"Helt plötsligt känns det som att vi har vart tillsammans i tjugo år, inte bara två, som om vi liksom hör ihop. Precis som Clare och Henry. Varför hör inte folk ihop, bara så där enkelt, liksom här är en, här en annan och ni är de enda för varandra och ni kommer leva livet ut. Så enkelt liksom. Jag kan inte sluta tänka på alla skiljsmässor överallt, och alla dåliga äktenskap. Allt tjatande, allt surande och all kyla. Jag önskar jag kunde få träffa några som hade det bra, som faktiskt älskade varandra fortfarande och kunde visa det. Mamma och pappa åt upp varandra, två ambivalenta. Dina föräldrar slutade pussas, eller ens kramas och min farmor och farfar har nog aldrig riktigt älskat varandra ens. Melissa är arg varannan dag nästan, hatar sitt jobb och fräser åt Seth vad han än säger. Seth är galet osmidig och skrattar eller surar tillbaka. Tänk vad fel det kan bli, jag vill aldrig hamna där och jag tänker, även med mina fel och brister, mitt bekräftelsebehov och allt annat i baggaget, försöka att inte hamna där. Vi får inte hamna där, på det stället där man stör sig på den andra för egentligen är det något annat som ligger under ytan. Man är arg på den ena för något men tycker det är för lite för att ta upp, man har ju inte lust att bråka, så man säger ingenting istället men så växer glappet emellan. Men det är liksom svårt, man får aldrig en karta i händerna eller en manual över hur man är bäst. Och även om man skulle få så är alla så olika att ingen manual i världen kan rädda en. Jag vet ju en massa saker man Inte skall göra, men även om man vet så betyder det inte alltid att man inte gör det. Hmm.. "
Kanske från.. September.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar