God morgon

Nu stundar en ny dag, och dagen är första december 2010.. Jag ligger frusen kvar i min säng och önskar det var varmare utanför täcket.. Eller också att det var varmare under det, helst i form av en annan kropp intill. Och då Markus såklart.

Idag är det återigen dags att le mot världen, jag skall spendera hela min eftermiddag i vuxenskolans lokaler här i Uppsala, diskutera elevråd med representanter från seco, och efter det bjuds en kväll med Fanny. Jag tjänade en hundring extra igår genom att slinga min boendevärds hår och tänker därför onsdagen till ära, lägga den på mat i stan. Och sedan blir det en öl eller två, i min goda väns lag.

Jag känner mig lättad och nöjd med livet idag, trots att endast någon timma gått i vaket tillstånd. Jag har fått sagt det som kändes obekvämt, och även om jag kan låta dramatisk var det inte mer än så. Något jag ville få sagt bara. Jag känner mig nu varm och lugn, och hoppas min andra hälft inte tog allt för illa upp.. Det var i så fall inte min mening. Jag längtar tills jag får höra hans röst igen, i ett något piggare tillstånd.

Visst blir man trött och arg på alla de som agerar själviskt och oproffsigt. Markus har en sådan där borta i Usa, och jag har mött typen förut. De som utan någon som helst självinsikt inte kan ta en diskussion. De offersätter sig själva, skyller ifrån sig, använder sig av skamverktyget och försöker skuldsätta den andre i fråga, istället för att klara av att se saker ur olika perspektiv eller argumentera vettigt för sin sak. Det är tragiskt och frustrerande. Visst vill man bara skratta åt det, men det är verkligen enerverande, att de här människorna finns. Så in i norden tycker jag illa om människor som i en diskussions situation, eller liknande inte kan ta till sig det den andre parten säger, utan istället sätter sig i en försvarsställning som går ut på att offerförklara sig själv. Att den inte skäms över sig själv, tänker jag då. Fy.

Nu skall jag upp och laga mig lite frukost, sedan blir det dockhuspill följt av skola och sedan mot staden. Emellan skall jag hinna ringa älsklingen också. Skall bli skönt, saknar han så in i norden just nu. Och vill egentligen inte att det skall bli fel mellan oss på något sätt. Så är lite besviken för att jag är tvungen att säga saker hela tiden, eller för den delen fälla tårar. Ibland måste jag bara gaska upp mig och skita i skiten som snurrar i mig. Men det är mycket nytt nu, många tankar som far. Funderingar och oroligheter.

Men det är inget som förstör mina dagar. Jag är så nöjd med mitt vackra liv att hälften vore nog. Man kan ju fråga sig vad jag gjort för att förtjäna så här mycket gott! Måste vart i något liv innan detta.

Med kärlek

Jennie