Vettiga ord om fotboll, och en romantisering.

Fotboll är som en enklare och snyggare version av livet. Det handlar, så som livet, om individuella prestationer i gruppens intresse att komma framåt. Det är en liten andel av folket som för utvecklingen framåt och resterande som hejar på eller dömer ut deras insatser. Man tycker så mycket om de som styr, laget, men endå står man bara bredvis och skriker, för alla kan inte vara på toppen. Därför är fotbollens konst minst lika meningsfull som våran ständiga strävan efter mening här i världen, för sporten har i alla fall en tydlig sådan, målet och strävan uppåt är meningen. Dessutom är fotboll en sådan otroligt folklig sport som lever sitt liv runt om i alla länder i världen. Det är alla klassers sport, i kontrast till ishockey tex, och kan fungera som en stöd i en trasig värld. En behövlig verklighetsundanflykt. Alltså är fotboll en enklare och snyggare version av livet, en grupps strävan efter utveckling.

Tänk dig känslan av att stå på en läktare omgiven av människor som alla skriker av samma mening, en gemensam röst som ekar ut över arenan i vredesmod eller av en stegrande glädje. Alla är som en enda kropp, samma ögon, samma röst och samma mening, mål och arbete framåt. Du känner dig som en del av något så mycket större och livet utanför detta är för stunden helt bortblåst och oväsentligt. Det endå du känner är den väldiga publikens gungning, du hör längre inte din egen röst, den är uppslukad av den väldiga stämma som prisar känslan av att också få vara med, som hyllar laget vars insatser för nittio minuter speglar en hel världs hunger efter mål och mening. Tänk dig känslan av att stå på en läktare, omgiven av människor som alla vill det samma som du, glömma sitt meningslösa liv om bara för ett ögonblick.

Själv är jag tämligen intresserad av sporten, men som ovanstående gör sig förstått har jag en respekt för den och människor som ser den som så mycket mer än vad som kan ses utifrån.