Idag var det kallt här hemma! Ja, jag säger kallt. För med Florida-mått mätt har det idag varit riktigt kyligt ute; 13 grader och bitande, hårda vindar. Det är ungefär så kallt det kan bli här och både ulltröja, kängorna och fina pannbandet från Malin K fick åka på. Vi åkte dock till Flamingo Gardens, jag och mormor. Vi tittade på en massa fåglar, träd och drack varmt kaffe i solen. För en gångs skulle så Ville man vara i solen, vilket jag personligen brukar tycka är alldeles för varmt här. Men jag riktigt njöt och det kändes som en frisk vårdag i April, med Sverige-mått mätt.
Det bästa med dagen var ändå att komma hem och få ta en låååång, brutalt varm dusch och verkligen njuta. Vilket inte heller är vanligt här, då jag ofta tar kalla duschar för att svalka mig. När jag stod där i duschen och njöt av det varma vattnet som lämnade gåshud efter sig där det rann över kroppen, kom jag att tänka på våra fjällresor genom åren. Den till Åre, den till Vemdalen och den andre till Vemdalen. På den första var jag hemligt kär i Markus, den andra väcktes kärleken åter till liv och den tredje pussades vi i backarna. Och jag fick en sådan brinnande längtan efter en fjällstuga, syskona Karlsson med respektive, några vänner till och varmt te, en massa skratt och myspys. Längtar till den dag vi åter kan samlas allihopa. Inte för att jag är en hejare på skidåkning. Ni som vet, vet ju att jag precis lärt mig att inte ploga (i några få svängar i alla fall). Men tjusningen förstår jag ändå; kall luft, fluffig snö, vackra utsikter, värmestugor och bäst av allt; de långa, mysiga kvällarna i stugan. Hoppas tiden för detta kommer snart.
Jag har också börjat måla lite igen.. Och skriver lite mer än innan. Känns så skönt att börja komma tillbaka efter mitt år i NY, som lämnade en rätt liten Jennie kvar efter sig. Men nu börjar jag komma tillbaka.. Peppar, peppar. Jag hade glömt varför jag målar; för att få koppla bort allt omkring mig och bara fokusera. När jag tar penseln i handen tänker jag Bara på det, och det är så otroligt skönt. Anledningen varför jag inte målat har nog vart dåligt självförtroende, jag har tyckt att om jag inte är Da Vinci är det ingen ide att måla. Men med mitt återvunna självförtroende kommer också känslan av att det spelar ingen som helst roll, det viktigaste är min alldeles Egna utveckling och då måste jag nog måla lite.. För att komma vidare.
Bilderna är förövrigt från Instagram, där jag heter något så förvånande som Jennieoleana, följ mig så följer jag dig! (om jag känner för det). Nä, men oj vilket långt inlägg, nästan som förr, i den här bloggens värld! Nu skall jag dock koka lite te och öppna en bok med mina oljefärgsfingrar. Glöm inte att älska dig själv lika mycket som du älskar folk ikring dig!
Jennie
