Sent om nätterna

I natt så kommer det över mig. Griper tag i mina inre väsen och gungar dem. Liksom får allt ur balans. I vågornas brus, måsarnas skri, det kommer bli bra.. Dikter från förr återvänder, ord som letar sig tillbaka. Frågor som väcktes tidigt men som aldrig fått svar. De som rycktes upp i ljuset på ungdomens morgon och som kommer stanna där till natten nalkas, tills mörkret tar våra liv.. Kommer orden någonsin göra sig hörda.

Jag ler lite, för jag skall också skriva om ljuset som kommer mot mig i natt. I allt detta finner jag värmen. Den ser mjuk och omfamnande ut. Jag ser inga färdiga konturer men jag hör och förstår att det är du som finns där och jag känner det med hela min kropp. Min själ, mitt inre väsen om man så vill säga, är det som tar sig loss från oron och viskar till mig. Det är rösten jag bär i mitt inre, som nu verkligen förstår vad det är jag sagt henne så länge.

Han är din följeslagare, han är min tröstande livskamrat. Det visade han inatt, det kanske såg enkelt ut. Orden han sa och meningarna han skrev.. I natt klarnade det i mitt inre, på ett gudomligt sätt spred sig glädjen i bröstet. Rösten klev ur oron och sa till mig att jag kunde känna mig trygg. Han finns där.

Varje del av mig är sams. Varje nivå är nu, trots oro och stress, tillfreds. Vi hittade varandra inatt. Och jag är överens med mig själv, jag vet, att jag älskar. Att vi älskar, högre än skyarna. Nu har orden stillnatt, dikterna lags sig ner i väntan. Väntar på att få delas, väntar på tiden då vi återigen är intill.

Jennie

Parantes

(Ja, jag skäms faktiskt lite. Det gör jag. Känner mig inte upprätt, inte värdig eller tillräckligt rak. Och det känns irriterande, det gör det. Att jag skall vara en sådan sucker. Och ja, det är inte kul att känna sig som en tjatig kvinna, som kastar sig om halsen och klänger som en barnunge. Ja, idag skämdes jag faktiskt lite. Men jag vet, att imorgon har det gått över. Imorgon är jag värdig igen. Och det kommer ta ett tag innan jag är alldeles för svag igen.. Ett tag i alla fall. Varför jag blir rädd av sådant här? Jo för att jag vet, att jag skulle nog tröttna. Och det är det sista jag vill, men jag är också en riktig dramaqueen, och det vet de flesta som känner mig. That's it. Nu sova.)

Tre gånger fem blir femton!

Markus, Markus, Markus!! Hallo du och allihopa! Hej, Halloo?!

Idag är det idag, idag är det femton månader! Den 25:e känns det alltid som att ett steg har tagits, ett kliv vidare in i framtiden. Och även om jag blev lite rädd igår, för man vet aldrig var den kommer ta oss. Så gick det snabbt över då jag förstod att jesus vilket liv vi kommer leva! Jag kommer inte bli en tråkig människa, med jobb på ica hela livet och en tvåa i angered! Nej, vi kommer komma så mycket längre än det. Jag vet att jag också kommer få kliva, längre upp och längre fram.

Tänk att jag funnit en människa som jag kan vara så stolt över, som kan så mycket och som redan har klättrat så högt. Klättrat med egen styrka och med ett stort mod. Och vi är nog lika, för jag är också modig! Det vet jag. Så jag vill säga att jag inte är orolig, utan att framtiden ser ljus ut. Spännande, och alldeles, alldeles, underbar!

Förstår ni där ute hur stort det är? Att älska någon. Hur överväldigande det är att någon tänker på dig och hur värdefullt det är att han finns, där för dig? Och att han är omtänksam, han är snäll men inte mesig, stark men inte omänsklig, och att du kan se en framtid med denne man. En realistisk och ljus framtid. Sug på den karamellen. Ty du kommer förstå att det är stort, det är det.

Jag undrar vart livet kommer ta oss, jag undrar. Men skall se nuet, och låta den komma som den vill, framtiden..

Jag

Jag tror att jag börjar falla rätt, falla på plats. Jag känner att mina delar börjar hitta varandra, att min helhet börjar formas. Det känns så. Må den kanske åter falla sönder, men jag känner just nu. Att jag börjar att bli riktigt hel. Verkligen, jag är på väg framåt. Jag tror att jag kommer komma långt, på det att vara jag. Och jag känner mig stolt, och lugn över att vara jag. Jag litar på mig själv. Och skönheten är att kunna se mönster, bitar och bitar som faller på plats i en helhet. Som bildar mig och min framtid.

Markus

Återigen är du försvunnen

Framför mig står du inte mer

Återigen är du borta

Men jag lever, ibland till och med ler

För jag börjar sakta att lära

Att hur ont det än nu gör

Så kommer du alltid tillbaka

Jag vet att du på mig hör

För kärleken vi känner vi två

Den är inte liten och skör

Den är stor, varm och trygg

Den är inget som avstånd förstör

Den 7 juli 2009 (Dagen jag tänkte att jag älskar honom)

Med trevande lemmar, jag famlar en nutid Med utsträckta händer, vill få tag i min samtid Vill forma en verklighet med roten i mig Samla min existens och ge den till dig Men allt ser ut att endast finnas på håll Här finns ej mittpunkt, inget märkte vid noll Det är som om någon min värld har förryckt Alltet är flytande, det är ständigt på flykt Mitt förstånd, ingen klarhet i handen finns där Varje hus, och min penna, det materiella ej här Mina tankar och känslor nu flyter ikring Skapar virrvarr, verkligheten är borta, försvinn Jag blickar i världen med slöja för syn Varje steg känns trevande, jag famlar i dyn Jag vill finna en verklighet med roten i mig Jag vill samla existensen och ge den till dig