Jag vet att jag inte skall oroa mig för framtiden. Oro tjänar ingenting till, bättre är att leva nu och här och vara lycklig för stunden. Och jag försöker, men jag oroar mig också. Sådan är jag, en del av mig oroar sig mycket trots medvetenheten om nuets glädje. För det är svårt att inte bry sig, när man precis fått reda på att man inte har kvar sitt boende till hösten. Och inte vet vart man skall ta vägen. När man vet att ens närmsta vänner i staden man bor nu tar studenten och lämnar landet. När man vet att skolan man skall fortsätta på (ja, jag har bestämt mig) är av fascistiskt styre och när man är så osäker på vad som kommer sedan.. Efter trean.
Då växer det en klump i magen. Även om jag vet att det kommer gå bra, det är bara att göra vad som känns bra för stunden. Åka iväg, ta ett jobb, kanske läsa något eller liknande. Men jag blir lite orolig över om det skulle ses som någonting dumt, att bara driva runt. Jag kanske aldrig kommer veta vad jag skall göra med mitt liv, för jag kommer kanske göra det som går för stunden. Kanske kommer det bli så, det kan ingen veta. Jag hoppas det inte förstör något, för jag måste följa mitt egna hjärta. Jag pratar ofta, skämtsamt, om när jag blir stor och har pengar då skall jag.. Men det är inte riktigt min dröm kanske. Jag vet faktiskt inte. Och kan inte veta nu, behöver inte veta nu.
Så nu känns det lite bättre, men jag är fortfarande orolig för saker.. Fortfarande har jag en klump i magen. Hösten.
Tur fan att jag åker hem snart! Då skall vi måla rum och greja. Vi skall äta middagar i solen och dricka öl vid vattnet. Tack för det!
Kärlek (med nytt hopp om fem minuter)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar