Coronado

Framme vid mitt mål

Nu har jag äntligen anlänt. Nu är jag tillslut i mål. Efter fyra veckor i saknadens tecken så får jag nu belöningen. Närhet av den jag älskar, känslan av fullkomlighet.



Jag läser sexnoveller och njuter av den friska luften som andas mot min kind. Vädret ute är strålande och jag kan höra fåglarna kvittra genom den öppna balkongdörren. Det liksom kliar i kroppen och jag vet inte vad jag skall göra åt det. Gå ut förstår jag, vore tillfredsställande. Men väl ute, vart skall mina fötter föra mig. Alternativen jag har låter alla ytterst lockande. Och jag vet inte riktigt vilket jag känner allra mest för. Därför ligger jag kvar här på sängen, läser ord av njutning och förstår att jag är lycklig här. Här i det enkla, utan gräs under fötterna eller värmen från en bubbelpol. Så är jag lycklig. Och just nu behöver jag inget mer.

Jag längtar efter min älskade, väntar på att höra nyckeln i dörren och se han kliva över tröskeln. Varm i kroppen och med sitt ruffsiga hår i lockar kring öronen. Jag längtar efter en stor omfamning, en mjuk kyss och ett par rejäla händer om min midja.

Jag andas in doften av ett annat land, en annan stad och träd som inte liknar våra. Och jag tänker att det är bra nu, just nu är det verkligen bra.

Jennie ifrån San Diego

Den viktiga

Grattis älskling!! Tjugotvå år gammal.

Känner du igen dig?

Uuäh, det är menstider. Tiden av ständigt molnande smärta, av känslighet och en ihållande förnimelse av sorgsenhet. Det känns som man hela tiden är nära till gråt, fast att man inte ens är ledsen. Som om man inte riktigt lever i sin egna kropp. Utan att elaka hormoner har tagit över rodret. Sorgsen är lätt som skum, men ändå bäddar den sinnet med tunga täcken.

Det är tur att jag kan bota mitt känsliga menshumör med drömmar om värme och närhet! För nu är det inte många dagar kvar, hej Usa, nu kommer jag! Markus, jag är redan på väg, i min tanke.

JENNIE

Ett mail

Tänk vad ett mail kan värma. I magen. Att få läsa om drömmar, precis vad jag ville. Att fyllas med hopp och glädje. Att se framtiden, se drömmen om den. Jag saknar att höra dem intill dock, tankarna. Men med ord som formas till meningar och mening lyckas du förmedla. Och jag älskar dig för det. För att du berättar, och för att jag får lyssna.

Drömmar och längtan är oftast vackrare är själva verkligheten, jag tycker nog om det. Tror jag.

Sol i sinnet

Jag är riktigt varm i magen, riktigt tillfredsställd! Och jag kan inte låta bli att tänka på hur otroligt bra jag är, ni är och vi. Jag tycker väldigt mycket om drömmar om sommargräs och saltvatten. Om sena kärlekskvällar och djupa gröna skogar. Och jag längtar så, till kalla öl och jordgubbsbitar.

Jag älskar att tänka och veta, att snart är vi nära igen. Resepirren har börjar smyga sig på och dagen för avfärd närmar sig, närmar mig.. Dig. Nio månader idag min älskling, nio månader sedan våra läppar möttes för första gången.

Kärleks Jennie

Trött blir ynklig

Tripp, trapp, tripp, trapp..
Jag är riktigt, riktigt trött nu. Orkar knappt hålla ögonen öppna. När jag är trött blir jag matt, när jag blir matt blir jag ynklig. Med ynkligheten kommer sorg och saknad. Och det jag vill allra, allra mest då, nu, är att krypa upp i en varm famn och finna lugn. En smekning över håret, en kyss på kinden. Jag vill ha min man.. Men som alltid när jag mår såhär.. Så är han långt, långt borta.. För annars, om han vart intill, skulle jag inte riktigt känt så här.. Inte så här mycket. Jag skall sova tidigt.

Jennie

Henry Asencio

Jag om kvällen

God afton

Det är söndag kväll. Det finns tusentals tankar, hundratals meningar att fylla min blogg med. De om Markus, de om framtiden, de om psykologin och mormor. Men just nu faller inte orden på plats och jag tänker vänta tills den timma som allt börjar att kategorisera upp sig i huvudet. Kanske blir det imorgon, kanske efter det. Sådant återstår att se.

En sak jag dock vill nämna är att när jag vaknar imorgon kan jag ta några underbara ord på min tunga, då kan jag säga "Nästa vecka far jag till Amerika". Vilket känns skönt. Lämna det här helvetes vädret och styra mot kärlek och strålande sol.



Jennie

Du är det vackraste i världen

Kära Markus

Skört och stort

Livet lät så vackert inatt. Genom mitt gläntande fönster kunde jag höra ett flygplan. Det flög lågt och lugnt där utanför i mörkret. Ljudet gav mig minnen om grönt gräs, där jag låg i sängen. Den där dagen någonstans i Tuve, som jag så ofta kommer tillbaka till. Jag låg där, mitt i sommaren och kände lycka. Jag minns det, jag vet inte hur liten jag var med det är det första minne jag har av stillsam lycka. En känsla jag får tillbaka då jag hör flygplanets dova muller. För i minnet hör jag ljudet och känner en förundrad känsla inför livet. Jag förstod på det där underliga sättet hur mystiskt livet är, så stort, hemlighetsfullt och vackert. Och hur svårt.

Ljudet blandades upp med några få bilars färd på grusad asfalt och jag kom att tänka på erfarenheter.. Att livets verkliga kunskap endast kan byggas på sådana, riktiga erfarenheter. Och att de misstag som skall leda oss till dessa, gör vi hela tiden. För det hade ju inte vart misstag, om vi vetat att vi gjorde fel, för då hade vi inte gjort dem. Vi gör dem i våra relationer, och i vår syn på saker runt ikring. Men i brist på erfarenhet kan den teoretiska kunskapen aldrig tillämpas och det är ofta inte förrän efteråt vi kan se när saker gick fel. Och det är inte förrän då vi kan lära oss, inte förrän då vi är en erfarenhet rikare. Och jag måste erkänna, att jag är lite rädd, för att jag kanske gör fel men inte vet om det..

Jag låg där i sängen, lyssnade lugnt till bruset utanför. Jag tog ett djupt andetag och andades in natten, den stundande våren. Sedan stängde jag fönstret, la mig ner, och lät gråten vagga mig till söms.

Jennie Oleana Grip

Saknad nu som då

Jag vet inte vad jag skall skriva. Saknaden är där, ständigt. Som en klump i bröstet, som en tyngd som gör mina steg släpiga. Varje andetag känns på något sätt lönlöst och jag försöker vara förnuftig. Det går bättre för varje stund, men sorgen kommer inte överge mig. Det vet jag.

Inte förrän jag står där igen, i dina armar, kommer jag känna mig hel. Inte förrän jag känner dina läppar och håller din kropp, kommer klumpen att lätta och livet bli klart igen. Så jag väntar, väntar och längtar efter dagen då det är dags. Dags för mig att packa väskan och komma efter dig. Om några helger är tiden inne, jag försöker intala mig att det är snart. Och börjar sakta tro mina ord.

Jennie

Tomhet

Återigen finner jag platsen intill mig tom. Det är tomt i bussen, tomt vid bordet, och allra mest tomt i sängen. Kallt och tomt. Igen och igen.
Ständigt slungas vi fram och tillbaka du och jag. Mellan varma kroppar, minnen, endast rösten eller också ögonen.
Alltid lever vi med vetskapen om att ta vara, ta vara på varje andetag för imorgon kan vara en tom dag, och så också dagen därpå. Tills vi återigen är intill, återigen andas nära inpå.

Dock har jag söndag kvar, innan den större prövningen kommer. Den som vi klarat förut och kommer klara om och om igen. Tills en dag, då vi står där med en annan vardag framför oss. En trygg sådan. Med liv att vårda och ett hem att återvända till.

Men mest vill jag leva nu, och jag vet att jag lever som bäst med dig. Smärtan som härjar mitt liv från tid till tid är guld värd, då den är sprungen ur något viktigt. Det som varje människa söker och som vi funnit, kärlek.

Och det tackar jag för, trots sorgen av att inte ha dig intill. För jag vet att du är där, för mig, bara ett samtal bort.

Vid vågornas svall
Intill havets sus
Vi tänder en marshall
Och några värmeljus

Doft av varm och kall Här i delat krus
Vi i mörkrets fall
Känner kärlekens rus

Dikt av Markus och mig på Gotland sommaren 2009. Sommaren då vi blev vi och världen blev vackrare.

God morgon den åttonde månadsdagen

Kl. är tjugo över sex torsdagen den 25 februari 2010.

Det får mig att rysa lite, att skriva datum sådär.. En mening med tid. Tanken på att jag någon gång, någon annan gång, kommer se datumet och tänka att då. Då hade jag och Markus vart ett par i åtta månader. Vilken tid.. Den var förhoppningsvis lika vacker som nu. Om inte då:ets nu är om än vackrare med alla sina erfarenheter.

Jag lyssnar på Across the universe soundtracket på låg nivå och nynnar med i dess melodier. Minnen och glädje, en slags trygghet, tänker jag där jag sitter. Ute är det mörk. Jag har börjat städa köket, plockar ur de skåp som fortfarande har något kvar och dricker kaffe. Det blev stark, som vanligt när jag gör kaffe. Inte särskilt gott stark dock, utan mer bara starkt. Jag häller mjölk i. Då tänker jag på choklad när jag dricker det.

Mina händer är torra.. Det är obehagligt. När jag sträcker på fingrarna spänns huden lätt över muskler och senor. Kroppen är skrämmande, så imponerande.

Jag och min kära har nu sovit sista natten i lägenheten på järvstigen. Det finns mycket minnen här, även för mig... Det var här det blev vi, här som vi blev du och jag. Jennie och Markus. Men också finns andra minnen och det känns som en härlig tillställning att lämna det här och stega mot andra hem. Hem med oss, och våra minnen.

Efter allt älskar jag dig mer för varje andetag. För jag förstår att du vävs in i mig, våra liv flätas samman med trådarna vi spinner. Och jag vill inget hellre än att bygga med dig. Forma en grund med mina händer och här skapa ett liv med dig i. Det kanske låter dumt med en massa ord. Men när man känner så här, är inga ord dumma och inga formuleringar något annat än försök att förklara. Denna trygghet, denna.. Känsla av sammanhang är obeskrivbar. Den finns bara där. Den är, så som vi. Vi Är.

Det är så det känns, som du sa. Det känns som om livet nu är placerat i ett sammanhang. Vi är sammanhanget och tankarna om framtiden bär nu en annan struktur, en känsla av samhörighet och glädje. Jag vet vad jag vill, nu i alla fall på en punkt. Och den drömmen vågar jag berätta. Jag drömmer om ett liv med oss som utgångspunkt. Och det känns befriande. Jag har en dröm och jag vågar tro på den. Jag tror på oss. Vi är och jag älskar det.

All you need is love

Ett städinlägg

Hejhopp! Nu tar jag en paus i fejandet och sitter ner i den mjuka sängen. Nu är vardagsrummet skinande rent och det är dags att besluta vad som skall skrubbas härnäst.

Det är nämligen så att jag flyttstädar ser ni. Min älskade skall flytta ur sin lägenhet på järvstigen här i Uddevalla och det börjar bli brott. På fredag skall nycklarna in hos Uddevallahem.

För närvarande är det allt en del kvar att göra, men absolut inte omöjligt mycket. Det gäller bara att ta tag i det och göra små röj. Dock är allt inte ute ur lägenheten än så nu sitter jag och funderar på hur jag skall gå till väga.. Då vardagsrummet är klart så vill jag helst inte flytta in saker där men det blir jag nog så illa tvungen att göra, för att komma åt andra områden. Hallen blir nog det sista att städa men den får vänta tills saker och ting där är veck. Just nu är den nämligen belamrad med diverse väskor och flyttlådor.

Det var nog allt för närvarande. So long suckers

Väst, ljuva väst

Jag är hemma! Äntligen finns Markus intill och nu skall jag snart ner till Uddevalla c och träffa min Stina.

Mycket värme från en lycklig Jennie