige har vart framstående och man måste fråga sig vad som hände. Men jag ser inte att jag behöver identifiera mig med en nations bild och historia. Eller också kanske jag behöver det, och gör det, vare sig jag vill eller inte. Men tanken om att fira nationaldagen av de anledningar jag nämner ovan tycker jag helt enkelt känns onödiga och för bakåtsträvande för min smak. Ha historian i baktanken men blicka framåt medan dina fötter står i nuet. Och framtiden ser jag inte se ut som Sverige var för femtio år sedan. Vi kan fira att plätten land vi bor på har en historia som lett oss dit vi är idag, men vad är svenskhet? Och vem har rätten att fira Sverige?

Alla som vill säger jag, men jag känner ärligt ingen större lust.

Ett ödsligt hus

Den där känslan sveper om en, den där doften av ödslighet och övergivenhet.
Som om tingen vi en dag kan se så mycket i plötsligt kan bli obetydliga.
Att befinna sig i denna tomhet gör en så medveten om sin egna existens
att man känner en slags sorgsen lycka.
Den känslan är en av de mest underbara. Då trivs jag som bäst.

Jag tvekade en stund, innan jag lät vattnet skölja genom håret
Jag ville behålla doften av dig, innan den forsade ner mot låret

Jag fällde en tår, en liten en
Ur sorg o ur glädje sprungen

Nu är det som så att visst kan jag förstå
Att jag ej känner pirr, där fjäril i stirr
Det betyder dock ej att jag vill säga nej
Ty känslan som finns är vätta och ting
Det är nu som då, att jag vill hålla på

En arm om min midja, ger en fullkomlighet
En doft av din kropp, jag vet det är lek

(Så som allt då)

En hel helg ger mig gåshud

Solen utanför inbjuder till en lugn stund i det gröna gräset. Jag kan se en lätt vinden smeka trädens toppar som förtroligt ger efter. Ljuden från gatans bilar letar sig in till mig och blandas med fåglars sång. Jag läppjar på kaffet och känner aromen sprida sig i munnen. Dess bitterhet ger krusningar på min tunga och när det passerar ner längs halsen lämnas värme ovan hjärtat.

Anledningen till att jag trots detta just nu befinner mig inomhus är det att jag vill författa ett litet inlägg. Dels för att jag ej har varken kamera eller kalender och vill då spara beskriveler av händelser här, och för att jag känner lust att skriva.

Min helg har varit otroligt lyckad. Och för att göra en längre historia kortare skall jag snabbt berätta vad som bjöds. (Vad som är snabbt är givetvis en definitionsfråga, läs snabbt så går det snabbt).

I torsdag var vi lediga, och så också i fredags. Dessa dagar var lugna och fulla med sådan bestyr som man annars inte hinner. Tvättning, städning, tankar på läxor, läsning osv. På fredagskvällen bar det dock iväg till Elin där vi lagade mat, promenerade till nattluckan på statoil, filmade onödigheter och tittade på Donnie Darko. Planerna inför lördagen var att gå upp hyfsat tidigt för att sedan ta oss till Stockholm och torgmöte med nmr. Kvällen skulle bjuda på rave i skogen, om vädret tillät.

När vi fått sovit en blund ringde klockan och efter några bussturer fram och tillbaka för min del så satt vi på tåget påväg mot Sthlm c. Väl framme var det Skärholmen som gällde och här hölls ett lyckat torgmöte. (Förutom den sk "misshandeln" av en folkpartist som jag inte ens tänker kommentera då insidenten var löjlig och onödig).

Efter detta befann jag mig med Elin i baksätet på en bil on my way till någon del av Sthlm. Framme satt en man vid namn Gunnar och en annan körde. Vi hämtade upp den andres tjej, tog oss till deras lägenhet, hämtade dottern Milla och sedan blev det häng. Vi gjorde hemlagad pizza, de snackade politik och vi drack öl. Dottern var fyra och som de brukar vara, tämligen galen. Vi lekte och klippte i papper och Gunnar gjorde kaffe. Planerna inför kvällen såg inte så ljusa ut först, då rajvet blivit inställt men efter lite facebookfresearch fick Elin kontakt med vännen Love som skrev upp oss på en lista för en konstfackfest.

Så efter ett tag lämnade vi den andre, flickvännen och Milla för att med sällskap av ännu en man med namnet Pär ta oss mot Love. Öppnade dörren. Lägenheten erbjöd ett högt tak och känslan var lite bohemisk med lågt soffbord och höga fönster. Love log brett och bjöd på en massa fina drycker. Ljuset var dämpat och i bakruden låg technobeat. Mer politiska tankar ljöd och Love satt böjd som den dansare han är på en smidigt sätt för att fixa musiken som fick venernas pulserande slag att öka. Jag satt nersjunken i den mjuka bruna soffan av gammalt läder och Elin delade med sig av poesi där hon satt på fönsterbrädet med ett upplyst Sthlm bakom sig. Pär såg på rummet med sina ljusblå ögon och Love fyllde på glasen med allt mer intressanta saker. Med tiden blev min lycka allt mer fullkomlig och nu började det ramla in nytt folk genom dörren.

Det var en dansare jag sätt förra året på en underbar föreställning, det var en kille jag kände igen från ett tvprogram och en drös med andra dansare och liknande. Det var trevligt folk och mitt i sorlett från talande ljus drog Love fram en stor vattenpipa, som en dröm. Vi pratade tobakssmaker, tips och trix. Bredvid mig satt Pär uppkrupen och det var behagligt varmt när alkoholen gjorde mig lugn och en aning fnittrig. Vi rökte pipa och jag nämnde, det som senare skulle påstås vara ett billigt men fyndigt raggningstrick, det ökanda ekonomiblåsset. Och visst, det är säkerligen det syftet som röktricket bär. Jag, Pär och Gunnar lyckades i alla fall hålla röken tjock i flera varv och vi skrattade gott över hur bissar situation var. Sedan åt jag och han bredvid en godis. Och sedan erbjöds mer privata aktiviteter i den uppvärmda soffan. Det var en sväng till köket, det var en blick och en närhet. Vattenpipa och öl. Förfesten var lyckad, mycket lyckad.

Efter denna uppvärmning bar det iväg i den nalkande natten. Vi var runt femton personer som antog gatorna. Elin och jag luktade på blommorna och viskade om huruvida saker kändes just nu, precis i stunden. Det var fint.

När vi kom fram återfanns en lång kö och vi splittrades en aning. Men efter lite tjöt, en hand, och några meter framåt kom en konstig snubbe i solbrillor glidande. Han drog med oss bak trapphuset med folk i fönstren och in i en hiss. Efter lite problem kände vi hur hissen gav med sig och vi seglade uppåt. Fjärde våning. Dörren öppnades. Rök. I den trånga korridoren framför oss pulserade ljuset i färger av grönt och rosa, ljudet av ett stadigt gung överröstade de stora massorna som trängdes i moln av mer än bara cigarettrök. Med stadigt grepp blev jag förd framåt och in i bland de svettiga prettorna gick färden. Sedan Dansade vi. Det fanns inget slut. Bara blötta kroppar och dunkande ljud. Tunga. Armar. För trångt.

Framåt två tiden lättade trycket och mer utrymme gavs. Jag kylde mig i fönstret och klockan blev tre. Jag såg hur solens strålar letade sig upp över taken och jag kände hur morgonen doftade av rök och syrener. En hand där. En mun där. Det är snart sommar tänkte jag, jag är lycklig!

Tröttheten började smyga sig in i mina våta lockar och vi beslutade oss för att gå till tunnelbanan. Telefonplan. Vi promenerade dit. Gunnar kom med och snart anslöt sig även Love och Elin. Vi följdes åt ett tag på de framåtsträvande färdmedlets spår och sedan droppade de två sistnämnda av. Kvar var jag, Pär och Gunnar. Vi seglade i någonslags symbios till Vårberg och snart låg jag tryckt nerbäddad i en sval säng. Solen var sedan länge uppe och snart sov jag en slags ytlig sömn medan Gunnar berättade om tankar och Pär andades lätt.

Klockan var tio och Gunnar kom tillbaka efter en tur till ica med famnen full i frukost. Det blev apelsin och kaffe för min del och jag kände hur trött jag lyckats bli trots att jag fått några blundar under natten. Vi beslutade att bota vår lätta baksmälla med frisk luft och snart befann vi oss vid vattnet.

Vi gick i varm sand och satte oss ned en tid på några varma klippor. Förbi seglade båtar och då och då gick en hund förbi med sin ägare. Det fanns myror och snack om uppsatser, tentor och andra läxor. Men vi bestämde oss för att glömma allt sådant för en stund. Hungern började gnaga så ett beslut om grillning fattades.

Av bar det till Vårbergcentrum och vi tittade också förbi en helt galet pryttelfylld loppmarknad. Jag köpte en tunn guldkedja. Mat, champinjoner, paprika och sesamnuggets för min del, från Israel. Mer mat. Vi vilade i skuggan av ett träd och sa att det här, det här vara en perfekt dagenefter dag. För det var det.

Hemma at Pärs place blev det grillning och doften av grillat kött blandades med smaken av champinjoer på tungan. Nära.
Snart var det mer folk där, även de grabbar. Vi åt och snart mulnade det till så vi fick ta pick och pack och bosätta oss inomhus. Politik. Kaffe. Och jag och Gunnar blev kvar för skriverier av pressmeddelande angående lördags händelsen. Nmr hade inte med det att göra, punkt. Efter avslutat uppdrag blev vi följda till röda linjen och vi sa hejdå till Pär. Jag, Gunnar och en annan snubbe tog oss mot stan.

På centralen blev det köp av vuxenbiljett och tanke om att jag nu var hans syster. Åka gratis under femton. Vi satte oss på tåget och en vän till Gunnar slöt förbi. Vi pratade. Dåsighet var ett faktum men ändå ledde den tämligen tysta dagen till att orden flödade ur min mun. I Märsta sa jag hejdå till Gunnar och vi log och det var Syns på lördag. Det kändes bra. Jag fortsatte att snacka med den nya snubben. Om vart jag kommer från och liknande samtalsämnen. Det kunde inte undvikas, min mun gick i ett.

Uppsala c och jag var snart hemma. Hemma i min egna säng. Hemma med total lycka över mitt liv. Jag var hemma med en känsla större än det mesta, jag kände inte för att åka hem nösta vecka.

När jag nu avslutar det här inlägget har det hunnit bli den 26 maj. Ty jag hann aldrig klart det igår. Jag åkte in till stan istället, mötte Elin och sedan åkte vi till henne och lagade mat. Sedan fick jag ett sms som bekräftade en människas hemkomst och min natt har vart mer mys och gos än på länge. Nu är jag så trött att jag kan spy och idag blev det ingen skola. Jag har mottagit en IG-varning på mailen men är snart klar med uppsatsen som förhoppningsvis skall fixa det. Även en omfattande skrivning om Lars Noren har genomförts idag och trots allt detta strul med skolan kan jag knappt fatta hur lyckligt lottad jag är.
I morse mottogs också ett fint mail av en saknad människa som värmde mitt inre och jag vill trots allt också hem nästa vecka. Men det är svårt nu, för nu känns det bra här. Riktigt bra. Torsdag bjuder teaterträning och fredag kanske rave. På lördag är det torgmöte, jag skall hålla tal tydligen. På kvällen skall Elin dansa och nästa veckan slutar jag skolan.

Och slutligen vill jag bara säga att Det är bra nu, kamrat, det är bra nu.