Drakar och dvärgar

(Jag lyckas inte importera min gamla blogg hit, om det nu ens är mening att fungera. Men det står ju så och det skulle sitta fint om det funkade också. Får fortsätta försöka antar jag.)

Runt i bröstet far små flaxande drakar, sådana av grönt papper som ger ifrån sig ett krispande ljud vid beröring. I cirklar far de och snuddar lätt med sina vingspetsar vid mina lungor och revben, så där fort att jag snabbt hinner kippa efter andan innan jag känner det upprepande mönstret fortskrida. Runt, runt. Värmen är påtaglig då jag för handen mot bröstet och den endå tanke som glider förbi mitt inre är en vädjan om att dessa orosvarelser skall stilla sig, om bara för en natt. Ångest är inget jag vill påstå det är då det tillståndet säkerligen är tyngre och de känslorna som rör sig bakom min blåtonade hud är av det nervösa slaget. De ligger som små vibrerande klumpar redo att då och då hugga till och få en svart slöja att bölja förbi i en helt vanlig vardag. Det är de små ettriga dvärgarna i bruna kåpor som ligger och lurar och drakarna är deras utsända jävlar. De ska få mig i obalans så de små halvlingarna ska kunna noppra åt sig delar av min intelligens, snå till sig en vettig tanke eller två för att snart ha mitt förstånd i järngrepp. Elden som orosdrakarna riktar mot mina inre väggar stinker av koffein och får mina ådror att med en kittlande känsla föra nervositeten ut i varje litet blodkärl som täcker min kallsvettiga kropp. Syftet är att mitt vakande öga skall tappa fokus så de bruna kan vifta med sina små pinnar och få den där förödande vågen att svepa in över mina inälvor. Vågen som startar i halsgropen och med en sådan värme att hettan tycks iskall forsar in över hjärta och lunga och få muskeln i flimmer för att möta magens grötighet och här skvalpa tills hela innanmätet är i den där obehagliga gungningen. Jag vill dra ut varje röd klump som lever i mitt inre! Det kliar och kittlar om vart annat och jag vill bli av med denna hemska vibration. Jag viker mig, jag lägger mig dubbel nu! Jag slår och sliter i allt som kan tas tag i på kroppen och det enda jag vill är att undslippa detta hånfulla grin som karvar och smetar med blodet i buken. Som viskar och blåser och kittlas och låter. Fniss, fniss. Drakarna ryter, dvärjarna dansar och varje cell är i rörelse.
Stilla, plötsligt är det värsta över och jag kan åter se klart. Men kallsvetten är kvar i pannan och magen är den samma, frustande, varm, kittlandes och kall. Runt i bröstet far de små drakarna, inväntandes de bruna dvärgarnas nästa drag.