Ibland måste jag blunda för att se saker klarare. Måste stänga av och göra det becksvart i kring mig för att förstå vad det är som jag egentligen vill säga mig själv. För att förstå vad rösten inom mig försöker att förmedla. Förr var det lättare, förr stängde jag ofta av, bara gjorde det mörkt omkring mig och så kom orden krypande.. De liksom omslöt mig och helt plötsligt var jag endast en port för orden.. för det som jag ville säga mig själv, och världen. Nu för tiden är det inte så. Jag vet inte om kontakten helt är bruten men det är svårare nu, att med hjälp av orden komma ända in i min egna kärna... Jag måste blunda ännu hårdare.. Måste stänga ut verkligheten helt och minsta distrahering kan få mig att tappa fokus. Jag förstår inte helt vad det är som har hänt. Vad har fått mig att liksom montera ner den bro jag hade till mitt inre.. Eller mer; de ord jag hade till hjälp att bygga bron mellan mitt inre och mig, här ute i världen. Nu för tiden känner jag mig mer som en del av en verklighet, en del av ett nu, en del av ett samhälle med saker, ting och andra människor än jag känner mig en del av mitt hela jag, en annan värld, en drömmarnas och tankarnas värld. Är det det som händer när man blir äldre om man inte är försiktig.. Eller är det det som händer med människan om man ger för mycket vika till den materiella världen? Förlorar man det själsliga på vägen?
Det känns som att några behåller den där bron, den där bryggan till sitt inre, till världen som målar bilder, och färger på känslorna, medan andra tappar det. Andra blir för påverkade av det andra sättet att se saker på.. Det hårda, det kalla och realistiska.
Jag förstår varför många konstnärer tar till vinet, drogerna. Man slipper bry sig om vart ramarna går, vad som anses genialiskt och inte, vad som andra gjort innan och vad som är onödigt att utföra igen. Vi liksom försvinner bort från den värld som redan bestämt för oss vad vi bör säga, göra, vi blir mer fria. Vi kan släppa allt detta Att vara och bara vara, bara skapa. De är svaga, de som tar till drogerna för att få känna sig fria... Vi är svaga, som inte kan bara vara, inte bara göra...
Allt blir bäst i mörkret när jag blundar... när jag stänger precis allt ute..
Jag ser bäst med förbundna ögon och jag tror inte att jag är den första som har sagt det.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar