Att leva i en relation

Har haft en helt fantastisk helg. Det är fascinerande och underbart hur en relation med en annan människa kan ge en sådan otrolig lycka, ett sådant lugn och en så helande trygghet. Vi har pratat om allt och ingenting. Så väldigt skönt att ha någon att prata om precis allt med, som är så intelligent och så förstående. Som kan resonera med ett djup och som kan se saker ur större perspektiv än någon annan jag känner. Jag har verkligen hittat min absolut bästa vän i Markus, min absolut bästa älskare och en fantastisk människa och pojkvän.

Vi har pratat om hur jobbigt det kan vara med alla som tittat snett på en, pga av ens seriösa relation. Det är i alla fall något som jag möter titt som tätt. En slags misstanke. Folk vill inte vara glada för ett ungt par som hittat något fantastiskt tillsammans. Det avfärdas ofta med att man är naiv, och att vi skall inte förvänta oss förmycket. Eller också himlar folk på ögonen när man säger att man har distans och säger att jaha, så ni har inte bott ihop helt än? Nähä, då förstår jag.. Det andra är hur folk rent av anser att man är svagare om man inte är singel. Är inte det helt bisarrt? Men det jag ofta får från vuxna är att jag skall upptäcka världen, jag skall ju stå på mina egna ben, jag skall lära känna mig själv och vandra ensam och stark. Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan, och det kan man inte göra vid blåtta nitton år, älska sig själv. Det är inte heller starkt att älska någon annan också, tydligen, det är starkt att vara ensam däremot.

Jag vet inte om det endast beror på att vi idag pumpas med bilden av den starka, självständiga kvinnan som "knullar som en man", utan känslor och som inte behöver bry sig om något annat än sig själv. Eller om folk rent av inte riktigt förstår hur en fungerande relation kan se ut? Att en relation faktiskt kan stärka en och göra en mer självständig. Att en bra relation kan agera som en otrolig trygghet som får en att våga stora saker. Jag vill påstå att jag är självständig. Jag har sedan jag var bara några år gammal haft en stark känsla för integritet och jag vet ofta, även om jag är lätt ambivalent och lite skadad också för den delen, vad jag vill. Och jag fixar det. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton, till en helt ny stad jag aldrig vart i. Jag kan hålla i projekt och jag riktigt duktig på att tala inför folk och få dem att lyssna. Jag är en ledartyp och jag älskar mig själv, för let's face it, jag är väldigt bra. Och nu sitter jag i Usa, blott nitton år, en fyrtio minuter från NYC och jag har redan skaffat mig ett gäng med härlig människor runt i kring mig. Är inte det att vara självständig? Är inte det att vara stark? Jag kan stå upp för mig själv, säger ifrån och alla tycker inte om mig för min ärlighet. Men tydligen inte, är man inte singel och lever livet (=super varje lördag och har engångsligg) så har man inga egna ben att stå på. Jag vet att jag inte skall bry mig, men jag blir så less på dessa enspåriga och otrevliga människorna. För mig spelar det ingen roll vad man gör, man får gärna ha det fantastiskt roligt genom att gå ut och festa, hitta spännande nya människor att spendera en natt med och göra precis som man vill. Men har man hittat någon som man verkligen älskar, då är det inget fel i det heller. Det är ju just det som de flesta letar efter. Och jag tror inte att de som inte upplevt det kan förstå hur det känns att verkligen känna att man hittat rätt. När man verkligen känner sig hemma med en annan människa.

Det känns som att många skyller ifrån sig på sin relation för att de själva inte vågar göra saker. De säger att det är pga av att de träffade sin man tidigt som de inte kunde resa och se världen. Att de gav upp sina drömmar när de skaffade boende och hund. Men hur i hela fridens namn är det relationens fel? Är det inte ditt eget val om du väljer att ge upp dina drömmar? Jag tror givetvis att det är en större utmaning att balansera både en bra relation och förverkligandet av sina drömmar, än att bara göra en sak av det, men jag är övertygad om att det är möjligt. Och jag tror att de som skyller ifrån sig på sina relationer försöker bara täcka över sitt dåliga samvete över sanningen, att i själva verket är det de själva som svikit sig, genom att inte förverkliga det som de tidigare drömt om.

