Så, nu är de slut på de gladaste livet
Men det är la kanske ganska givet
Då jag tappar er på rullande band
De du vet, tappar ens hand
I klivet bort från dem

Och jag kan la se på mitt handlande
Att jag inte kan använda klandrande
I så fall endast då klandra mig själv
Jag borde jaga mig häftigt med eld
För att skrämma mig lite

Man kan inte få allas kärlek så säg

Och idag har jag köpt oliver med feta i
För att försöka glömma vad jag gjort

Att resa eller ej

Jag måste se till vad jag själv, jag Jennie Grip, vill göra den veckan. För lärarna vill givetvis att jag skall befinna mig i skola. Min regissör vill att jag skall vara på teatern, det tillfredsställer hennes behov och min kära vill att jag skall komma till Usa. Dock känns det sistnämnda mest ömsesidigt.
Jag har endast ansvar för vad jag gör. Mina beslut är mina beslut. Jag har inte ansvar för att andra får det jobbigare. Jag kan inte hjälpa att de är som de är. Jag kan ha respekt och försöka göra så att mina beslut inte ställer till det för mycket för andra men i slutändan måste jag göra vad som känns rätt för mig.

Att då få möjligheten att åka till Usa, till min älskade. Att få uppleva en sådan resa, skall jag då tacka nej för att det påverkar andra mindre positivt? Fast att jag personligen vill något annat. Skall jag tillfredställa mina egna eller andras behov?

Jag har behov av förändring. Jag vet att när man ställer upp på något så måste man fullfölja det, men jag tycker inte teatern känns överdrivet spännande längre. Den känns inte utvecklande. Jag har gjort större uppsättningar förr, vart en del av en grupp. Och jag kommer vilja göra det igen, men det kanske var dumt av mig att hoppa på ett sådant här projekt så tidigt efter de andra. Visst känner jag att det är spännande också, jag älskar att stå på scen, själv och med andra. Men i detta läge, om jag det gavs mig ett erbjudande att få åka till Usa en vecka, fast att det är strax innan premiären. Ja då skulle jag säga ja! Så klart. Och kanske skall jag låta det vara så enkelt. Strunta i samvetet som gnager då jag tänker på hur fan det skall lösas praktiskt. Att utgå från mig själv. För jag vet att jag kan klara teatern, jag kan plugga ord och positioner. Så att jag kan vara borta en vecka. Men frågan är då hur det skall gå för de andra. Om min plats är tom, om ingen kan läsa mina repliker eller markera min plats. Det kommer skapa förvirrig, och det är redan jävligt förvirrat där borta.

Men jag skall prata med Maria idag förhoppningsvis, och jag skall inte glömma att mina beslut är mina beslut och jag kan inte ta ansvar för andra.

(Jag älskar dig Markus, av hela mitt hjärta)

Ensam i staden

Många har de berättat om en stads ensamhet
Om hur det är att gå på en gatan, fast att ingen vet
Vem du är eller vart du nu är på väg
Varför du går som du går eller vad som är din livsväg

Många har de berättat om hur människorna söker
Sig till varandra från landets lugn, hur de försöker
Finna lite värme genom närhet i lägenhetshus
För att få uppleva mer liv än endast vindens sus

Men hur verkligheten sedan då knackar på
Och får dessa människor att fort förstå
Att det spelar ingen roll hur nära man är
Så länge som man inte varandras närhet bär

För det är klart man är lika ensam här som där
Där skogen är din granne och livet i grönt klär
Ensamheten är lika påtaglig med betongen intill
Du är lika ensam här där du lever packad som sill

Om ensamheten på landet kändes som att inte nå fram
Då förstår jag att den nu, här i stan, känns ännu mer skam
För här står människan intill dig, så nära inpå
Men det spelar ingen roll, du kan henne ändå inte nå

Många har de berättat om hur ensamheten då kan ta över
Om hur den vaggar dig sorgsen, styrkan den söver
Tänk att det finns så många ikring, så många där bredvid
Men för det ingen annan som vill ge dig av sin tid

Och ni ska veta, jag är också ensam i den här staden
Jag ser folk gå förbi mig och det knyter i magen
Att inte ha någon intill att vända mig åt
När min kind blir av tårar kall och av saknad våt

Men du lever alltid endast i dig själv, i din egen kropp
Och då kan du inte förvänta dig att det inte finns stopp
Människor emellan, vi är lika rädda här i den här staden
För att hoppa över gränser, att le även bakom fasaden

Men det som skiljer åkrarna från att faktiskt leva i en stad
Är att kunna gå på gatan och se, veta att de tänker som jag
Människor som människor, i staden eller ej
Ensamhet är ensamhet och inte är det stadens fel, så säj?

