Det är verkligen fascinerande det här med tid. Tiden är konstant, den är och den är alltid den samma. En timme är alltid en timme, och en vecka, en vecka. Det som däremot spelar roll för hur vi uppfattar den, är våra känslor. Alltså är inte tiden den samma, inte för våra känsloliv. För i varje sinnestämning går tiden annorlunda och det är precis det som gör sig så tydligt i mitt liv just nu, och vårt. För vi har upplevt hur två månader gick som i flygets hastighet. Även om jag varje gång vi låg ner intill, varje gång jag kände lyckan tänkte extra på att suga i mig allt och inte tänka på framtiden. Även om jag kände tacksamhet så ofta, så skenade tiden som vilda hästar ifrån oss och så var det åter dags för ett hejdå och känslan av sorg som fyllde kroppen. Och det finns aldrig tillräckligt med tid för att säga hejdå, för hade tiden funnits, hade den stunden inte behövt äga rum. Men vi gör olika saker, är på olika ställen och då blir det så här. Så enkelt är det.
Och så kommer vi till den senaste veckan och smärtan och saknaden efter dig. Och helt plötsligt ser tiden Helt annorlunda ut. Den senaste veckan har känts, tidsmässigt, som en evighet jämfört med våra månader på sommaren. Det känns som månader sedan jag höll dig i mina armar. Och det är Bara en vecka sedan, som vissa skulle uttrycka det. Bara en.. Men det känns inte så.
Och det är så tiden är, hur vi upplever den är helt beroende av känslor. Om man saknar eller ej.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar