I min alldeles egna ensamhet

Jag ger upp nu
I min alldeles egna ensamhet
Jag ger upp

Andan går ur mina lungor
Och sängen sluter sig om min mjuka kropp

Jag överlämnar mig helt
till värmen från mina egna lemmar
Och sjunker bort i en bildlös värld

Omvälvd av tomheten
Den som endast kan uppstå när ensamheten
är så självklar som nu

Inte kall och bitter
Inte skärande och hånfull
Nu utan ett uttryck i ansiktet
sluter den in mig

I dåsighet möter jag varje tanke
De tycks segla förbi nästan intill obemärkta
Jag sluter ögonen och överlämnar mig
till mörkret

Ingen gråt, ingen klagan
Bara ett långsamt fall bakåt
Inåt och jag flyter
Faller, svävar och åter flyter jag

Ingenting finns att skåda
Det är blinda ögon
som fästs i mina hålor

Bara jag, den jag är
I den varma uttryckslösa ensamheten
Livets lågor upplöses till ett dis
Och det spelar inte längre roll vilken tyngd
som vilar i vågskålen

Böljande dofter, omslutande mörker
In i hettan sjunker jag

Jag ger upp nu
I min alldeles egna ensamhet
Jag ger upp