Brev nummer 3

Markusen min

Idag har vart en bra dag ur jobbsynpunkt. Eller.. Det startade kanske inte så bra med att jag försov mig nästan tio minuter och när jag kom ner för trappan hörde jag från Ms rum "I will drive her!" Och gud vad rädd jag blev! Men fick upp henne vid sju, S kom ner och var glad, han sa inget om försovningen så då gjorde inte jag det heller. Sedan när de åkt kom M ner och verkade förvånansvärt glad med tanke på klockans tidiga timma. Så med andra ord, det var nog ingen fara riktigt, om de ens uppfattade att jag hade försovit mig. Man måste Play it cool ibland och bara kolla vad som händer, känna av. Och det gick ju bra :)

Sedan har jag vart på Club Fit idag, jag behövde bara betala 50 istället för 125 som anmälningsavgift pga ett hösterbjudande de hade och jag startar imorgon och behöver då bara betala 36 för den här månaden ut. Och sedan blir det ju 108 nästa månad igen.. Men ändå! Är väldigt nöjd. Så som sagt, imorgon skall jag åka dit. Träffa den ansvarige, få en personlig tränare som skall hjälpa mig att lägga upp en rutin och så är jag ready to go! Känns så otroligt skönt att äntligen komma igång, börja ta hand om mig själv på riktigt. Vill ju verkligen bli en gammal rolig tant och inte en stel och sur en.

Jag var också på Starbucks idag. Satte mig ner med en äggmacka, kaffe och världens bästa bok i en av deras stora, mjuka fåtöljer. Läste i en och en halv timme, boken är så himla mysig (Time Traveler's Wife). Får mig att tänka på oss, och dra en massa romantiska paralleller. Jag förstår den liksom bättre nu.. Förstår hur det känns att undra hur det går för den andre. Och verkligen oroa sig, som jag ändå gör lite nu. Jag försöker att slappna av och även om solen sken idag, himlen var krispigt klar och de vackra höstlöven började falla till marken så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, och kanske var det också lite därför. För jag saknar dig så, och jag vill inte vara dum. Men jag tycker inte om det här, jag tycker inte om att känna mig utestängt och bortkopplad från ditt liv. Det låter hemsk, men så känns det i magen när jag inte vet ett enda dyft. När jag undrar hur det går och inte får ett enda livstecken från den jag älska allra mest i hela världen. Jag vet att när vi ses igen kommer livet vara fantastiskt och jag kommer få veta allt som hänt. Men just nu, längtar jag så magen nästan spricker och jag tänker, inte igen. Det här är inte roligt. Men när du kommer tillbaka igen så kommer jag förstå varför jag stod ut dessa veckor. För jag älskar dig och jag trivs så otroligt bra med dig. Du är verkligen min bästa vän och om det är det här som krävs för att vi skall få vara tillsammans sen, ja då får jag helt enkelt ta mig igenom det. Vilket jag gör.

Barnen var bra idag, körde runt till lite saker och allt gick bra. Var rätt svårt att få L att göra sin matte men vi gjorde en sida och det var bra. Ikväll var M jättesöt, hon sa att I'm doing so good och att det kändes bra att ha mig här. Hon var så trevlig och det var därför jag passade på att fråga om helgen du kanske kommer :) Vilket gick bra. Så jag lämnade nedervåningen då allt kändes på topp och nu sitter jag här och skriver. Skall försöka somna tidigt ikväll.. Igår kväll.. Ja, det gick inte så bra. Saknade dig något förfärligt och kunde inte somna på fyra timmar.. Somnade la runt två och det förklarar ju varför jag var rätt trött imorse vid sex.

Som sagt älskling, du är det finaste! Och jag hoppas jag får ett livstecken snart.

Jag älskar dig

Din Jennie