Jag som var så glad

Det äter mig sakta, det här, det hä livet. Tar bitar ur min självkänsla och sväljer den. Ibland får jag tillbaka en del av den tuggade massan av mig själv och försöker tacksamt sätta ihop allt igen. Men bitar man tappat är svåra att klistra på igen, har jag märkt. Sakta så tinar det där ljuset som borde brinna starkt och jag trånar, och längtar, hoppas och vill att tiden skall gå så fort som den aldrig gjort förut och att jag skall vakna upp imorgon till en helt ny värld. Vår värld. Den som vi målat i våra drömmar, tillsammans.