Det är dagen efter julafton och vi stannar inne hela dagen, ute är det strålande sol och varmt. Vi är i Florida men trots det vill vi bara stanna inne och mysa. Vi lagar frukost, äter rödbetssallad från gårdagen, jag ger Markus ett kärlekspussel i present och han säger bara att han vill ge min present ikväll. Jag ser att det ligger några paket under granen och tänker att jag skall la få dem.. Inte kunde jag ana att det var en helt annan present han hade i tanken. Jag förstår inte hur han lyckades hålla det hemligt. Men det är förståss hela grejen.. Så närmar sig senare timma och vi går in till sängen för att prata om livet.
Vi lägger oss och med att minutrarna går så pratar vi om allt mer minnen och vi pratar om mailet som Markus skickade till mig den där våren innan vi blev tillsammans. Den om att våga, att tro och att hoppa. Helt ovetande är jag om att Markus har förberett sig lite och tänkt igenom fina saker han vill ta upp under vårt samtal. Vi har det så otroligt mysigt som bara vi kan ha tillsammans. Jag halvligger och Markus sitter skräddare bredvid, när vi pratat klart om att man måste våga hoppa i livet sticker han handen under täcket och drar fram något som han snabbt gömmer i sina händer. Jag sätter mig upp och tittar honom rakt i ögonen. Markus säger att han har något till mig, något han vill fråga mig, allt snurrar i skallen på mig och jag tänker att det är ringar han har i handen men jag slår bort tanken med att jag inte borde gå överstyr, det är säkert något annat och jag vill ju inte bli besviken. Men det ligger ett allvar i Markus ögon och helt plötsligt öppnar han händerna och där ligger två små ringar. De är i koppartråd och båda snurrade för att bilda en åtta uppepå, evighetens åtta. Jag svimmar nästan, tittar på Markus och mitt hjärta slår i hundraåtti! Jag vill heta Markus Grip säger han och frågar om jag vill, ja får jag fram och så kommer tårarna. Han trär den provesoriska ringen över mitt finger och sedan storgråter jag. Han gråter med och vi håller om varandra. Jag måste fråga men kan knappt få fram orden. Är vi.. är vi.. Markus.. Är vi förlovade nu? Viskar jag fram när vi ligger helt omslingrade om varandra. Ordet känns helt främmande och jag är chockad över att jag tar det i munnen. Jag gråter och skrattar om vartannat och lyckan är så total att jag inte tror det är verkligt! Ja, säger Markus, vi är förlovade nu Jennie.
Det var kvällen vi förlovade oss, mer går inte att säga. Man måste nog vara med om det för att man skall förstå hur otroligt fantastisk, overkligt och mindblowing det känns när en annan människa frågar en om man vill leva resten av sitt liv med denna. Det är nästan skrämmande på ett sätt, men på ett helt nytt och underbart sätt. Som att en helt ny tid startar i ögonblicket han öppnar sina händer och man kan inte vänta på att få börja leva i den!
Kärlek från Jennie
Förlovad med Markus Karlsson 25/12-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar