Den måste vara med på bloggen tänkte jag och postade

Till Markus

Det må vara enkelt att bare säga
Och inte sitta här och försöka greja
Ihop nåt slags rim
Som ett stort himla stim
Av ord som kanske inte betyder
Men jag hoppas du tyder
Det här som en fin sak
Att jag inte är så rak
När jag nu vill berätta
Utan att skvätta
Om en man som är grymt bra
Ty han går dit som han ska
Och framåt han far
För tid finns det kvar
Att leva livet som han lever bäst
Och utvinna det som smakar som mest
För än är nattens timma ej här
Och jag kan se hur han bär
Sitt huvud högt i de flesta väder
Iförd sina mysiga kläder
Denna mannen är du som idag fyller år
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag fäller en tår
Men ett leende bär jag när jag nu vill säga
Att du är den som allting kan greja!

Grattis på födelsedagen!

Behövligt

Vid sådana här tillfällen tar jag till rövin. En jävla massa rövin.

Vettiga ord om fotboll, och en romantisering.

Fotboll är som en enklare och snyggare version av livet. Det handlar, så som livet, om individuella prestationer i gruppens intresse att komma framåt. Det är en liten andel av folket som för utvecklingen framåt och resterande som hejar på eller dömer ut deras insatser. Man tycker så mycket om de som styr, laget, men endå står man bara bredvis och skriker, för alla kan inte vara på toppen. Därför är fotbollens konst minst lika meningsfull som våran ständiga strävan efter mening här i världen, för sporten har i alla fall en tydlig sådan, målet och strävan uppåt är meningen. Dessutom är fotboll en sådan otroligt folklig sport som lever sitt liv runt om i alla länder i världen. Det är alla klassers sport, i kontrast till ishockey tex, och kan fungera som en stöd i en trasig värld. En behövlig verklighetsundanflykt. Alltså är fotboll en enklare och snyggare version av livet, en grupps strävan efter utveckling.

Tänk dig känslan av att stå på en läktare omgiven av människor som alla skriker av samma mening, en gemensam röst som ekar ut över arenan i vredesmod eller av en stegrande glädje. Alla är som en enda kropp, samma ögon, samma röst och samma mening, mål och arbete framåt. Du känner dig som en del av något så mycket större och livet utanför detta är för stunden helt bortblåst och oväsentligt. Det endå du känner är den väldiga publikens gungning, du hör längre inte din egen röst, den är uppslukad av den väldiga stämma som prisar känslan av att också få vara med, som hyllar laget vars insatser för nittio minuter speglar en hel världs hunger efter mål och mening. Tänk dig känslan av att stå på en läktare, omgiven av människor som alla vill det samma som du, glömma sitt meningslösa liv om bara för ett ögonblick.

Själv är jag tämligen intresserad av sporten, men som ovanstående gör sig förstått har jag en respekt för den och människor som ser den som så mycket mer än vad som kan ses utifrån.

Kåterier

Du är pulsen som jag lyckas nå
Du är allt det som jag velat få
Du är tanken och handen
Tungan mot tanden
Fingrar i skötet
Du är hettan i mötet

Du är den som jag velat rida
Du är vättan i min ömma slida
Du är stönet och blåset
Det viskande flåset
Armar som slingrar
Du är ögon som tindrar

Du är den som kan hitta i fittan
Du är mäster i massering av klittan
Du dränker i svetten
Där faller paletten
Orgasmer blir fler
Jag vill ha mer

Du är pulsen du får mig att nå
Du är huden som jag nu vill flå
Du är hettan och tanden
Kuken i handen
Tungan i skötet
Du är spexet i mötet

Drakar och dvärgar

(Jag lyckas inte importera min gamla blogg hit, om det nu ens är mening att fungera. Men det står ju så och det skulle sitta fint om det funkade också. Får fortsätta försöka antar jag.)

Runt i bröstet far små flaxande drakar, sådana av grönt papper som ger ifrån sig ett krispande ljud vid beröring. I cirklar far de och snuddar lätt med sina vingspetsar vid mina lungor och revben, så där fort att jag snabbt hinner kippa efter andan innan jag känner det upprepande mönstret fortskrida. Runt, runt. Värmen är påtaglig då jag för handen mot bröstet och den endå tanke som glider förbi mitt inre är en vädjan om att dessa orosvarelser skall stilla sig, om bara för en natt. Ångest är inget jag vill påstå det är då det tillståndet säkerligen är tyngre och de känslorna som rör sig bakom min blåtonade hud är av det nervösa slaget. De ligger som små vibrerande klumpar redo att då och då hugga till och få en svart slöja att bölja förbi i en helt vanlig vardag. Det är de små ettriga dvärgarna i bruna kåpor som ligger och lurar och drakarna är deras utsända jävlar. De ska få mig i obalans så de små halvlingarna ska kunna noppra åt sig delar av min intelligens, snå till sig en vettig tanke eller två för att snart ha mitt förstånd i järngrepp. Elden som orosdrakarna riktar mot mina inre väggar stinker av koffein och får mina ådror att med en kittlande känsla föra nervositeten ut i varje litet blodkärl som täcker min kallsvettiga kropp. Syftet är att mitt vakande öga skall tappa fokus så de bruna kan vifta med sina små pinnar och få den där förödande vågen att svepa in över mina inälvor. Vågen som startar i halsgropen och med en sådan värme att hettan tycks iskall forsar in över hjärta och lunga och få muskeln i flimmer för att möta magens grötighet och här skvalpa tills hela innanmätet är i den där obehagliga gungningen. Jag vill dra ut varje röd klump som lever i mitt inre! Det kliar och kittlar om vart annat och jag vill bli av med denna hemska vibration. Jag viker mig, jag lägger mig dubbel nu! Jag slår och sliter i allt som kan tas tag i på kroppen och det enda jag vill är att undslippa detta hånfulla grin som karvar och smetar med blodet i buken. Som viskar och blåser och kittlas och låter. Fniss, fniss. Drakarna ryter, dvärjarna dansar och varje cell är i rörelse.
Stilla, plötsligt är det värsta över och jag kan åter se klart. Men kallsvetten är kvar i pannan och magen är den samma, frustande, varm, kittlandes och kall. Runt i bröstet far de små drakarna, inväntandes de bruna dvärgarnas nästa drag.

I min alldeles egna ensamhet

Jag ger upp nu
I min alldeles egna ensamhet
Jag ger upp

Andan går ur mina lungor
Och sängen sluter sig om min mjuka kropp

Jag överlämnar mig helt
till värmen från mina egna lemmar
Och sjunker bort i en bildlös värld

Omvälvd av tomheten
Den som endast kan uppstå när ensamheten
är så självklar som nu

Inte kall och bitter
Inte skärande och hånfull
Nu utan ett uttryck i ansiktet
sluter den in mig

I dåsighet möter jag varje tanke
De tycks segla förbi nästan intill obemärkta
Jag sluter ögonen och överlämnar mig
till mörkret

Ingen gråt, ingen klagan
Bara ett långsamt fall bakåt
Inåt och jag flyter
Faller, svävar och åter flyter jag

Ingenting finns att skåda
Det är blinda ögon
som fästs i mina hålor

Bara jag, den jag är
I den varma uttryckslösa ensamheten
Livets lågor upplöses till ett dis
Och det spelar inte längre roll vilken tyngd
som vilar i vågskålen

Böljande dofter, omslutande mörker
In i hettan sjunker jag

Jag ger upp nu
I min alldeles egna ensamhet
Jag ger upp

Ny

Jag försöker ännu förstå mig på hur jag ska ta mig till att fixa layout och liknande. Inte i lättaste laget för mig så ja, det kommer säkerligen ta ett tag innan jag får till något snyggt här. Så länge finns min andra blogg: Oleana.bloggsida.se

Håll till godo!

