Uuäh, det är menstider. Tiden av ständigt molnande smärta, av känslighet och en ihållande förnimelse av sorgsenhet. Det känns som man hela tiden är nära till gråt, fast att man inte ens är ledsen. Som om man inte riktigt lever i sin egna kropp. Utan att elaka hormoner har tagit över rodret. Sorgsen är lätt som skum, men ändå bäddar den sinnet med tunga täcken.
Det är tur att jag kan bota mitt känsliga menshumör med drömmar om värme och närhet! För nu är det inte många dagar kvar, hej Usa, nu kommer jag! Markus, jag är redan på väg, i min tanke.
JENNIE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar