Virrvarr av allt

Just i denna sekund mår jag inte så bra, inte alls faktiskt. Jag är som i stormens öga, men här är det ju inte stilla. Här river vinden hål i seglen och jag håller hårt i rodret. Jag vet vart jag skall styra, jag vet att jag är i stormen nu, men att ljuset finns. Men just nu är det lite mycket. Just nu är det bäckmörkt och jag måste dö en smula här inne, för att kunna se allt klart igen.

Det är en teater som snart har premiär, människor jag längtar bort från, det är sista året i skolan, det är nya tider. Det är jul snart, och det är oro i hemmet jag lever i. Trivseln jag försöker hålla kvar vid rinner genom fingrarna på mig och jag vill bort. För en gångs skull göra mig ett Eget hem. Det är skolan och det är körkortet. Det är bokade lektioner som jag inte vet hur jag skall få tid till och det är relationer till familjen jag undrar om de skall gå ihop.. Allihop. Det är längtan och saknad. Det är den bitande känslan av att jag är för långt bort. För långt bort. Det är nya tider, som jag inte kan förutse. Det är att släppa kontrollen och inte oroa sig. Men det är längtan, längtan till lugn i hans famn en stund. Inte prata om sen, inte prat om då. Bara nu. Bara vila i hans armar för en stund.

Det är projekt och det är au pair, det är människor jag inte tycker om. Varför kan jag bara inte tycka om.. Det är tankar om vad som är bäst för mig, vart skall jag gå. Hur skall jag gå. Det är tröttheten över folks oengagemang och irritationen över de som inte säger något. Det stora beslut som fattas och det är framtid som skapas, ständigt, i allt. Och det är sorgsenheten när man förstår lite mer om varför världen är så svart.

Och det är leenden, det är det där extra som får en att vakna inombords. Det är en liten försäkran om kärlek, det är en människa som öppnar sig och en annan som skrattar med en och säger att den tycker oss. Det är ljus i allas fönstren och en förväntan i barnens ögon. Det är stundande vila och längtan till den, som för oss framåt. Det är tryggheten i att veta att han alltid finns där för mig, och att jag finns här för honom. Det är lyckan i talet två och vetskapen om min intelligens, min klarhet och min enorma styrka. Det är viljan att kämpa mot allt som är fel med det ikring, och allt som gör att jorden surnar. Det är glöden i bröstet som trots allt alltid lever vidare och som för oss framåt, och som får oss allt närmre varandra för vart steg. Det är spänningen, i att inte veta vad som komma skall. Och det är den kittlande känslan som säger mig att jag hela tiden lär mig nya saker, det är storheten i att redan ha förstått, att allt spelar roll i vår resa. Allt.

Det är nuet och energin, det är ljuset som nalkas och det är orden. Det är orden som aldrig lämnar oss. De som får oss att ta oss vidare, orden räddar människan, gång på gång. De hjälper oss och utan dem hade det inte gått. Jag tackar dem.

Och just i denna sekund, nu när jag skriver denna mening, börjar molnen att sakta, sakta klarna. Det är ännu mörkt men jag anar en dis av ljus omkring mig. Rodret håller jag med allt stadigare tag och jag vet nu, så som jag alltid vetat i mitt hjärta, att det är ingen fara. Varje storm har ett slut, och efter mörkret segrar ljuset över natten.

Och då hör jag det i vinden, jag vet inte om det är min röst, om det är hans eller vår.. Men orden vaggar mig in i sömnen..

Det kommer bli bra, det kommer bli bra

Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test

Och allt där till, det som gör mig stirrig, det kommer också gå bra. Så enkelt är det.

Jennie (Älskar livet, och Markus)