I natt så kommer det över mig. Griper tag i mina inre väsen och gungar dem. Liksom får allt ur balans. I vågornas brus, måsarnas skri, det kommer bli bra.. Dikter från förr återvänder, ord som letar sig tillbaka. Frågor som väcktes tidigt men som aldrig fått svar. De som rycktes upp i ljuset på ungdomens morgon och som kommer stanna där till natten nalkas, tills mörkret tar våra liv.. Kommer orden någonsin göra sig hörda.
Jag ler lite, för jag skall också skriva om ljuset som kommer mot mig i natt. I allt detta finner jag värmen. Den ser mjuk och omfamnande ut. Jag ser inga färdiga konturer men jag hör och förstår att det är du som finns där och jag känner det med hela min kropp. Min själ, mitt inre väsen om man så vill säga, är det som tar sig loss från oron och viskar till mig. Det är rösten jag bär i mitt inre, som nu verkligen förstår vad det är jag sagt henne så länge.
Han är din följeslagare, han är min tröstande livskamrat. Det visade han inatt, det kanske såg enkelt ut. Orden han sa och meningarna han skrev.. I natt klarnade det i mitt inre, på ett gudomligt sätt spred sig glädjen i bröstet. Rösten klev ur oron och sa till mig att jag kunde känna mig trygg. Han finns där.
Varje del av mig är sams. Varje nivå är nu, trots oro och stress, tillfreds. Vi hittade varandra inatt. Och jag är överens med mig själv, jag vet, att jag älskar. Att vi älskar, högre än skyarna. Nu har orden stillnatt, dikterna lags sig ner i väntan. Väntar på att få delas, väntar på tiden då vi återigen är intill.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar