Den enorma saknaden

Min natt har varit god mot mig. Inga jagande drömmar, inga blöta väskor eller mörka moln av ångest.
Min dag har varit godare mot mig. Livsenergi i skolan, jag fick gjort en del och jag log. För idag var jag glad. Det kommer gå vägen tänkte jag. Livet är otroligt rikt trots klumpar i magen om nätterna. Under promenaden hem med en kär vän såg vi att det stod skrivet något i snön. Någon hade gått där ute på fältet och format enorma bokstäver. Som om de skulle blå sedda från himlen. Sanna, jag älskar dig, stod det. Och det var undertecknat S. Jag och Fanny hjublade till och log mot den blå himlen. Vi andades frisk luft och det finns människor som älskar varandra. Jag är en, tänkte jag. Vi är två.

Ikväll så grät jag. Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag grät så som man gör när man känner att det inte är rätt, att det inte är rättvist riktigt. Jag grät med sådan kraft att jag glömde allt i kring mig. Jag såg bara saknaden. Jag såg bara Markus närhet, ryckas ifrån mig. Jag såg ensamheten. De tomma dagarna. Saknaden som fyller varje vrå och gör en trött. Lamslagen.

Markus fick ett samtal, det frågade honom om han kunde åka tidigare. Resa fortare över havet. Det skulle innebär att han kom dit innan de bitska gammelgubbarna och att han skulle kunna reda sig lite innan de kom och gnagde på hans vardag. Han sa att inte förrän vecka tio. Han skulle försöka. Jag satt med klumpen i bröstet redan när jag hörde att han sa Kim. Namnet på telefonsamtalet. Jag var i ena telefonen, den som hör allt där i bilen. Och den andra mannen, från det andra landet. Han var där i mobilen, intill Markus öra.
Det gör inte ont att Markus behöver resa tidigare, det gör inte ont i den bemärkelsen att jag inte skulle vilja att han gjorde det. Det vill jag. Jag skulle inte med minsta finger vilja att min man skulle bli kuvad av mig. Vi fåglar skall flyga fritt, vi återvänder ändå alltid till vårt hem. Varandras famnar.
Gråten kom ur känslan att det är snart, det är nära. Påtagligt. Jag kan nästan ta på den där den ligger, framtiden. Tidsskillnanden, veckorna och åter veckorna.. De när samtalen inte är vid samma tidpunkt, för oss timmars skillnad. Jag tänkte att två veckor, två veckor smärtar. En månad, det är otänkbart igen. Sex veckor, jag fäller en tår nu. Vid tanken.
Smärtan som kom till mig då, när jag hörde allt. Det fick mig att efter avslutat samtal slungas mot botten. Nå saknadens botten när den gör så ont. Att man längre inte ser. Man känner bara saknaden. Den tar över alla sinnen, och den gör ont. Tar andetagen ifrån en.

Nu försöker jag se klarare. Min älskade ringer och försäkrar mig om sin kärlek. Han frågar vad som är bäst för oss och han säger att han vill veta hur det är med mig. Den mannen får mitt hjärta att hoppa. Även om smärtan finns kvar, så måste jag se till honom så. Att det här går bra. Det har gått förut och det kan gå igen. Jag vet det. Men just nu river det. Att slitas så här, det känns väldigt mycket. Så är det bara.
Jag har inte förlorat en nära, jag har inte mist min kärlek. Jag skall vara glad att smärtan jag känner inte är åsamkad av något sådant. Utan av det att jag är ifrån den jag älskar, som är nivån under att mista någon man älskar. Den är inte den värsta.

Nu faller jag igenom igen, nu går det inte mer.