Nu jagar de ikapp mig, ogjorda saker.

Jul, jul, strålande jul!

Oj vad barnasinnet kommer igång när juleljusen börjar tändas i vråna. Det riktigt spritter i kroppen min när jag inser att på söndag är det första advent och hela Uppsala är som en liten julkaramell. Speciellt i helgen då det blir julmarknad för hela slanten och tindrande ljus i träden. Jag ser verkligen fram emot den stundande ledigheten, både helger och självklart det annalkande lovet.
På lördag blir det utställning av lite målade alster i Ekeby, Atelje Fria händer (Ni är hjärtligt välkomna!). Sedan klockan fem anländer mina mycket efterlängtade västkust tomtar, Emma och Vanja. Vi skall då ta oss till Gottsunda och beskåda Blodssystrar premiären, förhoppningsvis iklädda de galakläder som jag anser kvällen är värd. Efter detta är planerna öppna.
Och så efter denna dag är det söndagens tur att levas. Med julmarknad, fyrverkerier och lussebak. Åh, vad jag längtar.
Helgen efter det är öppen för förslag, men helgen efter det är lyckans helg! Då kommer min älskade flygandes och landar här i min förväntasfulla julvärld. Som jag längtar, och väntar. Då är det lucia och snart dags för hemgång. Min älskade, jag väntar!

Det går med andra ord bra nu, utifrån omständigheterna fint. Det kommer gå bra, fast att det inte riktigt känns som det ska, nu.

Städningen kallar. Julkärlek och pussklappar från er fina tomtevän.

Glögg! Jag glömde nämna min glögglängtan! Den finns här hela tiden, drömmen om varm glögg och min kära bredvid i soffan. En lussekatt kanske och en liten chokladbit att dela. Clementiner såklart, men mest glögg och min man nära intill.

Fyra ögon ser bättre än två

Fem hela månader! En känsla säger att fem månader, ack är det ej så lång tid. Men en annan säger något annat. Den talar om känslan som inte kan mätas i månader. Den tid som inte är konsekvent så som timslag och sekunder. Utan den som kärlek lever i. Den tid som mäts i mänsklig utveckling. Som kan gå fort, eller för en stund lugna ner sig. När man ständigt lär sig nytt, går på vägen mot nya upptäckter och förbereder sig inför nya utmaning. Den tid jag lever i med Markus. I vår relation. För där tycks tiden ständigt gå fort, men ändå ser den där första dagen mycket avlägsen ut. Där en ligger och fröjdar mig i mitt minne. Dagen då vi lät våra läppar för första gången mötas. Det var sommar, och vi badade. Det var sommar och vi åkte bil. Och det var sommarkväll, och vi kysstes.

Jag känner mig hel.



Jag älskar dig Markus.

Min mamma

När Markus är för långt bort för att finnas till, då hjälper ett samtal till mor min. När jag känner att det tjocknar i halsen och inte han finns där. Då ringer jag min mamma. Hon förstår, och säger rätt. Hon lyssnar och vet precis. Man skall aldrig ursäkta sig för att man älskar någon. Det har min mamma sagt. Och jag älskar henne.

Dripp, dropp
Tår efter tår rinner längs kinden
Händer som knyter sig i knät
Ögonlock som kniper
Vill inte känna
Snabba, korta andetag
En hjärta som kippar efter andan
Jag saknar dig
Vad jag saknar dig

Hemma(?)

Sverige är grått.
Men Stina är här.

Jag saknar min Markus.
Jag vet jag är kär.

Getty Center, Los Angeles

Jag tycker väldigt mycket om dig, oss. Tack.

Ett vykort

Här kommer några rader från San Diego ut till cyberspace.

Jag känner mig snygg o glad och snart skall jag ta mig ut till polen. Solen får palmerna att lysa grönt och dofterna i detta andra land anspelar minnen och nutid. Jag skall simma, känna hela min kropp arbeta och låta mina tankar flyta längs med. Tankar utan bekymmer, tankar sprungna ur avkoppling och lycka. Jag skall gå upp och duscha ur klordoften medan jag ser min närmaste framtid. En promenad längs Coronados gator. Bort till ett fik, med utsikt över skyskrapor, vatten och värme, skall mina fötter ta mig. Kanske skall jag dricka varm choklad, eller svalkande fruktjuice. Njuta av livet. För att sedan ta ett djupt andetag och förstå att nu måste jag dra mig hemåt, för snart står min älskade i dörren. Återvändande från dagens arbete.

Hälsningar från San Diego, Usa

Hos min man i Usa

Det finns så mycket att skriva. Kanske.
Om allt som händer. Verkligen.
Vart jag är, hur jag mår och tankar som går.
Men det viktigaste nu är att andas ett tag.
I den enorma kärlek som omsluter mig.
Och att kittlande, pirrande, överväldigande
leva mitt liv. Livet, så otroligt underbart.

(Försöker förstå hur bra jag har det)

NU ÄR DET IMORGON!

NU ÄR DET SNART IMORGON!