Idag kom Markus till mig

Jag vill skriva en kärleksdikt
Jag vill berätta att jag ser oss på sikt
Att jag älskar dig femtio mil bort
Att jag vet att du är av den sort
Som vill ha mig intill om tiden blir svår
Som aldrig med avsikt vill skapa ett sår
Jag vill skriva en dikt som säger att
du är min man, att det vi har är en skatt!

Att älska

Förstår du nu hur rik den är
som människans kärlek stillsamt bär.
I storm av fors, i vind på fjäll.
Jag trygghet finner, på vilans häll.

Förstår du nu hur livetskärl
till fullo kärleksdrycken är.
På havets våg, på mark och äng.
Vi älskar nu i världens säng.



En liten kärleksdikt jag skrev uppe i norrland.
Med utsikt över forsen och med dig nära till hands.
Det var vackert då, det är vackert nu.

Jennie och Markus

Det är två månader idag, vi har varit kroppsligt tillsammans i två månader. Kontakt har vi haft längre men vi:et i uttalad mening det har funnits i två månader idag. Och jag hoppas på otaligt fler lika vackra och känslofyllda som dessa. Jag lär mig så mycket, mer än aldrig förr! Och min glädje är så stor att jag stundom känner mig som utan existens, förenad med allt och inget. Lycka.

Jag älskar dig Markus. Det gör jag.



(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Helst längst fram tack

Alla måste vi få synas, veta att de andra de ser en. Jag behöver bara synas lite mer, veta lite mer att folk ser mig. Inte är jag osäkrare för det, inte behöver jag ton med plats för att känna att jag finns till. Jag är lycklig med mig själv, ensam. Och jag är som gladaste i mindre grupper, med de jag verkligen älskar trivs jag ju bäst. Att vara nära, är mitt motto. Att vara bekant något jag tycker mindre bra om. Men alla måste känna att de syns. Och jag, jag vill helst synas mycket. Men bara om jag känner att jag tillför något, att skrika för skrikandets skull är inget jag vill. Men jag tror på mig själv, att jag kan och då vill jag visa mig, vill visa det. Få vara en del av dem som folk verkligen ser. Det är jag. Och alla sorter behövs till helheten, varje detalj är viktig.

Till Markus

När vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå
Ty när armar är slingrade runt, här i famn
Och ögonen vilar, nu hittat sin hamn
Då kan man lätt komma nära små tår
Eller i ovishet komma skapa ett sår
Men då när man andas så tätt som vi gör
Är det viktigt att man lyssnar och verkligen hör
På ord utav känslor, de skapta av oss
Att prata om det som kan släcka vårt bloss
För när vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå


Tänk att jag kan älska, att jag nu älskar dig
Tänk att du nu älskar, att du faktiskt älskar mig
I lyckans boning står jag, jag har sagt det då förut
Men aldrig har det vart som nu, vill aldrig ha ett slut

För varje händelse som ges dig, varje upplevelse du får
Avgör det som du nu ser och vart som du nu står
Ty förståelsen är störst när du har varit där
Du kan se som bäst när där har varit här
Och så är det nu med allt, jag känner nu allt mer
För kärleken mig gett två ögon till, jag ser
Jag ser att alla ord jag förr kunn tyckt så tomma
Är nu de allra vackraste, de som äro fromma

Mycket kan du ej förstå förän du älskar, och kan nå
En annans hand i din och han en hand i sin
För smärtan utan dig är den tyngsta nu för mig
Jag vill ha dig tätt intill, så nära
Det är allt jag vill, du Markus, du min kära


Jag vet så väl att jag brottas i samma ring som alla människor innan mig. Som alla genom de tusentals år vi levt och jag känner lyckan av att få vara en del av något oändligt, kärleken. Men visst slåss jag också med att nu uppleva allt jag sett skrivet. Nu är det jag som lever det och det är så mycket mer komplext i verkligheten. I mitt egna känslomässiga liv. Men givetvis också så mycket vackrare och så mycket mer kan jag nu förstå dessa skriverier. De om kärlekens kval och dess underbara sötma. Om än så svårt, om än så underbart. Och jag vet nu helt klart att den underbara biten får en att storkna av lycka, fantastiskt. Det är kärleken. Ni vet vad jag pratar om ifall ni upplevt den. Denna tusenåriga tradition som jag hoppas aldrig bryts. Och jag vill leva den med dig Markus. Jag vill lära mig om kärleken och vad den gör med människor, med dig. Och jag vill se vår väg slingra tillsammans. Så vill jag ha det. En djup tradition, omvälvande känslor och en älskad vi min sida. Markus, det är dig jag är i ringen med. Och vi leker med kärleken.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Lite liv

Det kan se så mycket enklare ut när man skådar andras tankar på papper eller när någon berättar om en egen relation, då kan man se klarare. Och det är ju heller inte konstigt då du inte har en känslomässig anknytning till det hela. Det är bara förnuftet som maler på. Du kan också välja att inte lyssna. Klicka vidare i bloggvärlden eller be den andre att hålla tyst. Mycket är enkelt på pappret men få saker är det när du lever i det med känslor, när Du lever i det på riktigt. Även om svaren sagts så många gånger och erfarenheter gjorts så kan man bara hitta sina egna svar och göra sina egna erfarenheter. Även om de gjorts förut så måste de fortfarande levas av dig, med dina känslor, för att du skall kunna förstå dem. Så visst finns det förnuft i mig som säger si och så. Men sedan finns det känslor, dem för dig, som säger något annat. Hoppet är nu att kunna kombinera dem båda för att tillfredställa hela mig. Och dig.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Markus

Att det kan göra så ont
Att sakna så här
Att jag älskar dig så
Fast att du nu är där

Jag kan inte skriva i diktform. Och heller kan jag inte skriva långa texter. För såhär är det nu, det behövs inte. Behovet av att teckna ner något här är ytterst litet. Så länge min älskade vet vad jag känner.

Jag väntar. Ty varje litet jävla ögonblick för mig närmare tiden jag får se dig igen.