Det är svårt att beskriva för andra som inte upplevt det än, hur det är att träffa den människa man vill leva resten av sitt liv med. Det känns liksom rätt, den finns inget tvivel på att det är personen med stort P. Folk säger ofta, när jag berättar att vi redan är gifta, att det måste vart för visumet, som vi gifte oss. Och då svarar jag att visst, att det hände just när det hände har givetvis med omständigheterna att göra, men just det att bestämma sig att leva tillsammans, til the end of time, det beslutet hade vi redan tagit, för många år sedan.
Jag kommer ihåg när vi vart tillsammans i bara några veckor, jag och Markus, jag satt hemma i hans lägenhet medan han var iväg till jobbet en sväng och jag skrev. Jag skrev en dikt och tänkte på hur jag faktiskt älskade honom, men hur det säkert var för tidigt att säga det. Men jag visste det med hela min kropp, jag älskar den här mannen, jag vill leva mitt liv med honom, bära våra barn i min mage och bli gammal på landet tillsammans. Galet va? Men så var det, veckan efter tog han mod till sig, och en svindlande eftermiddag, i sängen på mitt flickrum, så sa han att han älskade mig. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog stenhårt och hur jag liksom flöt runt, ett med universum. Så lycklig. Aldrig hade någon sagt så förut, och aldrig hade jag känt så starkt detsamma, vi älskade varandra, vi var oövervinnliga! Och än idag, vi älskar varandra, och inget kan stå iväg för det, inte ens världens hav.
Markus Grip, jag älskar dig.
Fru Grip
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar