Tomhet

Återigen finner jag platsen intill mig tom. Det är tomt i bussen, tomt vid bordet, och allra mest tomt i sängen. Kallt och tomt. Igen och igen.
Ständigt slungas vi fram och tillbaka du och jag. Mellan varma kroppar, minnen, endast rösten eller också ögonen.
Alltid lever vi med vetskapen om att ta vara, ta vara på varje andetag för imorgon kan vara en tom dag, och så också dagen därpå. Tills vi återigen är intill, återigen andas nära inpå.

Dock har jag söndag kvar, innan den större prövningen kommer. Den som vi klarat förut och kommer klara om och om igen. Tills en dag, då vi står där med en annan vardag framför oss. En trygg sådan. Med liv att vårda och ett hem att återvända till.

Men mest vill jag leva nu, och jag vet att jag lever som bäst med dig. Smärtan som härjar mitt liv från tid till tid är guld värd, då den är sprungen ur något viktigt. Det som varje människa söker och som vi funnit, kärlek.

Och det tackar jag för, trots sorgen av att inte ha dig intill. För jag vet att du är där, för mig, bara ett samtal bort.