Idag tio, saknad och glädje

Jag sitter uppkrupen i min säng, halvt påklädd och med håret åt alla håll. Jag sitter på kanten och dinglar med benen. Känner mig nära till den stora gråten då klumpen i bröstet idag växt sig stor som två knytnävar. Jag har sovit endast några få timmar och de var inte mycket till hjälp ändå, då jag ständigt vaknade av obehagligt skumma drömmar. Jag är som förstått hemkommen nu och jag saknar min älskade av hela mitt hjärta. Jag vet att tiden snart kommer då allt är överkomligt, de första dagarna är alltid värst. Sedan lär man sig att tillämpa förnuftet och saker och ting blir lättare. Jag får i alla fall prata varje dag med min kära, och han stöttar mig i allt. Hans finns för mig när jag behöver det trots allt, även om han är mil bort. Han vill och han försöker, han är och han lyckas att ge mig kärleken och uppmärksamheten jag behöver. Trots avstånd, vilket är underbart. Jag hoppas han känner det samma, och tror nog det också.



Men det känns lite tungt att idag inte kunna se Markus i ögonen och viska att jag älskar honom, tätt intill hans öra. För idag firar vi nämligen tio månader! Tio månader har förflutit sedan vi badade där vid berget, sedan han åkte förbi min infart och jag la handen på hans arm. Sedan den första kyssen efter ett par trevande ord om kärlek. Och jag är lyckligt för det, för att jag står här idag. Jag är också lycklig för att vi inte är på samma sida havet, i den bemärkelsen att vi båda gör vad vi vill med våra liv. Han är där han skall vara och jag är där jag är. Vilket gör det hela otroligt, att vi har varandra ändå, trots avstånd. Och det gör mig lugn i själen. För saker är faktiskt som de ska.



Här om dagen frågade en man där borta hos Markus, om han inte ville jobba mer i San Diego. Såpass mycket att Markus skulle kunna vara ledig när han är hemma.. Och leva på den lön han får i Usa. Den här mannen sa att han än så länge endast spånande, men han ville veta vad Markus tyckte om något sådant. Och det är ju precis vad Markus vill. Att slippa Uddevalla, kunna bosätta sig oberoende sitt arbete här i Sverige och endast arbeta utomlands. Ha Sverige som en fristad. Det skulle också innebär att vi kanske skulle kunna leva tillsammans, när han är hemma!

Min första reaktion var givetvis glädje, det låter som en strålande spåning och jag hoppas att det blir så. För jag vet att det är det min kära drömmer om. Men sedan blev jag ju också lite rädd. Det kommer innebära att perioderna utan varandra blir om än ännu längre, kanske. Och med smärtan av saknad jag kände igår, blev jag också lite nedslagen. Men det var ju endast av egoistiska perspektiv som jag kände det här. Men jag vill poängtera att det är nog inte så konstigt att känna så en smula, trots allt. Men snart hann förnuftet och en massa andra känslor ikapp mig och jag skämdes! Jag vill ju för allt i världen inte ge några sådana signaler. Att jag på något sätt önskar att Markus inte skall göra vad han vill. Så jag ojade mig och bad om ursäkt. Jag menade verkligen inte så, men det är ju inte så konstigt att jag kände så en stund. För vem är inte rädd att förlora sin stora kärlek. Men sedan tänkte jag lite, och förstod att om man tror på något. Tror att det skall funka och jobbar allt man har för det. Då är allt möjligt och jag vill vara den som kämpar! Jag är den som kämpar, försöker och vill. Därför är jag inte det minsta orolig för att vi inte kommer funka. För jag vet att vi båda är väldigt bra. Och om vi vill något så har vi höga ambitioner att lyckas. Vilket gör det att han kanske kommer vara borta mer, nu spännande och roligt. För vem gillar inte större utmaningar!



För när jag var yngre bad jag om utmaningar, jag bad om saker som utvecklar en och får en att finna kämparglöd och glädje. Och jag fick den största utmaningen en människa kan få, den mest fantastiska och mest krävande. Jag fick ett förhållande med en människa jag älskar djupt. En relation som jag av hela mitt hjärta vill leva i. Som jag vill kämpa för helst hela mitt liv. Jag fick precis vad jag önskade mig. Och det är helt galet när man tänker på det. Och då också helt underbart. Och för detta är jag evigt tacksam. Tacksam mig själv och mitt liv. Markus och världen ikring.

Så som sagt var, saknaden är stor, men kärleken större!




Take care
Jennie