Min älskade

Idag är det onsdag! Onsdag den 25:e augusti.. Och det känns otroligt att kunna säga att vi idag vart ihop i fjorton månader. Det är inte illa det, inte alls. Det är underbart fint! Det är alltså ett år och två månader.. Och jag kan inte låta bli att tänka som alltid. Att gud vad tiden går när man är lycklig. När man känner och finns till med en annan människa så som vi gör.

Du gör mig lycklig!

Jennie

Om mig, bara mig..

(Läses med själslighet, lycka och värme...)

Jag är underbar, fantastisk och full av möjligheter. Kvällen gav mig känslan av löften, doften av framtiden och dess möjligheter. Livet var fint, där vi stod och talade, om just kvällen. Om hur roligt det var med alla framträdanden och hur duktig du var, och jag då. Vi alla liksom flöt runt i efterdyningarna av scenadrenalinet och log åt varandras skönhet. När vi skrattandes vandrade gatan fram, efteråt, hörde vi sång, från en bänk. Där satt en flicka med prickiga strumpbyxor och en fantastisk röst, och hon sjöng, igen och igen. Hon sjöng för livet. Världen glittrade i många färger runt om mig och allt kändes riktigt bra ikväll.

Den här lilla biten handlar om kärleken, den stora kärleken till livet och till mig själv. Jag är otrolig, för jag är jag. Och fan vad jag trivs med det.

(Hoppas du slumrar sött min älskade, jag saknar dig i all min lycka, om du ändå var intill och delade den här)

Jennie

Tid och känslor

Som du sa -

Det är verkligen fascinerande det här med tid. Tiden är konstant, den är och den är alltid den samma. En timme är alltid en timme, och en vecka, en vecka. Det som däremot spelar roll för hur vi uppfattar den, är våra känslor. Alltså är inte tiden den samma, inte för våra känsloliv. För i varje sinnestämning går tiden annorlunda och det är precis det som gör sig så tydligt i mitt liv just nu, och vårt. För vi har upplevt hur två månader gick som i flygets hastighet. Även om jag varje gång vi låg ner intill, varje gång jag kände lyckan tänkte extra på att suga i mig allt och inte tänka på framtiden. Även om jag kände tacksamhet så ofta, så skenade tiden som vilda hästar ifrån oss och så var det åter dags för ett hejdå och känslan av sorg som fyllde kroppen. Och det finns aldrig tillräckligt med tid för att säga hejdå, för hade tiden funnits, hade den stunden inte behövt äga rum. Men vi gör olika saker, är på olika ställen och då blir det så här. Så enkelt är det.

Och så kommer vi till den senaste veckan och smärtan och saknaden efter dig. Och helt plötsligt ser tiden Helt annorlunda ut. Den senaste veckan har känts, tidsmässigt, som en evighet jämfört med våra månader på sommaren. Det känns som månader sedan jag höll dig i mina armar. Och det är Bara en vecka sedan, som vissa skulle uttrycka det. Bara en.. Men det känns inte så.

Och det är så tiden är, hur vi upplever den är helt beroende av känslor. Om man saknar eller ej.

Jennie

Början på något stort

En vacker historia att berätta för barnbarnen. En inspirerande berättelse om två människor som finner varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Ja, den sistnämnda biten kan vi inte veta något om, men historiens början har vi skrivit och visst är den vacker. I alla fall för vår part i den.

Det började sommaren 2007, jag hade börjat umgås en del med en fin människa vid namn Emma. Jag hade lärt känna henne genom en väninna som heter Bella och vi trivdes bra ihop vi två. I alla fall så hade jag där på sommaren lyckats övertyga min familj om att vi skulle åka och möta Emma och hennes syskon på Kongahälla medeltidsdagar. Och vi gav oss i väg i vår gula lilla bil, men halvvägs på motorvägen mot Kungälv börjar motorn ryka och vi är tvungna att köra åt sidan. Och där sitter vi, fast. Samtidigt i en annan bil, också på motorvägen sitter Emma, hennes syster, säkert någon mer och så bakom ratten hennes bror Markus. De åker i godan ro och då de ser en gul bil på sidan av vägen, med en flicka sittande på asfaltskanten med ryggen mot vägen, säger brodern något i stil med "Vad är det för jekla estetare som sitter på vägen". Just då får Emma ett sms av en sur Jennie som säger att de fått motorstopp. "Det är min nyfunna vän" säger Emma.. Markus skall ha skämts lite men inte tänkt mer på det. Jag och Samuel lyckas i alla fall tillslut ta oss till Kongahälla och det är här vi ses första gången. I alla fall måste det vart den första, har vi klurat ut. Jag kan dock inte minnas mer än att jag säkerligen var lite blyg och inte vågade prata med någon äldre kille. Markus däremot kan minnas att han tänk på mina bröst och lagt namnet på minnet. Vilket fiint första möte, inte sant?

Och så fortsätter sommaren och jag blir närmre vän med Emma och börjar mer och mer att hälsa på henne i sitt hem på Narveröd, Myckleby. Och så börjar det komma smygande.. För på källarvåningen finns han nämligen, brodern Markus. Och när hösten börjar knacka på så förstår jag snart. Hur det ligger till i mitt hjärta.

Det är nog i september, det är bazar på min skola i Slussen. Här bjuds på försäljning, underhållning och cafe. Och syskontrion Emma, Malin och Markus är givetvis på plats. Här ifrån har jag fler minnen, och de innehåller alla Markus. Ett är när jag skall skriva cafeskylten och Markus står intill. Hans kommentar på mina bokstäver är att mitt F ser ut som ett P.. Cape säger han, och jag rådnar. Det gör det la inte.. Eller det kanske det gjorde men det jag minns är den där varma känslan av att han ser mig, men rädslan för att han faktiskt gör det. Ett senare minne är.. Vi sitter i eurytmisalen. Jag vet inte hur men han har ett snöre i handen. Ett sådant där rött i plast som man har på paket, och han lutar sig fram och knyter det runt min handled. Det känns konstigt kanske men endå rätt självklart och jag säger bara tack, och inget mer. Sista minnet är när vi sitter i matsalen. Vi sitter där allihopa, syskonen Karlsson och jag. Även en kille vid namn Rasmus, Malins kille sitter till bords. Det skall nämnas att denna Rasmus har jag också en knytning till. Han är nämligen son till Karin Lundberg, en kvinna som jobbar som förskolelärare på skolan. Alltså min mammas jobbkamrat, Olle är Rasmus bror och jag skall erkänna att när jag var liten var jag riktigt kär i killen. Men i alla fall, alltså, Rasmus sitter även vid bordet. Och då nämner Malin, som nyligen vikarierat på fritids (För min mor), att min kära lillasyster Ella så fin berättade häromdagen att jag, tydligen, brukar sitta på henne ibland. Jag vet inte vad bakrunden var, om jag brukade försöka mosa henne eller om jag råkat sätta mig på henne någon gång, men det jag minns är att attans, jag känner knappt människorna och så har min syster sagt något så otroligt pinsamt. Jag tror jag ville sjunka bort för evigt precis då, på den stolen, den hösten 2007. Men tur att jag inte gjorde det, för då hade vi inte stått där vi är idag.

Hösten fortsätter och jag spenderar tid hos Emma. Och nu har jag börjat förstå, på riktigt. Jag minns inte om jag hade ett stor break through direkt, men alla småminnen säger en sak, jag har blivit riktigt kär i en av mina bästa vänners bror. "I'm in love with your brother.."melodin ekar i huvudet på mig. Jag ser honom genom Emmas fönster påväg ner i sitt källarrum och magen gungar till, jag minns när jag vart och ätit frukost och mötte honom på väg tillbaka till Emmas lilla stuga. Precis runt hörnet, hans blå ögon och morgonruffsiga hår. Åh gud. Ni vet den där känslan "Han luktar knappt något men ändå gott, han ser så otroligt mjuk och.. " Ja, om det finns en sådan känsla. Men det känns helt enkelt som om allt man vill göra är att bara springa fram och krama honom. Krama så länge att han bestämmer sig för att aldrig släppa och lukta. Jag ville lukta på honom, så gärna trycka näsan mot hans hals och kinden mot hans.. Och plusa sedan på ett litet leende och ett godmorgon, knäsvaghet hos mig och du har kärlek. Jag var fast. Men ack som jag flydde. En öga mot öga-konversation var inget jag klarade av, varje gång jag såg honom så sögs alla mina inälvor ihop till en liten boll och jag ville bara låta intressant och smart, men inget kom ur mig.

Duochjagochvi

En ny blogg, en liten ny start som man brukar säga. Egentligen så beror det hela på att jag satt och lekte i blogger med en ny layout till den gamla bloggen men blev inte nöjd och tänkte trycka på avbryt. Istället tryckte jag fel och upptäckte till min förfasan att jag tryckt på spara! Detta innebar att min förra design helt försvann och ersattes med den nya, fula sådana. Jag blev riktigt irriterad och gick in för att ändra tillbaka till min gamla mall, och mina gamla färger. Men då upptäckte jag ju att dessa mallar har ersatts med nya! Långt ifrån så som jag vill ha dem.. Så jag gav upp, jag bloggar ändå inte så mycket just nu. Knappt alls för att vara ärlig.

Så kom jag att tänka på att när jag väl bloggar så skriver jag mest bara om mig och min älskade, då det är det enda som faller mig in att skriva om när jag väl gör det. Och varför inte skapa en liten egen blogg till det då. En där jag skriver lite om oss, alltså tankar runt min relation och relationer i allmänt. Vi får se hur mycket det blir, men då vet man i alla fall vad man får. Jag och du och vi, är vad man kan läsa om. Och det vackraste som finns, just kärleken.

Men tills jag kommer igång här finns min andra blogg att läsa http://Jennieoleana.blogspot.com

Jennie