Det här är, trots djupare kärlek och bröllopsplanering, den tuffaste tiden hittills i vårt förhållande, eller, ja kanske just därför. Det är precis som när man snart är vid mållinjen, men den är fortfarande alldeles för långt bort för att man kan slappna av. Snart är vi där, där som vi väntat på sedan dag Ett, snart kommer dagen då vi Äntligen får flytta ihop på riktigt. Inte bara över sommaren, inte bara i några månader, utan vi, tillsammans, på samma ställe på jorden, i samma hem! Och nu när månaderna tickar ner känns det nästan som att det går långsammare bara för att man kan se målet, och vill dit så evinnerligt gärna!
Lägg sedan på två upptagna, ständigt jobbande parter, plus totalt oklaffande ledigheter, och sist men inte minst ett bröllop att planera på distans både mellan oss och landet vi skall gifta oss i. Ja då har du en enorm prövning för ett förhållande. Men vet ni vad! För varje dag som går så kommer vi allt närmare varandra, vi lär oss saker och trots en del frustration så kommer vi ständigt framåt och den kärleken vi bär tillsammans den är enorm! Den är sådär magkittlande och kroppsvaggande på samma gång. Pirrig och trygg, varm och stor, kittlig och förstående.
Vi för länge sedan, sommar 2009
Enda sedan vi blev tillsammans har vi sett seriöst på vårt förhållande och varje val vi har gjort tillsammans har vi inte gjort för att främja vårt förhållande medvetet, utan för att vi helt enkelt inte kunnat se någon annan utväg. Vi har bara vetat att vi kan inte ändra på något, vi älskar varandra, så vi måste helt enkelt bara lösa allt, trots mil emellan oss och trots alla timmar på skype. Det är inte för att vi måste som vi hörs ofta, för att hålla distansförhållandet igång, utan för att vi inte klarar att inte höras. För att vi behöver prata med varandra, reflektera över våra dagar tillsammans, precis som vilket annat par som helt, bara att vi får göra det med andra medel än de flesta andra. Jag har haft svårt att acceptera det ibland, att bara ta det som det är, för mest av allt vill jag vara tillsammans, som vanligt folk, men jag har klarat mig igenom det här med! Och snart, snart är vi där. För om man tar de här månaderna och sätter de relativt till alla de år jag tror och hoppas vi kommer leva sida vid sida, ja, då är den här tiden en fis i livsrymden, tidsmässigt.
Och med de stärkande orden till mig själv så vill jag bara berätta hur mycket Markus betyder för mig. Han stöttar mig i allt, han tror på mig och lyfter upp mig om jag håller på att falla. Han är ärlig och säger ifrån. Han är mitt bollplank och min allra bästa vän. Markus känner mig mest och bäst. Han vet att en ostimulerad Jennie är en ledsen Jennie och han kan se att jag inte trivs just nu. Han får mig att förstå, och säger ständigt till mig, att jag har enormt potencial och att jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Han delar min uppfattning om att vi, no matter what, måste leva våra drömmar, men han är varm och säger att vi kan uppleva dem tillsammans. För det är alltid roligare att se saker tillsammans med någon annan, och jag är lycklig att jag har hittat världens bästa resekamrat. Så tack, vem som nu finns att tacka, tack till min mamma och pappa som skapade mig, tack till gener och biologi och tack till den fantastiska hormonkombinationen och allt annat komplicerat som gör att två människor passar så väldigt bra tillsammans, tack!
Den 25 maj 2009, exakt en månad innan vi blev tillsammans postade jag den här bilden, som profilbild på facebook. Tyckte den passade bra. Här är jag, nytatuerad med mina 3 små prickar på handleden. 3, ett underbart fantastiskt tal!
Med kärlek
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar