Kl. är tjugo över sex torsdagen den 25 februari 2010.
Det får mig att rysa lite, att skriva datum sådär.. En mening med tid. Tanken på att jag någon gång, någon annan gång, kommer se datumet och tänka att då. Då hade jag och Markus vart ett par i åtta månader. Vilken tid.. Den var förhoppningsvis lika vacker som nu. Om inte då:ets nu är om än vackrare med alla sina erfarenheter.
Jag lyssnar på Across the universe soundtracket på låg nivå och nynnar med i dess melodier. Minnen och glädje, en slags trygghet, tänker jag där jag sitter. Ute är det mörk. Jag har börjat städa köket, plockar ur de skåp som fortfarande har något kvar och dricker kaffe. Det blev stark, som vanligt när jag gör kaffe. Inte särskilt gott stark dock, utan mer bara starkt. Jag häller mjölk i. Då tänker jag på choklad när jag dricker det.
Mina händer är torra.. Det är obehagligt. När jag sträcker på fingrarna spänns huden lätt över muskler och senor. Kroppen är skrämmande, så imponerande.
Jag och min kära har nu sovit sista natten i lägenheten på järvstigen. Det finns mycket minnen här, även för mig... Det var här det blev vi, här som vi blev du och jag. Jennie och Markus. Men också finns andra minnen och det känns som en härlig tillställning att lämna det här och stega mot andra hem. Hem med oss, och våra minnen.
Efter allt älskar jag dig mer för varje andetag. För jag förstår att du vävs in i mig, våra liv flätas samman med trådarna vi spinner. Och jag vill inget hellre än att bygga med dig. Forma en grund med mina händer och här skapa ett liv med dig i. Det kanske låter dumt med en massa ord. Men när man känner så här, är inga ord dumma och inga formuleringar något annat än försök att förklara. Denna trygghet, denna.. Känsla av sammanhang är obeskrivbar. Den finns bara där. Den är, så som vi. Vi Är.
Det är så det känns, som du sa. Det känns som om livet nu är placerat i ett sammanhang. Vi är sammanhanget och tankarna om framtiden bär nu en annan struktur, en känsla av samhörighet och glädje. Jag vet vad jag vill, nu i alla fall på en punkt. Och den drömmen vågar jag berätta. Jag drömmer om ett liv med oss som utgångspunkt. Och det känns befriande. Jag har en dröm och jag vågar tro på den. Jag tror på oss. Vi är och jag älskar det.
All you need is love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar