Att balansera fram längs spända linor, på kanten. Oron över att det som gömmer sig i djupen är det där värsta, eller att det är om än ännu värre. Att vilja klampa fram men inte veta om jag då trampar för hårt, för mitt eget bästa.
Ett djupt andetag. Mina tankar irrar runt i idel snöstorm, täckta av dunkel och med rädsla att halka på den glaslika isen. Att ett ord för mycket skall bli det sista.
Dock bär de förhoppningen om att de skall möta ljus och förstå att inget var som de trodde att det var. Himlen Var redo för vår, fast att vintermånad precis tagit vid. Och marken de vandrat var ej av fruset vatten täckt utan av spirande gröda. Av hopp trevande växter. Om än bara med en tafatt grodd, så snart med liljor i flertal. Så hoppas mina tankar, och förnuftet försäkrar mina känslor, om att så är också fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar