Kl. är tjugo över sex torsdagen den 25 februari 2010.
Det får mig att rysa lite, att skriva datum sådär.. En mening med tid. Tanken på att jag någon gång, någon annan gång, kommer se datumet och tänka att då. Då hade jag och Markus vart ett par i åtta månader. Vilken tid.. Den var förhoppningsvis lika vacker som nu. Om inte då:ets nu är om än vackrare med alla sina erfarenheter.
Jag lyssnar på Across the universe soundtracket på låg nivå och nynnar med i dess melodier. Minnen och glädje, en slags trygghet, tänker jag där jag sitter. Ute är det mörk. Jag har börjat städa köket, plockar ur de skåp som fortfarande har något kvar och dricker kaffe. Det blev stark, som vanligt när jag gör kaffe. Inte särskilt gott stark dock, utan mer bara starkt. Jag häller mjölk i. Då tänker jag på choklad när jag dricker det.
Mina händer är torra.. Det är obehagligt. När jag sträcker på fingrarna spänns huden lätt över muskler och senor. Kroppen är skrämmande, så imponerande.
Jag och min kära har nu sovit sista natten i lägenheten på järvstigen. Det finns mycket minnen här, även för mig... Det var här det blev vi, här som vi blev du och jag. Jennie och Markus. Men också finns andra minnen och det känns som en härlig tillställning att lämna det här och stega mot andra hem. Hem med oss, och våra minnen.
Efter allt älskar jag dig mer för varje andetag. För jag förstår att du vävs in i mig, våra liv flätas samman med trådarna vi spinner. Och jag vill inget hellre än att bygga med dig. Forma en grund med mina händer och här skapa ett liv med dig i. Det kanske låter dumt med en massa ord. Men när man känner så här, är inga ord dumma och inga formuleringar något annat än försök att förklara. Denna trygghet, denna.. Känsla av sammanhang är obeskrivbar. Den finns bara där. Den är, så som vi. Vi Är.
Det är så det känns, som du sa. Det känns som om livet nu är placerat i ett sammanhang. Vi är sammanhanget och tankarna om framtiden bär nu en annan struktur, en känsla av samhörighet och glädje. Jag vet vad jag vill, nu i alla fall på en punkt. Och den drömmen vågar jag berätta. Jag drömmer om ett liv med oss som utgångspunkt. Och det känns befriande. Jag har en dröm och jag vågar tro på den. Jag tror på oss. Vi är och jag älskar det.
All you need is love
- Du och jag och Vi!
torsdag 25 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
Ett städinlägg
Hejhopp! Nu tar jag en paus i fejandet och sitter ner i den mjuka sängen. Nu är vardagsrummet skinande rent och det är dags att besluta vad som skall skrubbas härnäst.
Det är nämligen så att jag flyttstädar ser ni. Min älskade skall flytta ur sin lägenhet på järvstigen här i Uddevalla och det börjar bli brott. På fredag skall nycklarna in hos Uddevallahem.
För närvarande är det allt en del kvar att göra, men absolut inte omöjligt mycket. Det gäller bara att ta tag i det och göra små röj. Dock är allt inte ute ur lägenheten än så nu sitter jag och funderar på hur jag skall gå till väga.. Då vardagsrummet är klart så vill jag helst inte flytta in saker där men det blir jag nog så illa tvungen att göra, för att komma åt andra områden. Hallen blir nog det sista att städa men den får vänta tills saker och ting där är veck. Just nu är den nämligen belamrad med diverse väskor och flyttlådor.
Det var nog allt för närvarande. So long suckers
Det är nämligen så att jag flyttstädar ser ni. Min älskade skall flytta ur sin lägenhet på järvstigen här i Uddevalla och det börjar bli brott. På fredag skall nycklarna in hos Uddevallahem.
För närvarande är det allt en del kvar att göra, men absolut inte omöjligt mycket. Det gäller bara att ta tag i det och göra små röj. Dock är allt inte ute ur lägenheten än så nu sitter jag och funderar på hur jag skall gå till väga.. Då vardagsrummet är klart så vill jag helst inte flytta in saker där men det blir jag nog så illa tvungen att göra, för att komma åt andra områden. Hallen blir nog det sista att städa men den får vänta tills saker och ting där är veck. Just nu är den nämligen belamrad med diverse väskor och flyttlådor.
Det var nog allt för närvarande. So long suckers
måndag 22 februari 2010
Väst, ljuva väst
Jag är hemma! Äntligen finns Markus intill och nu skall jag snart ner till Uddevalla c och träffa min Stina.
Mycket värme från en lycklig Jennie
Mycket värme från en lycklig Jennie
fredag 19 februari 2010
Axplock ur dagens tankar
Sj
Ja, vem är inte upprörd i dessa tider. Vem förbannas inte över skyhöga priser, stora förseningar och nervositet inför kommande resor. Dock skall givetvis inte de stackars arbetarna skyllas, de som dagarna i ända får stå ut med arga slipsknuttar och sura tanter.
Egentligen vet jag inte vem som skall skyllas direkt. Men visst kan jag tycka att det hela är högst irriterande. När vi i själva verket betalat ytterst lite för vårt nätverk av räls i Sverige men inte kan med att lägga pengar på att underhålla dess kvalitet! Jag tror säkerligen det finns en hel drös av saker som skulle kunna fixas med bättre utrustning. Så som växlarnas värmeslingor eller något av alla andra problem som gör att förseningarna är ett faktum.
För pengar, det handlar såklart alltid om pengar. Och det är sorgligt att det inte tycks finnas mycket, eller också så finns de men felprioriteras något fruktansvärt.
Och på tal om pengar så kommer vi ju in på priser. Dessa evinnerligt höga tågpriser som får vem som helst att höja på ögonbrynen. Det är idag billigare att åka en person, i en avgasspottande automobil mellan Sveriges kuster än det är att sätta sig på ett vänligt tåg med ett hundratal andra passagerare! Och med tanke på alla förseningar, kan jag även påstå att det går betydligt fortare. Det är upprörande! Det är billigare att åka flyg, inrikes. Och hur i hela fridens namn går det till i Sjs pris-system? Ena dagen du söker en resa är priset överkomligt, en dag senare ouppnåligt. På vissa resor är första klass billigare eller också så kan en timme i tidsskillnad av avgång betyda hundralappars skillnad i plånboken. Vart är logiken? Den tycks långt borta. Och studentpriserna än sen, en märkbar skillnad är sällsynt. Uschane mig säger jag bara, fy vad illa det ser ut.
Det hela gör mig ytterst nervös för min resa i morgon. För när man längtat i veckor efter att få komma hem, så spelar några timmar stor roll!
Olika dimensioner
Låt oss utgå från att big-bang faktiskt ägt rum och erkänna teorin om att energierna som funnits under denna process idag är av exakt samma skala och typ. Då kan ju forskningen om olika dimensioner vara aktuell att ge en tanke. För visst är det forskning. Matematiker, fysiker och andra vetenskapsmän ägnar sin tid åt detta.
Med olika dimensioner menar jag att det i universums födelse fanns olika sorters energi som slungades ut från den ursprungliga punkten och dessa energier har sedan fördelats över universum. Skall nämnas då att dessa energier inte, enligt teori, vart av samma typ och på så sätt har de olika energityperna bildat olika verkligheter, dimensioner.
Alltså, vi är energi. Våra kroppar, våra hus och till och med ett bord. Allt består av energi som bildar materia. Säg då att en annan typ av energi har ett annorlunda sätt att bygga materia i jämförelse med vår värld, då kan parallella världar och dimensioner uppstå. Vårt jord kan ligga på samma plats som en annan värld. Bara det att våra olika energiuppbyggnader skapar olika dimensioner och vi krockar ej, så att säga.
Om inte en annan energiform, med annorlunda förutsättningar faktiskt har möjligheten att ta kontakt med andra energier. Detta är dock något som vi än inte känt av. Men tänk, andra energier kanske vandrar bredvid dig just nu. Existerar, fast i andra dimensioner.
Mohaha.
Att ta hand om ett liv
Dessa liv som ingen kan ta hand om, dessa osäkra stackars människor som ingen ger trygghet. Det gör ont att tänka på men också är det upprörande.
Vi är av gener och andra fysiologiska egenskaper inte som oskrivna blad vid vår födsel. Men vad det blir av vårt arv och hur vi blir som människor beror otroligt mycket på de första år vi lever här i världen.
Därför blir jag ledsen när jag ser människor som ploppar ur sig ungar lite var stans. Folk som säger att det känns skönt att göra det nu, födda barn tidigt, för då är det ju klart sedan. Då är det överstökat.
Ett liv är inte klart förrän dess kropp ligger i jorden och en människa är inte en rolig grej att ha, eller ha gjort. Att skapa ett liv innebär ett ansvar för resten av sitt egna, och framför allt att man kan ge barnet vad den behöver för att bli en trygg och god människa.
Jag förstår inte att unga kvinnor vid tjugo tror att de har det. Visst finns det säker ett stort antal som har det, men så finns det också ett flertal som verkligen inte har det. Och jag pratar inte bara om mina åsikter i det här inlägget. Jag talar om vedertagna vetenskaper om en människas utveckling.
Barn behöver kärlek, de behöver veta att någon alltid finns för dem och kan erbjuda dem den närheten som är livsviktig för deras överlevnad. I nivå med sömn och mat för ett litet barn. De behöver den inte då och då och de behöver inte lära sig att förtjäna den. Barn behöver att den finns där när De behöver den så att de kan utveckla den grundläggande trygghet som kan ge dem ett fungerande liv.
Har du därför inte en trygg relation, en fungerande boende situation och ekonomi för att sätta mat på bordet påverkas också din personliga relation till barnet. Om du inte kan finnas där och erbjuda kärlek och trygghet kommer detta märkas, och vem vill göra sitt älskade barn illa?
Jag pratar inte om att man, volvo, villa är nödvändigt för att uppfostra ett barn. På vilket sätt det ser ut är upp till var och en. Men trygghet, det är det viktigaste.
Och att då se dessa unga människor rusa in i föräldraskapet gör mig arg. Jag undrar om de Verkligen vet vad de ger sig in på. Det är inte en livsstil vi pratar om, det är ett barn, ett annat liv som skapas. Dessa liv som ständigt tänds, utan att få tillräckligt med kärlek för att hålla sig varma.
Ja, det gör mig ledsen.. För jag har ingen rätt att tycka vad andra skall göra för val, eller diktera om vad som krävs. Men när det handlar om saker som inte bara påverkar den som tar beslutet, utan ett litet barn, då känner jag mig hopplöst tårfylld av min maktlöshet.
Ja, vem är inte upprörd i dessa tider. Vem förbannas inte över skyhöga priser, stora förseningar och nervositet inför kommande resor. Dock skall givetvis inte de stackars arbetarna skyllas, de som dagarna i ända får stå ut med arga slipsknuttar och sura tanter.
Egentligen vet jag inte vem som skall skyllas direkt. Men visst kan jag tycka att det hela är högst irriterande. När vi i själva verket betalat ytterst lite för vårt nätverk av räls i Sverige men inte kan med att lägga pengar på att underhålla dess kvalitet! Jag tror säkerligen det finns en hel drös av saker som skulle kunna fixas med bättre utrustning. Så som växlarnas värmeslingor eller något av alla andra problem som gör att förseningarna är ett faktum.
För pengar, det handlar såklart alltid om pengar. Och det är sorgligt att det inte tycks finnas mycket, eller också så finns de men felprioriteras något fruktansvärt.
Och på tal om pengar så kommer vi ju in på priser. Dessa evinnerligt höga tågpriser som får vem som helst att höja på ögonbrynen. Det är idag billigare att åka en person, i en avgasspottande automobil mellan Sveriges kuster än det är att sätta sig på ett vänligt tåg med ett hundratal andra passagerare! Och med tanke på alla förseningar, kan jag även påstå att det går betydligt fortare. Det är upprörande! Det är billigare att åka flyg, inrikes. Och hur i hela fridens namn går det till i Sjs pris-system? Ena dagen du söker en resa är priset överkomligt, en dag senare ouppnåligt. På vissa resor är första klass billigare eller också så kan en timme i tidsskillnad av avgång betyda hundralappars skillnad i plånboken. Vart är logiken? Den tycks långt borta. Och studentpriserna än sen, en märkbar skillnad är sällsynt. Uschane mig säger jag bara, fy vad illa det ser ut.
Det hela gör mig ytterst nervös för min resa i morgon. För när man längtat i veckor efter att få komma hem, så spelar några timmar stor roll!
Olika dimensioner
Låt oss utgå från att big-bang faktiskt ägt rum och erkänna teorin om att energierna som funnits under denna process idag är av exakt samma skala och typ. Då kan ju forskningen om olika dimensioner vara aktuell att ge en tanke. För visst är det forskning. Matematiker, fysiker och andra vetenskapsmän ägnar sin tid åt detta.
Med olika dimensioner menar jag att det i universums födelse fanns olika sorters energi som slungades ut från den ursprungliga punkten och dessa energier har sedan fördelats över universum. Skall nämnas då att dessa energier inte, enligt teori, vart av samma typ och på så sätt har de olika energityperna bildat olika verkligheter, dimensioner.
Alltså, vi är energi. Våra kroppar, våra hus och till och med ett bord. Allt består av energi som bildar materia. Säg då att en annan typ av energi har ett annorlunda sätt att bygga materia i jämförelse med vår värld, då kan parallella världar och dimensioner uppstå. Vårt jord kan ligga på samma plats som en annan värld. Bara det att våra olika energiuppbyggnader skapar olika dimensioner och vi krockar ej, så att säga.
Om inte en annan energiform, med annorlunda förutsättningar faktiskt har möjligheten att ta kontakt med andra energier. Detta är dock något som vi än inte känt av. Men tänk, andra energier kanske vandrar bredvid dig just nu. Existerar, fast i andra dimensioner.
Mohaha.
Att ta hand om ett liv
Dessa liv som ingen kan ta hand om, dessa osäkra stackars människor som ingen ger trygghet. Det gör ont att tänka på men också är det upprörande.
Vi är av gener och andra fysiologiska egenskaper inte som oskrivna blad vid vår födsel. Men vad det blir av vårt arv och hur vi blir som människor beror otroligt mycket på de första år vi lever här i världen.
Därför blir jag ledsen när jag ser människor som ploppar ur sig ungar lite var stans. Folk som säger att det känns skönt att göra det nu, födda barn tidigt, för då är det ju klart sedan. Då är det överstökat.
Ett liv är inte klart förrän dess kropp ligger i jorden och en människa är inte en rolig grej att ha, eller ha gjort. Att skapa ett liv innebär ett ansvar för resten av sitt egna, och framför allt att man kan ge barnet vad den behöver för att bli en trygg och god människa.
Jag förstår inte att unga kvinnor vid tjugo tror att de har det. Visst finns det säker ett stort antal som har det, men så finns det också ett flertal som verkligen inte har det. Och jag pratar inte bara om mina åsikter i det här inlägget. Jag talar om vedertagna vetenskaper om en människas utveckling.
Barn behöver kärlek, de behöver veta att någon alltid finns för dem och kan erbjuda dem den närheten som är livsviktig för deras överlevnad. I nivå med sömn och mat för ett litet barn. De behöver den inte då och då och de behöver inte lära sig att förtjäna den. Barn behöver att den finns där när De behöver den så att de kan utveckla den grundläggande trygghet som kan ge dem ett fungerande liv.
Har du därför inte en trygg relation, en fungerande boende situation och ekonomi för att sätta mat på bordet påverkas också din personliga relation till barnet. Om du inte kan finnas där och erbjuda kärlek och trygghet kommer detta märkas, och vem vill göra sitt älskade barn illa?
Jag pratar inte om att man, volvo, villa är nödvändigt för att uppfostra ett barn. På vilket sätt det ser ut är upp till var och en. Men trygghet, det är det viktigaste.
Och att då se dessa unga människor rusa in i föräldraskapet gör mig arg. Jag undrar om de Verkligen vet vad de ger sig in på. Det är inte en livsstil vi pratar om, det är ett barn, ett annat liv som skapas. Dessa liv som ständigt tänds, utan att få tillräckligt med kärlek för att hålla sig varma.
Ja, det gör mig ledsen.. För jag har ingen rätt att tycka vad andra skall göra för val, eller diktera om vad som krävs. Men när det handlar om saker som inte bara påverkar den som tar beslutet, utan ett litet barn, då känner jag mig hopplöst tårfylld av min maktlöshet.
torsdag 11 februari 2010
Den enorma saknaden
Min natt har varit god mot mig. Inga jagande drömmar, inga blöta väskor eller mörka moln av ångest.
Min dag har varit godare mot mig. Livsenergi i skolan, jag fick gjort en del och jag log. För idag var jag glad. Det kommer gå vägen tänkte jag. Livet är otroligt rikt trots klumpar i magen om nätterna. Under promenaden hem med en kär vän såg vi att det stod skrivet något i snön. Någon hade gått där ute på fältet och format enorma bokstäver. Som om de skulle blå sedda från himlen. Sanna, jag älskar dig, stod det. Och det var undertecknat S. Jag och Fanny hjublade till och log mot den blå himlen. Vi andades frisk luft och det finns människor som älskar varandra. Jag är en, tänkte jag. Vi är två.
Ikväll så grät jag. Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag grät så som man gör när man känner att det inte är rätt, att det inte är rättvist riktigt. Jag grät med sådan kraft att jag glömde allt i kring mig. Jag såg bara saknaden. Jag såg bara Markus närhet, ryckas ifrån mig. Jag såg ensamheten. De tomma dagarna. Saknaden som fyller varje vrå och gör en trött. Lamslagen.
Markus fick ett samtal, det frågade honom om han kunde åka tidigare. Resa fortare över havet. Det skulle innebär att han kom dit innan de bitska gammelgubbarna och att han skulle kunna reda sig lite innan de kom och gnagde på hans vardag. Han sa att inte förrän vecka tio. Han skulle försöka. Jag satt med klumpen i bröstet redan när jag hörde att han sa Kim. Namnet på telefonsamtalet. Jag var i ena telefonen, den som hör allt där i bilen. Och den andra mannen, från det andra landet. Han var där i mobilen, intill Markus öra.
Det gör inte ont att Markus behöver resa tidigare, det gör inte ont i den bemärkelsen att jag inte skulle vilja att han gjorde det. Det vill jag. Jag skulle inte med minsta finger vilja att min man skulle bli kuvad av mig. Vi fåglar skall flyga fritt, vi återvänder ändå alltid till vårt hem. Varandras famnar.
Gråten kom ur känslan att det är snart, det är nära. Påtagligt. Jag kan nästan ta på den där den ligger, framtiden. Tidsskillnanden, veckorna och åter veckorna.. De när samtalen inte är vid samma tidpunkt, för oss timmars skillnad. Jag tänkte att två veckor, två veckor smärtar. En månad, det är otänkbart igen. Sex veckor, jag fäller en tår nu. Vid tanken.
Smärtan som kom till mig då, när jag hörde allt. Det fick mig att efter avslutat samtal slungas mot botten. Nå saknadens botten när den gör så ont. Att man längre inte ser. Man känner bara saknaden. Den tar över alla sinnen, och den gör ont. Tar andetagen ifrån en.
Nu försöker jag se klarare. Min älskade ringer och försäkrar mig om sin kärlek. Han frågar vad som är bäst för oss och han säger att han vill veta hur det är med mig. Den mannen får mitt hjärta att hoppa. Även om smärtan finns kvar, så måste jag se till honom så. Att det här går bra. Det har gått förut och det kan gå igen. Jag vet det. Men just nu river det. Att slitas så här, det känns väldigt mycket. Så är det bara.
Jag har inte förlorat en nära, jag har inte mist min kärlek. Jag skall vara glad att smärtan jag känner inte är åsamkad av något sådant. Utan av det att jag är ifrån den jag älskar, som är nivån under att mista någon man älskar. Den är inte den värsta.
Nu faller jag igenom igen, nu går det inte mer.
Min dag har varit godare mot mig. Livsenergi i skolan, jag fick gjort en del och jag log. För idag var jag glad. Det kommer gå vägen tänkte jag. Livet är otroligt rikt trots klumpar i magen om nätterna. Under promenaden hem med en kär vän såg vi att det stod skrivet något i snön. Någon hade gått där ute på fältet och format enorma bokstäver. Som om de skulle blå sedda från himlen. Sanna, jag älskar dig, stod det. Och det var undertecknat S. Jag och Fanny hjublade till och log mot den blå himlen. Vi andades frisk luft och det finns människor som älskar varandra. Jag är en, tänkte jag. Vi är två.
Ikväll så grät jag. Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag grät så som man gör när man känner att det inte är rätt, att det inte är rättvist riktigt. Jag grät med sådan kraft att jag glömde allt i kring mig. Jag såg bara saknaden. Jag såg bara Markus närhet, ryckas ifrån mig. Jag såg ensamheten. De tomma dagarna. Saknaden som fyller varje vrå och gör en trött. Lamslagen.
Markus fick ett samtal, det frågade honom om han kunde åka tidigare. Resa fortare över havet. Det skulle innebär att han kom dit innan de bitska gammelgubbarna och att han skulle kunna reda sig lite innan de kom och gnagde på hans vardag. Han sa att inte förrän vecka tio. Han skulle försöka. Jag satt med klumpen i bröstet redan när jag hörde att han sa Kim. Namnet på telefonsamtalet. Jag var i ena telefonen, den som hör allt där i bilen. Och den andra mannen, från det andra landet. Han var där i mobilen, intill Markus öra.
Det gör inte ont att Markus behöver resa tidigare, det gör inte ont i den bemärkelsen att jag inte skulle vilja att han gjorde det. Det vill jag. Jag skulle inte med minsta finger vilja att min man skulle bli kuvad av mig. Vi fåglar skall flyga fritt, vi återvänder ändå alltid till vårt hem. Varandras famnar.
Gråten kom ur känslan att det är snart, det är nära. Påtagligt. Jag kan nästan ta på den där den ligger, framtiden. Tidsskillnanden, veckorna och åter veckorna.. De när samtalen inte är vid samma tidpunkt, för oss timmars skillnad. Jag tänkte att två veckor, två veckor smärtar. En månad, det är otänkbart igen. Sex veckor, jag fäller en tår nu. Vid tanken.
Smärtan som kom till mig då, när jag hörde allt. Det fick mig att efter avslutat samtal slungas mot botten. Nå saknadens botten när den gör så ont. Att man längre inte ser. Man känner bara saknaden. Den tar över alla sinnen, och den gör ont. Tar andetagen ifrån en.
Nu försöker jag se klarare. Min älskade ringer och försäkrar mig om sin kärlek. Han frågar vad som är bäst för oss och han säger att han vill veta hur det är med mig. Den mannen får mitt hjärta att hoppa. Även om smärtan finns kvar, så måste jag se till honom så. Att det här går bra. Det har gått förut och det kan gå igen. Jag vet det. Men just nu river det. Att slitas så här, det känns väldigt mycket. Så är det bara.
Jag har inte förlorat en nära, jag har inte mist min kärlek. Jag skall vara glad att smärtan jag känner inte är åsamkad av något sådant. Utan av det att jag är ifrån den jag älskar, som är nivån under att mista någon man älskar. Den är inte den värsta.
Nu faller jag igenom igen, nu går det inte mer.
onsdag 10 februari 2010
Drömmar som tynger
Jag vaknade i morse med en klump i magen. Återigen hade drömmarna slukat min glädje ner i sitt gap. Ner i oroligheter, ångest och maktlöshet. Jag andades långsamt. Kom ihåg nattens drömmar.
Liseberg, jag åker ensam i Flumeride. Berg-och dalbanan som går på vatten. Båtar på vatten, upp och ner i vattenfall. Jag har flera väskor och mina byxors fickor är fulla av saker. Mobil, pennor, papperlappar och en massa krimskrams. Väskorna blir blöta. Till en viss del är resan rolig men allt blir ständigt blött och jag glömmer att hålla mobilen torr. Markus ringer och jag skriker att jag är i Flumeride, jag kan inte prata! Jag kommer ner och stiger ur men märker snart att jag glömt mina väskor i båten. Ställer mig och väntar och vet inte hur jag skall gå till väga. Oron ligger som ett moln över mig.
I nästa dröm så tar jag en cykel. Från Statoil i Henån. Jag snor en cykel och cyklar till min gamla skola. Dagen efter kommer jag på att filmkameror måste ha sett mig. Jag tänker att jag skall ställa tillbaka cykeln men när jag kommer till skolan finns endast delar av cykeln kvar. Allt detta varvas med att jag inte hinner med Markus, jag glömmer ringa honom hela tiden. Jag får tag på pappa istället. Jag förklarar vad som hänt och att jag behöver prata. Han säger att han skall hämta mig snart. Snart tar lång tid och jag vet att Markus väntar på mig.. Jag har ringt och sagt att jag skall höra av mig när jag är klar med pappa. Men jag vill inte säga honom vad som hänt. Pappa kommer tillslut och hämtar mig för att vi skall prata. Allt blir väldigt sent och jag får panik. Markus, han väntar! Han vet inte att pappa blev försenad. Jag har glömt att ringa..
Dessa drömmar blandades upp med ett flertal andra drömmar som alla innehöll borttappade lappar, vatten och blöta mobiler. Som de senaste nätterna, fulla av oro. I går natt var det dock mer ilska, nu mer ångest.
Klumpen hade flyttat sig från magen upp över bröstet. Det var tungt att andas. Fan, tänkte jag. Vad i helvete är det här. Markus ringde och hans röst fick kroppen att lugna sig lite. Men då vi la på gjorde allt sig påmint. Jag försökte tänka på allt gott, att det bara är löjliga drömmar. Men jag visste också att så är det inte. Dramatiserade är de, men inte utan verklig grund. Men jag låg stilla där i sängen och tänkte på Markus. På hans närhet och den lycka jag känner med honom.
Jag nickade till och när jag vaknade igen kändes kroppen lite lättare. Jag gick upp, klädde mig och tog två mackor. Jag kollade min mail och då plötsligt trängde tårar upp till ytan. Jag grät. Lät tårarna rinna längs kinderna, lugnt. De träffade lakanet och lämnade efter sig små pölar. Vatten. Saltvatten.
Jag tog mig till skolan. Under promenaden ringde jag pappa och berättade om natten, ja de senaste nätterna. Han sa att jag har säkerligen mycket att göra just nu, om man skall döma av drömmarnas teman. Men det har jag inte, sa jag. Inte mer än jag skall klara. Verkligen inte mycket.
Jag kom fram till skolan och gick först till lärarrummet. Susanna öppnade och jag förklarade att jag försovit mig. Och utan förvarning brast jag i gråt igen. Hon bad mig komma in och jag gjorde också så. Jag förklarade för henne om mina drömmar, om ångesten de ger mig och att jag känner mig maktlös. Jag mår ju bra, sa jag. Det är inget särskilt som stör mig. Jag vill vara glad, må bra. Varför blir det så här? Om dagarna är det inga problem, sa jag henne. Men varför kommer det på natten.. När jag inte kan kontrollera det.
Susanna svarade med att det kanske beror på min flytt. Att jag flyttat hemifrån, även om det var ett tag sedan så.. Kanske det spelar roll. Och så slutade Siri i klassen och jag kände att jag inte trivdes. Och det att jag lever i ett distansförhållande, spelar en stor roll i mitt liv. Det att vara ifrån sin älskade gör ont.
Och det är inte som att jag inte tänkt på det själv, tänkte jag. Men jag var väldigt tacksam för hennes ord. Jag fick en stor kram och gick till mattelektionen.
Och nu sitter jag här. Skriver.. Det känns ju så mycket lättare då.
Klumpen har lättat en smula. Jag känner mig mest trött och villrådig. Och visst är jag lite frustrerad. Vad är det som händer. Jag minns att jag i en dröm tittade på min tatuering och där var fyra prickar, inte tre längre. Vad skall det betyda..
Jag förstår att det är uppgifterna från skolan, ångesten att jag inte hinner med. Och att jag inte kan göra det på den nivå jag skulle vilja. Jag vet att mina ambitioner ibland är en aning höga, och jag har dragit ner på dem. Men inte mer nu, inte mer. Om nu skolarbete skall göras för min skull, då vill jag givetvis vara nöjd med resultatet.
Jag vet att det är olusten jag känner i klassen och att jag inte trivs i sällskapet av mina klasskamrater. Det som bidrar till oron.
Och jag är medveten om att bo ensam, i ett hus jag inte trivs i, ger mig en otrygghet. Att inte ha ett hem som man verkligen vill komma hem till.
Plus Markus såklart. Det är verkligen jobbigt, som jag uttryckt så många gånger innan, att vara ifrån varandra. Att kastas fram och tillbaka som vi gör.
Men jag vet också att jag har fina vänner här. Jag har drömmar och tankar som jag vill förverkliga. Jag har en trygghet i väst och jag vet att min man älskar mig, hur långt bort han än är.
Men jag blir så trött. Så lealöst hopplös, känner jag mig. Jag försöker skärpa mig, tänka förnuftigt men då jagar skiten mig på natten istället. Om nätterna äter oroligheter upp delar av min lycka. Och i drömmen är jag maktlös. Jag grips av ångesten och har inget att sätta emot. Dagens vilja finns inte, bara nattens mörker. Och det grämer mig, att jag inte kan kontrollera det.
Liseberg, jag åker ensam i Flumeride. Berg-och dalbanan som går på vatten. Båtar på vatten, upp och ner i vattenfall. Jag har flera väskor och mina byxors fickor är fulla av saker. Mobil, pennor, papperlappar och en massa krimskrams. Väskorna blir blöta. Till en viss del är resan rolig men allt blir ständigt blött och jag glömmer att hålla mobilen torr. Markus ringer och jag skriker att jag är i Flumeride, jag kan inte prata! Jag kommer ner och stiger ur men märker snart att jag glömt mina väskor i båten. Ställer mig och väntar och vet inte hur jag skall gå till väga. Oron ligger som ett moln över mig.
I nästa dröm så tar jag en cykel. Från Statoil i Henån. Jag snor en cykel och cyklar till min gamla skola. Dagen efter kommer jag på att filmkameror måste ha sett mig. Jag tänker att jag skall ställa tillbaka cykeln men när jag kommer till skolan finns endast delar av cykeln kvar. Allt detta varvas med att jag inte hinner med Markus, jag glömmer ringa honom hela tiden. Jag får tag på pappa istället. Jag förklarar vad som hänt och att jag behöver prata. Han säger att han skall hämta mig snart. Snart tar lång tid och jag vet att Markus väntar på mig.. Jag har ringt och sagt att jag skall höra av mig när jag är klar med pappa. Men jag vill inte säga honom vad som hänt. Pappa kommer tillslut och hämtar mig för att vi skall prata. Allt blir väldigt sent och jag får panik. Markus, han väntar! Han vet inte att pappa blev försenad. Jag har glömt att ringa..
Dessa drömmar blandades upp med ett flertal andra drömmar som alla innehöll borttappade lappar, vatten och blöta mobiler. Som de senaste nätterna, fulla av oro. I går natt var det dock mer ilska, nu mer ångest.
Klumpen hade flyttat sig från magen upp över bröstet. Det var tungt att andas. Fan, tänkte jag. Vad i helvete är det här. Markus ringde och hans röst fick kroppen att lugna sig lite. Men då vi la på gjorde allt sig påmint. Jag försökte tänka på allt gott, att det bara är löjliga drömmar. Men jag visste också att så är det inte. Dramatiserade är de, men inte utan verklig grund. Men jag låg stilla där i sängen och tänkte på Markus. På hans närhet och den lycka jag känner med honom.
Jag nickade till och när jag vaknade igen kändes kroppen lite lättare. Jag gick upp, klädde mig och tog två mackor. Jag kollade min mail och då plötsligt trängde tårar upp till ytan. Jag grät. Lät tårarna rinna längs kinderna, lugnt. De träffade lakanet och lämnade efter sig små pölar. Vatten. Saltvatten.
Jag tog mig till skolan. Under promenaden ringde jag pappa och berättade om natten, ja de senaste nätterna. Han sa att jag har säkerligen mycket att göra just nu, om man skall döma av drömmarnas teman. Men det har jag inte, sa jag. Inte mer än jag skall klara. Verkligen inte mycket.
Jag kom fram till skolan och gick först till lärarrummet. Susanna öppnade och jag förklarade att jag försovit mig. Och utan förvarning brast jag i gråt igen. Hon bad mig komma in och jag gjorde också så. Jag förklarade för henne om mina drömmar, om ångesten de ger mig och att jag känner mig maktlös. Jag mår ju bra, sa jag. Det är inget särskilt som stör mig. Jag vill vara glad, må bra. Varför blir det så här? Om dagarna är det inga problem, sa jag henne. Men varför kommer det på natten.. När jag inte kan kontrollera det.
Susanna svarade med att det kanske beror på min flytt. Att jag flyttat hemifrån, även om det var ett tag sedan så.. Kanske det spelar roll. Och så slutade Siri i klassen och jag kände att jag inte trivdes. Och det att jag lever i ett distansförhållande, spelar en stor roll i mitt liv. Det att vara ifrån sin älskade gör ont.
Och det är inte som att jag inte tänkt på det själv, tänkte jag. Men jag var väldigt tacksam för hennes ord. Jag fick en stor kram och gick till mattelektionen.
Och nu sitter jag här. Skriver.. Det känns ju så mycket lättare då.
Klumpen har lättat en smula. Jag känner mig mest trött och villrådig. Och visst är jag lite frustrerad. Vad är det som händer. Jag minns att jag i en dröm tittade på min tatuering och där var fyra prickar, inte tre längre. Vad skall det betyda..
Jag förstår att det är uppgifterna från skolan, ångesten att jag inte hinner med. Och att jag inte kan göra det på den nivå jag skulle vilja. Jag vet att mina ambitioner ibland är en aning höga, och jag har dragit ner på dem. Men inte mer nu, inte mer. Om nu skolarbete skall göras för min skull, då vill jag givetvis vara nöjd med resultatet.
Jag vet att det är olusten jag känner i klassen och att jag inte trivs i sällskapet av mina klasskamrater. Det som bidrar till oron.
Och jag är medveten om att bo ensam, i ett hus jag inte trivs i, ger mig en otrygghet. Att inte ha ett hem som man verkligen vill komma hem till.
Plus Markus såklart. Det är verkligen jobbigt, som jag uttryckt så många gånger innan, att vara ifrån varandra. Att kastas fram och tillbaka som vi gör.
Men jag vet också att jag har fina vänner här. Jag har drömmar och tankar som jag vill förverkliga. Jag har en trygghet i väst och jag vet att min man älskar mig, hur långt bort han än är.
Men jag blir så trött. Så lealöst hopplös, känner jag mig. Jag försöker skärpa mig, tänka förnuftigt men då jagar skiten mig på natten istället. Om nätterna äter oroligheter upp delar av min lycka. Och i drömmen är jag maktlös. Jag grips av ångesten och har inget att sätta emot. Dagens vilja finns inte, bara nattens mörker. Och det grämer mig, att jag inte kan kontrollera det.
måndag 8 februari 2010
Att älska gör livet större
Min helg lät mig bli en del av lyckan. Med en trygghet i famnen, en välvilja i rösten och bekräftelse i sina blå ögon fick min kärlek mig att leva. Som jag lever bäst. Med ett lugn i luften, värme i kroppen och hud mot hud.. Hud mot hud.. Min hud mot din hud.. Hud.. Du får mig att förstå, allt som vi är. Vi är. Jag förstår att vi är det som jag sucktat, men mer än jag vetat var möjligt.
tisdag 2 februari 2010
Om tio år?
Det är så sällan som jag skriver små inlägg här så jag tänkte ta mig för det nu. Just för att jag egentligen borde sova kanske, och för att mannen min gör just det, sover. (Hoppas du får en god nattssömn min kära, jag tänker på dig min icke-arga man).
I alla fall, jag kanske skall skriva om.. Det där med längtan efter Markus är ju ett genomgående tema i bloggen. Och kärleksdikter lika så. Det är just för att det är det viktigaste i livet mitt. Det som helt enkelt känns mest i alla fall. Min kärlek till Markus är det godast, den största lyckan. Medan saknaden är den tyngsta sorgen. Så när jag väl sätter mig att skriva så brukar det vara sådant som känns ut i fingerspetsarna som nedtecknas, därav mina teman.
Men dock finns det saker som inte känns lika mycket, men ändå känns bra. Vackra färger t.ex, och inredning. Det är saker jag blir lycklig av. Som när jag här om dagen snubblade över några inredningsbloggar och satt och drömde mig bort. Jag byggde hus i huvudet, jag inredde dem och så satte jag min framtida familj i dem. Markus på golvet med en unge, jag i soffan med en annan (Unge alltså) osv. Blev riktigt vackert. Vi hade ett hus som låg..
Äh, jag vet inte. När man kommer till sådana omständigheter blir det alltid så svårt. Var vill du vara då, var tror du att du är, vad gör du om tio år? Jag vet inte.. Jag har en lägenhet/kanske hus om det går bra, med min man. Vi har kanske fått vårt första barn och vi är glada. Jag är någonstans som jag vill vara, Markus lika så. Vi har en trygg ekonomi som gör det möjligt att skaffa barn kanske.. Det är viktigt. Och jag har fått måla rummen i harmoniska färger. Kanske sitter tavlor med mina penseldrag uppsatta. Kanske jobbar jag med något inom sociologi, eller inom teatervärlden eller också något helt annat. Jag har prövat mig fram till där jag är då och jag kommer fortsätta leva efter att det största misstaget är att inte ens försöka. Det hoppas jag, jag kanske bara måste specificera det hela lite. Och också tro på det. Så kommer det hela gå vägen. Eller också så är jag någon helt annanstans om tio år. Vad vet jag.
Nu vet jag i alla fall att om jag skall klara av att gå i skolan måste jag sova tidigare om kvällarna. Så sov gott.
(Med hopp om vår)
Jennie
I alla fall, jag kanske skall skriva om.. Det där med längtan efter Markus är ju ett genomgående tema i bloggen. Och kärleksdikter lika så. Det är just för att det är det viktigaste i livet mitt. Det som helt enkelt känns mest i alla fall. Min kärlek till Markus är det godast, den största lyckan. Medan saknaden är den tyngsta sorgen. Så när jag väl sätter mig att skriva så brukar det vara sådant som känns ut i fingerspetsarna som nedtecknas, därav mina teman.
Men dock finns det saker som inte känns lika mycket, men ändå känns bra. Vackra färger t.ex, och inredning. Det är saker jag blir lycklig av. Som när jag här om dagen snubblade över några inredningsbloggar och satt och drömde mig bort. Jag byggde hus i huvudet, jag inredde dem och så satte jag min framtida familj i dem. Markus på golvet med en unge, jag i soffan med en annan (Unge alltså) osv. Blev riktigt vackert. Vi hade ett hus som låg..
Äh, jag vet inte. När man kommer till sådana omständigheter blir det alltid så svårt. Var vill du vara då, var tror du att du är, vad gör du om tio år? Jag vet inte.. Jag har en lägenhet/kanske hus om det går bra, med min man. Vi har kanske fått vårt första barn och vi är glada. Jag är någonstans som jag vill vara, Markus lika så. Vi har en trygg ekonomi som gör det möjligt att skaffa barn kanske.. Det är viktigt. Och jag har fått måla rummen i harmoniska färger. Kanske sitter tavlor med mina penseldrag uppsatta. Kanske jobbar jag med något inom sociologi, eller inom teatervärlden eller också något helt annat. Jag har prövat mig fram till där jag är då och jag kommer fortsätta leva efter att det största misstaget är att inte ens försöka. Det hoppas jag, jag kanske bara måste specificera det hela lite. Och också tro på det. Så kommer det hela gå vägen. Eller också så är jag någon helt annanstans om tio år. Vad vet jag.
Nu vet jag i alla fall att om jag skall klara av att gå i skolan måste jag sova tidigare om kvällarna. Så sov gott.
(Med hopp om vår)
Jennie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)