Jag vet inte vad jag skall skriva. Saknaden är där, ständigt. Som en klump i bröstet, som en tyngd som gör mina steg släpiga. Varje andetag känns på något sätt lönlöst och jag försöker vara förnuftig. Det går bättre för varje stund, men sorgen kommer inte överge mig. Det vet jag.
Inte förrän jag står där igen, i dina armar, kommer jag känna mig hel. Inte förrän jag känner dina läppar och håller din kropp, kommer klumpen att lätta och livet bli klart igen. Så jag väntar, väntar och längtar efter dagen då det är dags. Dags för mig att packa väskan och komma efter dig. Om några helger är tiden inne, jag försöker intala mig att det är snart. Och börjar sakta tro mina ord.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar