Jag sitter i skolan, därav klockans långsamma tickande. Släpandes framåt, med visarna som skadade ben, som vrickade knän. *Jag måste verkligen få en tid hos kiropraktorn. Till våren får det bli, skall det knastra när man går.. Nej*.
Jag sitter i datorsalen. De andra har tyska. Skönt att jag inte behöver den kursen.
Istället sitter jag uppkrupen på en stol. Full av värme är jag. Inte är det bara hettan från datorernas surr, eller mina fingrars skrivande, som får kroppen att gunga i mjukt välbehag. Min värme är om mer rotad inom mig. Ur hjärtat tycks glädjen spira.
Ty i lördags kom äntligen min älskade hem. Med nervositetssvett och tårfyllda ögon gick jag av och an på arlanda. När, snart, när, snart. Snart!
Och tillslut så stod han där, tillslut så höll jag honom intill. Tillslut så möttes våra läppar som i den första kyssen. Som om år hade gått sedan sist. Men ändå var hans läppar de mest välbekanta jag smakat, trots den där känslan. Den av överraskande välbehag. Kyssen var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Kyssen var mer än ett underbart minne, eller en vacker känsla från förr, den var här och nu. Och den var äkta. Aldrig vill jag sluta kyssa dessa läppar tänkte jag. Aldrig.
Vi tog oss hem, trots väskproblem och kyla. Ty närheten gör vilken kyla som helst varmare, om närheten bär kärlek och vilja, så som vår. En liten resa av glädje och sprittande lycka.
Och när vi tagit oss hem till minnet av vår värme så fick vi återigen uppleva att det är inget minne vi bär, vår kärlek. Den är starkare nu, än någonsin. Den är varm och trygg, den är lycka och framtidstro. Alla minnen leder oss hit, och här. Och det är här jag vill vara. Vi vill vara. För jag vet att du vill, du har sagt det till mig.
Och så följer en helg och en vardagsmorgon med min kära. Händelser och känslor känns mer som dagboksstoff än blogginlägg. Så jag lämnar vidare beskrivningar.
Och går istället till ytterligare en händelse. Dock inte av samma vikt som ovannämda men den skall inte glömmas. För allt blev jag glad då jag mottog ett mail av min bildkurslärare Kajsa. Hon bad mig ringa omgående och så gjorde jag också. På tiorasten smet jag iväg och lånade en telefon här i skolan. Och ni skall få veta vad hon sa, att ett stipendieförbund, som jag ej kommer ihåg namnet på, hade bett henne att nominera en ung konstnär, som hon kallade det. Och hon hade tagit beslutet att nominera mig!
Vilken komplimang, vilken komplimang än sen! Vare sig det går bra för mig eller inte, så är det självaste det att hon valde mig, som känns varmt i maggropen. Så nu blir det till att fota lite bilder, lite målningar och skicka till Kajsa. Så hon i sin tur kan vidarebefodra dem. Roligt, nu återstår det att se hur det går. Men stipendie eller ej, glad gjorde det hela mig i alla fall.
Nu skall jag försöka få något gjort. Tack och hej.
Bild på min kära. I La Jolla, med vinden i håret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar