Så, dagbok sa Markus. Att dagbok skall jag föra som ett slags substitut till att inte kunna prata med honom. Vi får se, kanske hjälper det. I alla fall får han reda på saker i efterhand, hur det nu skall hjälpa hur jag känner idag.. Men som sagt, jag skall ge det ett försök. So here we go.
Onsdag, det är onsdag idag och det är bara fyra dagar sedan jag sa hejdå till min kärlek, han åkte till Usa och Bahamas och jag till Uppsala. Men ändå känns det som veckor sedan. Tänk dig att du i snart två års tid varje, och då menar jag verkligen Varje dag pratat minst en halvtimme, men vanligast två timmar eller mer med din absoluta kärlek. Ni lever i ett distansförhållande men klarar det för att ni ständigt berättar för varandra vad ni gör och känner, ni vet alltid vad den andre gör och känner er på så sätt delaktiga i varandras liv trots mil och ibland hav emellan er. Och helt plötsligt så hörs ni knappt. Han befinner sig på en båt i Bahamas, han har ingen uppkoppling och ett samtal kostar 30 kronor i minuten. Till råga på allt kan han inte ta emot smsen du skickar till honom. Ni kan allstå höras max ett par minuter, men ni kan heller inte smsa! Du hade trott, och han med, att han skulle ha uppkoppling i alla fall om en vecka. Men nej, det är inte alls säkert det. Och din pojke skall vara där, långt långt borta, i en månad. Plus att när han kommer hem skall du åka till ett annat land i nästan två veckor.. Så hur skulle det kännas tror du? Kanske som att hela din lyckliga och harmoniska livsrutin och din glädje får lämna plats åt frustration och en känsla av plötslig ensamhet. Ja, så känns det.
Ensamt, frustrerande, sorgset och tungt. Mest tungt, för jag kan ta avstånd, distans är jag van vid. Men att inte få veta, inte få vara med där han är.. Det är det absolut jobbigaste. Känner mig så otroligt långt bort och tiden går så fruktansvärt långtsamt. Så är det..
Igår var det Open Mic. Det gick bra. Starten var lite seg, och det var inte direkt fullt med folk som senast. Men sedan kom folk igång och det blev en skrattfest och många riktigt duktiga sångare stod på scen. Efter det var jag sjukt full av adrenalin och fick med mig en hel drös med folk till pitchers. Där blev det öl, och lite mer öl. Och sedan lite till. Surt för bankkontot men fan tänkte jag, nu super jag bort mina sorger en stund. Och det gick verkligen bra, hade otroligt trevligt! Skrattade så jag kiknade och fick en chilinöt i näsan (Det svider kan jag lova). Markus ringde också en supersnabbis och jag fick berätta hur bra och snygg jag var. Sedan fick jag ett samtal av en vän i nöd så fick lämna sällskapet medan de drog vidare. Vännen var ganska illa däran och det fick bli några tårar, kiss i en gränd och klappar. Men hon repade sig och tog sig hemåt, och så gjorde också jag. Men på bussen, i min vinglande öldimma kom saknaden tillbaka. Kalla mig dramatisk men det gör lite ont i den här situtationen, som står beskriven ovan. Så enkelt är det, men som med allt annat så vänjar man ju sig med tiden. Och det är bara att gråta och vackert vänta.
Väl hemma fick jag faktiskt några ord med killen, jag fick en snabb resume över hans dag och jag gav en snabb av min. Sedan somnade jag hulkandes som vanligt de här senaste dagarna. Och jag kan säga att med alkohol i kroppen så var gråten värre.
Idag vaknade jag upp med en otrevlig baksmälla och en olust i kroppen. Men jag tog mig i tid till skolan och fortsatte jobba på min lerskulptur. Mitt lerhuvud.. Som jag först vart ganska nöjd med men idag, efter lite pill och en riktig överblick inte tycker om. Den är verkligen inte realistisk nog. Och jag tycker illa om att den inte är så perfekt jag vill ha den. Dock fick baksmällan, kallsvetten och illamåendet mig att gå hem vid tiorasten och tiden därefter har spenderats i sängen. Med datorn och också har jag sovit en blund. Nu gick jag upp för att äta lite och tänker dagen till ära åka till västertorg och köpa en bakispizza (på en onsdag, usch vad jag skäms). Men skitsamma! Jag behöver en pizza, behöver, behöver, behöver!
Det luktar kattpiss i hela huset, Rasmus har blivit kastrerad och springer runt med en strut på hövet och vet nog inte vart han kissar själv längre. Men jag skiter i det, jag håller dörren stängd och väntar på att min husvärd skall komma hem och ta hand om det. Det är ju inte min kattfan och så länge han inte pissar i mitt rum är jag nöjd.
Jag ringde Markus vid tolv, det gick fort.. Och det gick nästan bara ut på att han var sur på mig för att jag gör det hela större än vad det behöver vara. Eller mer, han sa att han inte kunde göra något och vi måste göra det bästa av situationen. Nobelt sagt. Sådan är han alltid och bra är la det, någon måste ju ta den rollen också. Men tror det är lättare, han är den som är ute på ett äventyr och jobbar exakt hela dagarna. Han är den som aldrig haft sömnproblem och som just nu gör något av en dröm därborta. Stressen är ju ett plus också, det vet jag. För har man tusen andra saker att fixa hinner man inte känna efter och då gör det inte lika ont. Det var så det var för mig igår, hade saker att göra hela dagen och då saknade jag inte lika mycket. Var helt enkelt så mycket annat att fokusera på. Men jag säger såklart inte att han har fel, vi måste göra det bästa av situationen. Men tycker så illa om när jag känner mig som "the bad guy" och han är så bra och lugnt. Dessutom är det ingen vidare bekräftelse för mig. Jag menar det är ju av kärlek jag saknar så här, och jag vet att han saknar mig något otroligt också (Han skrev det i ett sms nu) men när han inte ger uttryck för det som mig kan jag undra.. Förstår ni? Det ligger ju en viss bekräftelse i att få höra att någon gråter ögonen ur sig för att de saknar en så.
Som en kille från mitt förflutna. Han har en tendens att då och då skriva till mig och berätta hur han saknar mig och hur det inte finns någon tjej där ute som är som mig, eller som ens är i närheten av hur intressant och bra jag är. Och trots att jag aldrig hade känslor för den här människan, och trots att jag aldrig skulle kunna tänka mig att vilja ha denne, så värmer det ändå. Det värmer att folk saknar en. Och det här är ju en mild och dum saknad som denne bär, men om Markus hade gråtit en skvätt hade jag kunnat lättare förlika mig med hans saknad. För då hade den vart mer lik min egen. Jag har liksom lite svårt att förstå ibland att andras sätt att uttrycka saker betyder lika mycket som mina sätt. Och att de är lika mycket värda. Fint är la i alla fall att jag kan erkänna skiten.
Men som sagt, Markus skickade precis ett sms och berättade hur det gick och hur mycket han saknar mig. Synd bara att han inte kan få mina svar jag skickar, han får se dem när han åker tillbaka istället. Så nu känns allt ganska frid och fröjd, trots omständigheterna. Längtar så otroligt till att få det där smset som säger att han har uppkoppling! Verkligen toklängtar något djävulsk och hoppas att det är snart.
Det hjälpte faktiskt en aning att få skriva ner allting. Det kommer säkerligen mera.
Jag älskar dig Markus och längtar efter din röst, dina berättelser. Även om de är ledsna, saknande eller frustrerade. Jag vill höra allt.
Puss