Därför jag dömer så?

"Det må vara därför jag föraktar och aktar. Därför jag driver och försöker att se. Och tror att jag också fattar i många av dessa stunder.

Ty jag, som alla de med tankar i knoppen, tar så hårt på saker och ting, vrider och vänder och tror mig se. I alla fall en liten skärva av det mesta. Och varför jag gör så här kan givetvis bara förklaras med att jag en normalt funtad person. Men hela grejen med att tycka det är fel att sätta i fack osv. är säkerligen bara det att jag själv inte platsar i de fack jag anser respekterade. Jag har ingen talang som jag anser vara Något. Jag är givetvis inte längst ner på stegen men långt ifrån nära den topp som jag så gärna vill nudda. Och detta är tyvärr ingen halvtaskig sanning född i något slags dåligt självförtroende utan bara ett rent konstaterande. Inget som kommer att förändras med tiden, då du visst kan lära dig saker men att var talangfull är något annat. Kanske hittar jag dock ett sidospår av något jag ser med respekt där jag kan ha en viss talang, men säkert inget mer än det. Jag tror inte därför att jag kommer ha några problem i livet, för jag säger inte jag är värdelös. Men det halvsura äpplet är ändå att jag inte är fantastisk på skriverier, jag har ingen musiktalang direkt, inte måleri heller och jag är ingen sensationell skådespelare heller. Givetvis är jag duktig på flera av de nämnda ämnena men det är definitivt inte min defintion av talang.

Detta skulle alltså vara därför som jag ibland tror mig förstå, för att det är allt en bredvid kan göra. Det är därför som jag alltid undrar om folk "tror sig" och därför jag delar in folk i olika grader av "att fatta". För att jag själv inte har något talangfullt att erbjuda. Och då kan jag bara sitta här och kommentera istället."

Kommentar: Dagen då jag nu skriver in detta (21/4) så ser jag på det såhär, att visst, jag håller fast vid att jag inte har en perfekt talang. Men det är inte som så att de med denna ifråga inte behöver jobba för den. Så jag kan jobba på med vetskapen om att jag också har något att komma med, fast att jag kanske får jobba som fan.
Och det, som jag dock inte nämner här ovan, att de med riktig talang inte är medvetna om den och på så vis håller de inte på och ifrågasätter sig själva, är löjligt. Det behövs inte sägas mer tycker jag. Tack o hej.

En inledning till något helt annat

Jag skulle kunna öppna mig helt nu
Tömma ut alla mina tankar
och kasta dem vida ikring

Jag skulle kunna förklara hur ont det gör
med ett slag i magen
Och hur ensamt det är här i staden

Jag skulle kunna vräka ur mig det mesta
Spy upp all min galla för att testa
om människosläktet ens lyssnar

Jag skulle kunna kvida sakta när jag berättar
om min innersta önskan
Om alla de små hemligheter som just jag bär på

Jag skulle kunna blotta mig totalt nu
Och lämna ut varje känsla till analysering
i ljuset av den här starka lampan

Jag skulle kunna ta av mig alla roller
jag någonsin spelat
Och enkelt säga att vi alla är lika

Likt Noreen skulle jag kunna lämna ut
varje detaljerad bild av mina möten
Med förklaringen att alla historier har rätt att upprepas

Jag skulle kunna berätta hur jag betraktar varje individ
med fördom och cynism
För att det är så ögonen är vana att se ljuset

Jag skulle kunna kasta ut varje centimeter av min blödiga kropp
med vener, hud och förtvivlan
till de som trängs här vid mina fötter

Jag skulle kunna ta upp all er tid med mitt ständiga behov att synas
Och jag skulle kunna göra allt för att få stå här på scen
bara en liten, liten stund till!