Känsla av ensamhet, av saknad

Sota nu för dina tysta läppar
Tappat intresse är din dom
Trots dina nu utsträckta armar
Sota för att du inte vart from

(Det handlar om hur man måste hålla kvar vid det man vill bevara. Att man måste vara lika aktiv som man vill att andra skall vara, för att behålla kontakt. Fortsätta relationer man trivs i. Och om hur man ibland inte gjort det. Efterklokhet.)



Om du nu låg intill, mjuka läppar
Skulle jag berätta om vår dom
Att jag älskar dig, i mina armar
Det att jag med dig kan va' from

Endast saknad av dina läppar
Nu får jag ta ensam kärleksdom
Att klara mig utan dina armar
Hur skall jag nu kunna va' from

(Det handlar om att det tyvärr är just så, att vi är ifrån varandra. Trots att vi älskar så högt, det är ett litet öde, en liten dom som vi måste ta, saknaden. För att vi lever i kärleken och då är denna saknad det som kommer till då vi ej är nära. Det handlar om att fanns du intill skulle jag berätta detta. Och det handlar om hur jag känner när jag nu inte kan vara from i dina armar, inte ha dig precis intill som bollplank i mina tankar. Och hur skall jag då kunna vara så god som jag vill vara, när jag ser på andra. Det handlar om min saknad efter den jag älskar, dig.)

Att säga hejdå

Det kommer bli bra, det kommer bli bra
Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test

Jag älskar dig Markus

Min älskade är faren

Jag kan inte beskriva den smärta, den då du åkt din väg.
Det finns inga ord att förstå. Men har du älskat, så vet du vad jag nu känner.

Att klara tio veckor, att stå här utan armarna om dig
Att kunna vara utan dig, kommer bli det allra svåraste för mig
(Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt)

Ett kvartal

Jag minns den dagen. Du minns den dagen. Vi minns den tillsammans, du och jag. Den dagen det blev vi två. Sedan den dagen har vi vandrat med blickar från samma punkt, vi:et.

Tre månader min kära, och som jag skrev i domskyrkans gästbok. Aldrig har jag älskat dig så stark som nu, kärleken vår den växer.



Jag älskar dig min Markus.
Och tänk att du älskar mig.

Jag har dubbla vekar i min livslåga.

Här är min harmoni

Stilla vandrar jag vår gräsbeklädda jord. I lugn, i harmoni, tillfullo mellankoli. Lyckan är som född ur min sorgsenhet och runt ikring skådar jag livet, rör sig. Sluter mig inne. Jag hör inte annat än mina egna tankar, dova floder sveper mitt inre. En violin rycker tag i mitt bröstben, jag svävar, uppåt. Släpps, och åter upp.
Med mjuka penseldrag, tunn blå, lätt grön, förs jag fram. Jag målar min väg här i livet. Med mina egna penslar, nu med våra färger.

Kom möt mig i min dimma, famla inte, jag sträcker dig min hand. Kom vaggas i bomull, i himlens valv vilar din kropp.
Kom fånga alltet med mig, ingen jagan, ingen klagan. Kom låt våra sinnen förenas. Så som min pallets mönster, som tonerna på min flöjt, så som melodin i min röst. Kom bli en evighet med mig. I det sköra ljuset av solens sista suck.

Mina fötter möter min fantasis blötaste mossa. Den lyser av gyllene koppar, som taget ur de djupaste av bauers världar. Som beklädda av Rembrants ljus och tillfullo levande. Jag kliver allt längre in i mitt inre, ges doft av tjärn, av grodd och rot i markens fukt. En slingrar sig om mig, en möter min blick, en smeker min svala hy av sammetstankar. Helheten är total, i verkan är vi nu en del av allt. Vi är alltet, en del i de djupaste av hav.

Faller, ner mot botten av den mörkaste vik. Oceanblå ikring. Sluter mig in, det som längre inte äro ljuset ger mig friden. Bli något annat med mig. Bli mig.

(Ludvico Einaudi)

Varje steg du tar är påverkat av någon annans, men det är fortfarande Du som tar klivet.

Kort om min lycka

Hur kommer det sig nu då, att vissa människor får så mycket? Att livet går så bra för några.
På sex miljarder människor måste någon få ett lyckligt liv, inte sant. Om vi har ett visst antal saker som visar på lycka, såsom kärlek, tron på sig själv och vilja. Toppat med tron om att allt inte är hugget i sten, men värt att drömma om. Ja då måste ett tämligen stort antal ändå pricka in det, inte sant?
Om vi också lägger på en god uppväxt, bra fostran och trygghet, stöd och kärlek. Och här två människor som produkter av detta, som dessutom fått en spännande och vacker genuppsättning. Att dessa två möts, passar utomordentligt ihop och finner den största av känslor, kärleken, tillsammans. Att älska och bli älskad. Då minskar skalan men allt finns där många som prickar in det.
Sist men inte minst adderar vi på sanningen om att de här två är starka, begåvade, känslostormiga och vettiga. Plus att de är medvetna om att de har allt det som nämns ovan och att de vill göra det bästa av sina fantastiska förutsättningar. Då har du Jennie och Markus. Ett otroligt par som vill leva och utvecklas hand i hand och som inte är rädda för att säga det.

Tack för det.

Odaterade dikter (07?)

1.
Att träda in i den mörkaste av dimmor
Tjock av det avdunstande vattnet
Natt, men att höra ljuden
Syrsor, vind och porlande vatten
Som om en frisk omsvepning

Längre in i det djupa
Så långt bort

Dofter, bark, kåda, gräs, tjärn och berg
Att kunna fortsätta

Känn!
Känn den mjuka, blöta mossan under dina fötter
Omslutande, att vandra i ett hav av fuktig bomull
En syn, täckt av ett svagt ljus, grönt
Ett stup, ett fall, men att kunna landa igen
Ta dig tillbaka


2.
Att utan botten, kunna falla
Att utan klippsatser att landa
Inte med rötter, gripa
Att se, vid kanten, barnet redo att ta klivet
Smidigt falla, landa, falla för att sedan landa
På det mjuka gräset, att vara osårbar för en stund
Sedan att kasta sig

Varför inte stanna kvar
I det trygga
På klippsatsen med det mjuka gräset
Så som det kända mot din kind
Varför alltid vilja ha det sårbara
Blotta

Det gröna gräset där på andra sidan
Smakar det som synen
Att vilja ha, att ta och få
Att falla i förnuft och harmoni
Att överväga innan klivet in i det okända
är alltid det svåraste, att minnas

Idag kom Markus till mig

Jag vill skriva en kärleksdikt
Jag vill berätta att jag ser oss på sikt
Att jag älskar dig femtio mil bort
Att jag vet att du är av den sort
Som vill ha mig intill om tiden blir svår
Som aldrig med avsikt vill skapa ett sår
Jag vill skriva en dikt som säger att
du är min man, att det vi har är en skatt!

Att älska

Förstår du nu hur rik den är
som människans kärlek stillsamt bär.
I storm av fors, i vind på fjäll.
Jag trygghet finner, på vilans häll.

Förstår du nu hur livetskärl
till fullo kärleksdrycken är.
På havets våg, på mark och äng.
Vi älskar nu i världens säng.



En liten kärleksdikt jag skrev uppe i norrland.
Med utsikt över forsen och med dig nära till hands.
Det var vackert då, det är vackert nu.

Jennie och Markus

Det är två månader idag, vi har varit kroppsligt tillsammans i två månader. Kontakt har vi haft längre men vi:et i uttalad mening det har funnits i två månader idag. Och jag hoppas på otaligt fler lika vackra och känslofyllda som dessa. Jag lär mig så mycket, mer än aldrig förr! Och min glädje är så stor att jag stundom känner mig som utan existens, förenad med allt och inget. Lycka.

Jag älskar dig Markus. Det gör jag.



(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Helst längst fram tack

Alla måste vi få synas, veta att de andra de ser en. Jag behöver bara synas lite mer, veta lite mer att folk ser mig. Inte är jag osäkrare för det, inte behöver jag ton med plats för att känna att jag finns till. Jag är lycklig med mig själv, ensam. Och jag är som gladaste i mindre grupper, med de jag verkligen älskar trivs jag ju bäst. Att vara nära, är mitt motto. Att vara bekant något jag tycker mindre bra om. Men alla måste känna att de syns. Och jag, jag vill helst synas mycket. Men bara om jag känner att jag tillför något, att skrika för skrikandets skull är inget jag vill. Men jag tror på mig själv, att jag kan och då vill jag visa mig, vill visa det. Få vara en del av dem som folk verkligen ser. Det är jag. Och alla sorter behövs till helheten, varje detalj är viktig.

Till Markus

När vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå
Ty när armar är slingrade runt, här i famn
Och ögonen vilar, nu hittat sin hamn
Då kan man lätt komma nära små tår
Eller i ovishet komma skapa ett sår
Men då när man andas så tätt som vi gör
Är det viktigt att man lyssnar och verkligen hör
På ord utav känslor, de skapta av oss
Att prata om det som kan släcka vårt bloss
För när vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå


Tänk att jag kan älska, att jag nu älskar dig
Tänk att du nu älskar, att du faktiskt älskar mig
I lyckans boning står jag, jag har sagt det då förut
Men aldrig har det vart som nu, vill aldrig ha ett slut

För varje händelse som ges dig, varje upplevelse du får
Avgör det som du nu ser och vart som du nu står
Ty förståelsen är störst när du har varit där
Du kan se som bäst när där har varit här
Och så är det nu med allt, jag känner nu allt mer
För kärleken mig gett två ögon till, jag ser
Jag ser att alla ord jag förr kunn tyckt så tomma
Är nu de allra vackraste, de som äro fromma

Mycket kan du ej förstå förän du älskar, och kan nå
En annans hand i din och han en hand i sin
För smärtan utan dig är den tyngsta nu för mig
Jag vill ha dig tätt intill, så nära
Det är allt jag vill, du Markus, du min kära


Jag vet så väl att jag brottas i samma ring som alla människor innan mig. Som alla genom de tusentals år vi levt och jag känner lyckan av att få vara en del av något oändligt, kärleken. Men visst slåss jag också med att nu uppleva allt jag sett skrivet. Nu är det jag som lever det och det är så mycket mer komplext i verkligheten. I mitt egna känslomässiga liv. Men givetvis också så mycket vackrare och så mycket mer kan jag nu förstå dessa skriverier. De om kärlekens kval och dess underbara sötma. Om än så svårt, om än så underbart. Och jag vet nu helt klart att den underbara biten får en att storkna av lycka, fantastiskt. Det är kärleken. Ni vet vad jag pratar om ifall ni upplevt den. Denna tusenåriga tradition som jag hoppas aldrig bryts. Och jag vill leva den med dig Markus. Jag vill lära mig om kärleken och vad den gör med människor, med dig. Och jag vill se vår väg slingra tillsammans. Så vill jag ha det. En djup tradition, omvälvande känslor och en älskad vi min sida. Markus, det är dig jag är i ringen med. Och vi leker med kärleken.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Lite liv

Det kan se så mycket enklare ut när man skådar andras tankar på papper eller när någon berättar om en egen relation, då kan man se klarare. Och det är ju heller inte konstigt då du inte har en känslomässig anknytning till det hela. Det är bara förnuftet som maler på. Du kan också välja att inte lyssna. Klicka vidare i bloggvärlden eller be den andre att hålla tyst. Mycket är enkelt på pappret men få saker är det när du lever i det med känslor, när Du lever i det på riktigt. Även om svaren sagts så många gånger och erfarenheter gjorts så kan man bara hitta sina egna svar och göra sina egna erfarenheter. Även om de gjorts förut så måste de fortfarande levas av dig, med dina känslor, för att du skall kunna förstå dem. Så visst finns det förnuft i mig som säger si och så. Men sedan finns det känslor, dem för dig, som säger något annat. Hoppet är nu att kunna kombinera dem båda för att tillfredställa hela mig. Och dig.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Markus

Att det kan göra så ont
Att sakna så här
Att jag älskar dig så
Fast att du nu är där

Jag kan inte skriva i diktform. Och heller kan jag inte skriva långa texter. För såhär är det nu, det behövs inte. Behovet av att teckna ner något här är ytterst litet. Så länge min älskade vet vad jag känner.

Jag väntar. Ty varje litet jävla ögonblick för mig närmare tiden jag får se dig igen.