Sedan blir allt också annorlunda när man lever med en annan människa. Man måste dela, man måste ge och ta och framför allt ge utrymme till den andra människan. Man måste planera sin tid så att bådas vilja blir tillfredsställt. Det är viktigt att dela, 50/50 som en vis man sa. När man är singel är man 100 procent, man kan göra precis exakt vad man vill med sin tid och behöver inte ta hänsyn till någon annan. När man har en relation är man 50 procent. Inte som person alltså men man måste nu ta in att man lever med en till, en människa som också behöver plats, omtanke och förståelse. Och då kanske ens drömmar förändras, för man räknar in den andra människan. Jag drömmer fortfarande om att resa till sydamerika eller bo i en liten lägenhet i en europeisk stad men nu drömmer jag inte om att göra det själv längre. Utan att göra det med mannen jag vill dela mitt liv med. Jag drömde om att att flytta till Usa, jag drömde om att vara au pair någon gång i mitt liv. Och vart är jag nu? Jag har förverkligat två av mina drömmar samtidigt som jag fortfarande har en fantastisk relation med en människa jag älskar. Ett praktexempel på att allt går om man vill, och en relation behöver inte betyda att man måste offra sina drömmar.

Den viktigaste grundpelaren är att älska. Jag vet att det är svårt att hitta en sådär speciell person som man verkligen kan känna så för men jag tror att börjar man diskutera i ett förhållande om tiden verkligen är rätt, om man "hinner med" en relation just nu eller om man sitter och väger mellan karriären eller den nya killen. Ja men då har man inte hittat rätt. Har man hittat rätt, då vet man det. Det är som en orgasm. Du tror inte att du kommit, du vet det. Om du hittat en speciell en, ja då har du inget annat val än att få ihop det. För då vill du inget annat än att vara med den personen och då kan inget annat stoppa dig. Det låter töntigt och klichit men precis så är det. Även om det är svårt ibland och det är så sant att man faktiskt måste anstränga sig för att ha en bra relation, så är det tusen gånger lättare om man vet att efter regn kommer solsken igen.
Att diskutera sig fram till huruvida man skall pröva att vara tillsammans en tid och se om det leder till en relation, det är nog bara slöseri med tid. Känns det inte rätt, hur skall det då kunna bli en kärleksfull relation? Om inte kärleken finns. Vi är så otroligt förnuftiga nu för tiden att vi liksom glömt av att det viktigaste är att älska också. Inte bara hitta någon som passar in i vårt veckoschema. Men jag skall inte vara svart/vit, jag vet också att det är inte alla som hittar den där som det sprakar med, och då är det enda sättet. Att hitta någon som man trivs med och försöka bygga från det. Och det är ju okej det med, så länge man mår bra själv. Men det känns bara så främmande och kallt när två människor kan väga sin partner mot sitt jobb, då kan det la inte finnas så väldigt mycket kärlek inblandat? Eller också finns det, men det finns också någon ny modern störning i den mänskliga hjärnan som jag inte hört talas om än.

Det här är inget negativt inlägg, det finns otroligt många varma och fina människor som tror på kärlek och som ler när jag berättar om min kille och mig. Som önskar mig, och alla andra, all lycka i världen och som kan förstå att jag är stark, för de känner mig. Men det här är ett reflekterande inlägg över lite saker som jag och Markus pratade om igår. Lite nedskrivningar av det som blev sagt. Och funderingar kring varför folk bemöter kärlek som de gör.. Jag undrar varför. Det är svårt även för den mest seriösa beteendeforskaren.

Nu måste jag avsluta för idag. Men det kommer nog mera senare. Som sagt, jag har haft en jätte fin helg och längtar tills jag får träffa Markus igen. Så skönt.

Jennie