Drömmar som tynger

Jag vaknade i morse med en klump i magen. Återigen hade drömmarna slukat min glädje ner i sitt gap. Ner i oroligheter, ångest och maktlöshet. Jag andades långsamt. Kom ihåg nattens drömmar.

Liseberg, jag åker ensam i Flumeride. Berg-och dalbanan som går på vatten. Båtar på vatten, upp och ner i vattenfall. Jag har flera väskor och mina byxors fickor är fulla av saker. Mobil, pennor, papperlappar och en massa krimskrams. Väskorna blir blöta. Till en viss del är resan rolig men allt blir ständigt blött och jag glömmer att hålla mobilen torr. Markus ringer och jag skriker att jag är i Flumeride, jag kan inte prata! Jag kommer ner och stiger ur men märker snart att jag glömt mina väskor i båten. Ställer mig och väntar och vet inte hur jag skall gå till väga. Oron ligger som ett moln över mig.

I nästa dröm så tar jag en cykel. Från Statoil i Henån. Jag snor en cykel och cyklar till min gamla skola. Dagen efter kommer jag på att filmkameror måste ha sett mig. Jag tänker att jag skall ställa tillbaka cykeln men när jag kommer till skolan finns endast delar av cykeln kvar. Allt detta varvas med att jag inte hinner med Markus, jag glömmer ringa honom hela tiden. Jag får tag på pappa istället. Jag förklarar vad som hänt och att jag behöver prata. Han säger att han skall hämta mig snart. Snart tar lång tid och jag vet att Markus väntar på mig.. Jag har ringt och sagt att jag skall höra av mig när jag är klar med pappa. Men jag vill inte säga honom vad som hänt. Pappa kommer tillslut och hämtar mig för att vi skall prata. Allt blir väldigt sent och jag får panik. Markus, han väntar! Han vet inte att pappa blev försenad. Jag har glömt att ringa..

Dessa drömmar blandades upp med ett flertal andra drömmar som alla innehöll borttappade lappar, vatten och blöta mobiler. Som de senaste nätterna, fulla av oro. I går natt var det dock mer ilska, nu mer ångest.

Klumpen hade flyttat sig från magen upp över bröstet. Det var tungt att andas. Fan, tänkte jag. Vad i helvete är det här. Markus ringde och hans röst fick kroppen att lugna sig lite. Men då vi la på gjorde allt sig påmint. Jag försökte tänka på allt gott, att det bara är löjliga drömmar. Men jag visste också att så är det inte. Dramatiserade är de, men inte utan verklig grund. Men jag låg stilla där i sängen och tänkte på Markus. På hans närhet och den lycka jag känner med honom.

Jag nickade till och när jag vaknade igen kändes kroppen lite lättare. Jag gick upp, klädde mig och tog två mackor. Jag kollade min mail och då plötsligt trängde tårar upp till ytan. Jag grät. Lät tårarna rinna längs kinderna, lugnt. De träffade lakanet och lämnade efter sig små pölar. Vatten. Saltvatten.

Jag tog mig till skolan. Under promenaden ringde jag pappa och berättade om natten, ja de senaste nätterna. Han sa att jag har säkerligen mycket att göra just nu, om man skall döma av drömmarnas teman. Men det har jag inte, sa jag. Inte mer än jag skall klara. Verkligen inte mycket.

Jag kom fram till skolan och gick först till lärarrummet. Susanna öppnade och jag förklarade att jag försovit mig. Och utan förvarning brast jag i gråt igen. Hon bad mig komma in och jag gjorde också så. Jag förklarade för henne om mina drömmar, om ångesten de ger mig och att jag känner mig maktlös. Jag mår ju bra, sa jag. Det är inget särskilt som stör mig. Jag vill vara glad, må bra. Varför blir det så här? Om dagarna är det inga problem, sa jag henne. Men varför kommer det på natten.. När jag inte kan kontrollera det.
Susanna svarade med att det kanske beror på min flytt. Att jag flyttat hemifrån, även om det var ett tag sedan så.. Kanske det spelar roll. Och så slutade Siri i klassen och jag kände att jag inte trivdes. Och det att jag lever i ett distansförhållande, spelar en stor roll i mitt liv. Det att vara ifrån sin älskade gör ont.
Och det är inte som att jag inte tänkt på det själv, tänkte jag. Men jag var väldigt tacksam för hennes ord. Jag fick en stor kram och gick till mattelektionen.
Och nu sitter jag här. Skriver.. Det känns ju så mycket lättare då.

Klumpen har lättat en smula. Jag känner mig mest trött och villrådig. Och visst är jag lite frustrerad. Vad är det som händer. Jag minns att jag i en dröm tittade på min tatuering och där var fyra prickar, inte tre längre. Vad skall det betyda..

Jag förstår att det är uppgifterna från skolan, ångesten att jag inte hinner med. Och att jag inte kan göra det på den nivå jag skulle vilja. Jag vet att mina ambitioner ibland är en aning höga, och jag har dragit ner på dem. Men inte mer nu, inte mer. Om nu skolarbete skall göras för min skull, då vill jag givetvis vara nöjd med resultatet.

Jag vet att det är olusten jag känner i klassen och att jag inte trivs i sällskapet av mina klasskamrater. Det som bidrar till oron.

Och jag är medveten om att bo ensam, i ett hus jag inte trivs i, ger mig en otrygghet. Att inte ha ett hem som man verkligen vill komma hem till.

Plus Markus såklart. Det är verkligen jobbigt, som jag uttryckt så många gånger innan, att vara ifrån varandra. Att kastas fram och tillbaka som vi gör.

Men jag vet också att jag har fina vänner här. Jag har drömmar och tankar som jag vill förverkliga. Jag har en trygghet i väst och jag vet att min man älskar mig, hur långt bort han än är.

Men jag blir så trött. Så lealöst hopplös, känner jag mig. Jag försöker skärpa mig, tänka förnuftigt men då jagar skiten mig på natten istället. Om nätterna äter oroligheter upp delar av min lycka. Och i drömmen är jag maktlös. Jag grips av ångesten och har inget att sätta emot. Dagens vilja finns inte, bara nattens mörker. Och det grämer mig, att jag inte kan kontrollera det.