Livet lät så vackert inatt. Genom mitt gläntande fönster kunde jag höra ett flygplan. Det flög lågt och lugnt där utanför i mörkret. Ljudet gav mig minnen om grönt gräs, där jag låg i sängen. Den där dagen någonstans i Tuve, som jag så ofta kommer tillbaka till. Jag låg där, mitt i sommaren och kände lycka. Jag minns det, jag vet inte hur liten jag var med det är det första minne jag har av stillsam lycka. En känsla jag får tillbaka då jag hör flygplanets dova muller. För i minnet hör jag ljudet och känner en förundrad känsla inför livet. Jag förstod på det där underliga sättet hur mystiskt livet är, så stort, hemlighetsfullt och vackert. Och hur svårt.
Ljudet blandades upp med några få bilars färd på grusad asfalt och jag kom att tänka på erfarenheter.. Att livets verkliga kunskap endast kan byggas på sådana, riktiga erfarenheter. Och att de misstag som skall leda oss till dessa, gör vi hela tiden. För det hade ju inte vart misstag, om vi vetat att vi gjorde fel, för då hade vi inte gjort dem. Vi gör dem i våra relationer, och i vår syn på saker runt ikring. Men i brist på erfarenhet kan den teoretiska kunskapen aldrig tillämpas och det är ofta inte förrän efteråt vi kan se när saker gick fel. Och det är inte förrän då vi kan lära oss, inte förrän då vi är en erfarenhet rikare. Och jag måste erkänna, att jag är lite rädd, för att jag kanske gör fel men inte vet om det..
Jag låg där i sängen, lyssnade lugnt till bruset utanför. Jag tog ett djupt andetag och andades in natten, den stundande våren. Sedan stängde jag fönstret, la mig ner, och lät gråten vagga mig till söms.
Jennie Oleana Grip
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar