De senaste dagarna

Hej! Märker att jag längtar efter att posta ett inlägg här när jag inte gjort det på några dagar, riktigt roligt måste jag säga att det är! Här följer en kort summering av de senaste dagar..

Jag har tvättat både jobbmobilen och min privata telefon i tvättmaskinen.. Ja det är sant! Nu när jag skriver om det blir jag nästa lite ledsen igen. Jag hade Alla kontakter, bilder och smskonversationer från år tillbaka på den där mobilen. Saknar den så! Eller i alla fall dess innehåll.

Jag har fått köpa två nya mobiler for 20 usd styck (Det absolut billigaste de hade) men även det tog lite väl hårt på min ekonomi.. Nu skall jag bara spara ihop till en ny mobil till mig, wie, precis vad jag behövde! Eh

Markus åker tillbaka till Usa imorgon! Efter att stannat lite längre i Sverige är det efterlängtat att äntligen få ha honom på vår sida havet igen.

Jag har fått ett uppsving i mitt bröllopsplaneringsliv! Rensar webben efter bra ideer och fina saker! Pirrar lite i magen gör det också!

Haft en liten livskris i miniformat (några timmar) över vad jag skall göra när jag flyttar till Florida i höst och vad det skall bli av estetJennie. Kände av att jag fyllt 20 då jag nästa dag började skriva en resume och titta på teaterklasser. Jag har en ide..

Sist men inte minst så var en av de helgkurserna jag skulle gå på fullbokad, och den enda helgen att ta den på istället var helgen efter, vilket är Markus födelsedagshelg. Jag fick en liten törn i hjärtat när jag såg det. Dock har jag min lediga helg veckan efter (första i april) och Markus har kommit upp nästan varje ledig helg jag haft.. Men den helgen har han besök i Fort Lauderdale. Så jag vet inte alls hur våren kommer bli och det gör att jag får riktigt ont i magen vid blåtta tanken.

Det här inlägget hamnar i vardag, kommer snart med ett annat, mer bröllopigt inlägg att bita i.

Jennie

Härligt franskt

Fransk romantik när den är som bäst!

(Bilder från anna.elle.se)

Jennie

Klänningen

Tanken om att få min klänning uppsydd till mitt framtida bröllop är något som funnits med mig länge. I alla fall seriöst sedan några år tillbaka.. För när jag började drömma bröllop och försiktigt tittade mig i kring märkte jag snart att jag aldrig skulle kunna hitta den där perfekta klänningen i en affär. För det första har jag alltid drömt om att gifta mig på hösten och en ärmlös klänning tycker jag då inte är särskilt passande, och mest säljs det strapless och annat liknande där ute. För det andra märkte jag också att ingen verkade ha den där perfekta formen för att framhäva just min kropp.

Så när min älskade hade poppat frågan och jag gjort ännu ett försök att titta efter vintageklänningar och annat bestämde jag mig för att det inte kom på frågan att köpa en längre. Så jag gick helt enkelt till Markus syster Malin och frågade med hopp i hjärtat om hon ville hjälpa mig att sy upp min alldeles egna design. Malin är otroligt begåvad i sömnad och allt annat pyssel egentligen. Hon har många folkhögskoleår i ryggen och just nu läser hon en hantverksutbildning på självaste Göteborgs universitet. Så jag har inga tvivel om att hon är den absolut bästa för uppgiften! Som tur är svarade hon att hon gärna ger det ett försök och här är vi idag.

Den första genomtänkta skissen på min

bröllopsklänning

När jag var hemma på snabbvisit förra veckan hade Malin sytt en första provmodell i bomull. Den satt riktigt bra och det pirrade i magen när jag tänkte på att processen var startad! Helt fantastiskt. Vi kom dock fram till flera förbättringar, jag berättade om saker jag tänkt på och försökte förmedla min vision. Nästa steg är att Malin skall skapa ännu ett prov så vi kan bli säkrare på allt innan hon sätter tänderna i det riktiga tyget!

Close-up på den första skissen

Så, som sagt, tyget. Som skisserna ovan visar så vill jag ha spets. De som känner mig skulle nog blivit mäkta förvånade om jag valde något annat då jag genom mina tonår, och då fortfarande, älskar detta tyg! Inte all spets givetvis men den mesta. Först så var tanken att spetsen skulle vara blommig och det var med den bilden i huvudet som jag, tillsammans med Malin och min systeryster Ella, begav mig till Gårda Textil på Kungsgatan 7 i Göteborg. (Detta var, som kanske förstått, under min vistelse i Sverige förra veckan). Först letade vi undertyg. Min mor hade sagt att jag bör titta efter siden då hon tycker att det är det självklara valet för en bröllopsklänning (Själv bar hon nämligen råsiden på sin dag). Och nästan direkt blev jag kär! I ett krämvitt sidentyg med lätt gyllene glans. Det var så otroligt mjukt och fallet kändes alldeles underbart. Jag kunde bara föreställa mig hur skönt tyget skulle kännas mot min hud på vår stora dag. Efter detta fynd gick vi på jakt efter spets.

Trots att Gårda Textil inte är en enorm butik så har de ändå ett förvånadsvärt stort utbud av riktigt fina tyger, men trots detta föll ingen av de spetstyger som fanns mig i smaken. Antingen var de för glansiga, för skira, för mycket brodyr eller för blommiga. Men då! Då hittade min allra käraste syster ännu ett parti med spets och där fann jag det (Okej, vi har inte köpt det än men det kommer mer om det längre ner). Spetsen var lätt och lagom skir i en bomull/nylon kombination. Det bästa var dock mönstret. Trots att min hjärna skrek "Blommor ska' det va" så var detta medaljongmönster så otroligt eget och fint. Istället för stora tantblommor så spred sig ett symmetriskt mönster över tyget med både små blommor, prickar och snirklar. Det var helt enkelt perfekt, nu när jag tänker på det i efterhand. Vi bad om att få titta på det på rullen och då hände ännu en underbar sak, butiksbiträdet gick fram till ett stort antikt träskåp, alltså inte till en hylla som alla de andra tygerna ligger på, och med en guldnyckel öppnade hon skåpet och där tillsammans med andra skira spetsar låg tyget och väntade på mig. Som grädden på moset passade det perfekt till undertyget som vi hittat innan.

Här har vi ett kort på de proverna

jag fick med mig på tyget. Ohlala!

Dock köpte vi inte tyget då, jag kände mig nästan lite chockad över att jag hittat något på första försöket och ville ha tid både att smälta det och titta runt på lite annat. Vi bestämde att jag skulle fortsätta titta lite här i NY och bestämde jag mig att jag trots allt skulle ha de tygerna, så kunde vi sätta över pengar till Malin så hon kunde gå och köpa dem.

Igår var jag och Emma R inne i city och letade i lite butiker i Garment District. Vi skulle ta oss till den berömda butiken Mood (från Projekt Runway) men det verkade inte som att den var öppen. Tydligen måste man också gå in genom en tämligen anonym port och ta sig till en annan våning för att hitta butiken och jag hade tyvärr inte den exakta adressen. Tänkte ju att man skulle se den från gatan, men ack nej, bättre lycka nästa gång. Vad jag märkte när vi var inne och tittade på andra spetsar var att jag hela tiden jämförde med den där på Gårda och hela tiden kom fram till att inget kunde mäta sig med den.. Plus att undertyget vi hittade var ju "to die for", som man säger. Detta leder mig till idag, och efter att jag nu suttit och känt på tygproverna en längre stund, plus skrivit en massa här, har jag nog kommit fram till att jag inte kan förneka det längre.. Det måste bli det där tyget. Mitt nästa steg är att få tag på Malin.. Markus är ju kvar i Göteborg, kanske de kan gå dit tillsammans.

Sist men inte minst kommer den absolut senaste versionen av klänningsskissen som jag gjorde hemma hos Malin och Emma i förra veckan. Uppdateringarna är bla längden, då jag insåg att långklänning inte kändes riktigt rätt för gruvceremonin. Istället blir det s.k Tea length, perfekt för dagen tror jag.

Senaste skissen på klänningen

Det var det sista för idag! Ett riktigt långt och mysigt klänningsinlägg, inte sant? Nu skall jag titta vidare på inspirationsbilder och annat smått och gått. Vi hörs snart igen!

Jennie

Visionen om en gyllene höstdag

Ojojoj, vart skall vi börja? Efter lite eftertanke så är nog det självklara klänningen, inte sant? Men vi skall dra ut på det lite till och innan jag visar och berättar om det viktigaste plagget så skall jag berätta snabbt om födelsen av tanken och visionen.

Nästan direkt efter förlovningen så kom det på tal, en förlovning handlar ju egentligen om ett löfte om att just gifta sig. Markus var tydlig, han hade aldrig frågat mig om han inte velat gifta sig, det fanns inget att vänta på. Och mitt hjärta slog dubbla slag. Min ringa ålder ekade i mitt huvud men i slutändan spelar sådant ingen roll. För när man älskar någon så är det inte svårt, det är inte svartvitt men det är inte svårt, för hur mycket man än funderar så kommer man alltid fram till samma svar; Jag kan inte välja att älska eller inte, för han är allt för mig och jag vill att han skall finnas intill resten av mitt liv.

Så innan det nya året inträtt hade vi ett datum! Och vi började fnula på ideer såsom plats, gästlista och andra detaljer. Vi kom ganska snart fram till att ett stort bröllop inte var aktuellt. Både pga av tid och pengar men också en del andra faktorer. I alla fall, i den här tiden i vårt liv så vill vi hålla det litet och intimt. Den stora festen med alla andra kan vänta. Det viktigaste just nu är vi två. Så vi bestämde oss för att fira vår kärlek med de absolut närmaste, under en intim dag där alla hjälper till. Mer som en riktigt härlig middag med familjen. Det blir vi, våra föräldrar, syskon och en eller två nära vänner. Vi älskar resten av våra släkter men med allt inräknat är det här det bästa för oss, och det är det viktigaste.

Men mitt motto, och som även är en stor del av Markus, är att Ska det va' så ska det! Med andra ord, även om vi blir en liten grupp så vill jag inte att vi skall strunta i allt fint som hör ett bröllop till. Det är ändå den viktigaste dagen i vårt liv tillsammans.

Så, till Visionen som tar avstamp i intimiteten av den lilla gruppen är just en dag av värme, kärlek och skönhet. Färgerna är höstens; Koppar, guld och krämvitt. En tid att sluta in sig i värmande filtar och sitta ännu närmre den du älskar, det är hösten för oss.

Och platsen, som Markus skall ha all ära för att ha kommit på, är Sala Silvergruva. Ett gammalt gruvområde med anor från förr. Här finns lummiga lövskogar (som kommer glöda rött på vår dag), gamla hus där gruvarbetarna brukade bo, anrika marker med hundratals år av historia. Det är speciellt, precis som vi, och både mig och Markus, på samma gång. Markus har alltid vart fascinerad av gruvor och liknande, tekniken och det gamla, medan jag älskar historia och känslan av att folk har vandrat marken långt innan jag satt min fot där.

Vi kommer att hyra vandrarhemmet. Byggt på 1800-talet som en hem för gruvarbetarna. Köket där maten skall tillagas är inte det mest moderna med det har en diskho i hamrad plåt och låga vackra träbänkar. Perfekt för en liten dessertmeny att stå uppdukad på.. Vandrarhemmet har flera personliga rum för våra familjer att bo i och så en större sal med plats för middagsbord och soffmys. Den ligger några hundra meter från nedgången till den gruvsal som ceremonin kommer äga rum i. Det blir en ceremoni i den uppvärmda gästabudssalen med tända ljus och förhoppningsvis en mamma som spelar lite handharpa, om hon inte har panik över att hon befinner sig i en gruva vill säga. Haha. Nej, men det skall allt gå bra.

Så för att sammanfatta det kort; En dag med de allra närmaste. Varma färger, tända ljus, vackra höstlöv, god mat, gott vin, intimitet och framförallt; Vår kärlek till varandra!

Så där har ni det, födelsen och visionen, i en tämligen kort text, för att vara Jennie alltså.

Kärlek

Jennie och Markus

Trötter, tillbaka i Usa

Nu är jag tillbaka i Usa, i Chappaqua och rummet.. Är trött, trött, trött och skulle kunna somna nu men familjen har inte kommit hem än och undrar om de kanske förväntar sig lite hjälp när de väl är hemma. Kl. är dock nio och i min kropp (som precis ställt in sig till svensk tid i sista sekund) är klockan tre på natten. Plus en massa flyg och restid som gör att jag fortfarande mår rätt illa. Grädden på moset är att en del av den fina oljeparfymen jag fick av mamma i helgen har (trots noga tillsluten) läkt ut bland de andra flaskorna och nu luktar hela övervåningen kryddig indisk parfym.. Så känner mig lite yr också.

Sorgsen att lämna Markus på andra sidan.. Längtar tills han kommer till Fort Lauderdale på söndag så vi kan få prata skype i en massa timmar. Nu skall jag packa upp lite till och hoppas att de antingen kommer hem eller (vilket jag helst vill) smsar att de blir hemma sent och att jag kan gå och lägga mig. Snart hörs vi igen, för då har jag en massa saker att berätta och visa!

Jennie

Som jag väntat..

Ja, jag vet att alla nog redan förstått det.. Men nu är det dags att "Go official" på bloggen (Äntligen) för...

Vi skall Gifta oss!!

Den 6 oktober i år skall vi säga det magiska ordet Ja och på så sätt bli man och hustru. Efter att nu fått träffa våra kära familjer och öga mot öga berätta mer, förklara och prata om våra fantastiska planer är vi nu redo att ropa ut det över åkrar och berg! (Med andra ord publicera det på webben.)

Och iåmed detta så ändrade jag även bilden överst på bloggen, för hör och häpna, i framtiden kommer ni få ta del av bröllopsinspiration, fortskridning av planering, tankar och en massa annat gällande den stundande dagen. Jag kan knappt bärga mig att äntligen få dela med mig av inspirationsmappar och sidor som datorn nu är fullproppad med! Detta skall få bli vår egen lilla dokumentation över tiden som leder oss allt närmre den största dagen av dem alla, vår dag.

Med detta vill jag med ett enormt leende på läpparna och en massa kärlek i bröstet önska er alla (vilka ni än är) en fantastisk dag, och gjorde du inte det innan, så är det nu tid att börja följa bloggen (Länk hittar du på sidan).

Puss och kram

Jennie och Markus

I sverige

Se så fint, fake-poloroid, men vad spelar det för roll. Tycker det blir riktigt mysiga bilder! Bilden är från i somras. Nu är det kallt i Sverige, det vet jag, för jag är här! Men bara till på torsdag, tyvärr.

Njuter av varje sekund jag får med min älskade, som också är här på visit en sväng. Är så tacksam för flygbiljetten. Tack Markus. Mumms.

Jennie

Önskelista Modcloth.com!

Återigen en önskelista! (Lite väl mycket nätönskeshopping det senaste).. Den här gången från modcloth.com! Underbart fina saker, no argue there!

Jennie

Jag och min kropp

Okej, det här är inte ett inlägg jag Vill skriva, och jag vet inte om det är så jätte bra att göra det heller men på något sätt Måste jag ta tag i det här nu. So here it goes..

Jag har alltid, "trots mina kurvor", och trots många dåliga dagar också såklart, älskat min kropp. Jag älskar mina stora bröst, min renässansrumpa och min smala midja. Jag älskar hur min rygg liksom går in vid ryggraden och mina två små gropar precis över rumpan. Jag älskar också hur mina breda höfter kompenseras av perfekt formade axlar. Åh, det där hjälpte faktiskt lite men faktat kvarstår; Just nu är det lite för mycket av det goda going on, so to speak. Ja, jag vet att man alltid kan känna sig lite tjock ibland men det här är verkligen inget sådant där "Buhu, jag är fet"-inlägg. Tvärtemot är det ett peppinlägg som jag skall kunna gå tillbaka till, för nu måste det vara nog, jag vet det. Man kan inte klaga, och klaga utan att göra något åt det. Det är svagt. Jag vet.. Men visst är det svårt också? Så jävla svårt.

Sommaren 2010 - Jag kunde ha en ordentlig bh

utan att den satt obekvämt i ryggen (Kolla Markus

skägg, underbart!)

I alla fall, som jag sa innan har jag en fantastisk kropp, som jag innan mer än gärna visade upp i tajta klänningar och strumpbyxor. Jag har alltid haft en liten mage men innan var den fin på något sätt, även om den inte såg ut som en modells så var den vacker och jag visade gärna upp hela mig i korvskinn till klänningar! Men det senaste året har dessa klänningar hamnat längre och längre in i garderoben. Varför? Jo, för att jag helt enkelt inte kan ha på mig dem och känna mig sådär fin längre. Träningen har hamnat efter och det hjälpte inte att flytta till Usa, kan jag tillägga. Egentligen har jag inte gått upp särskilt mycket sedan jag flyttade, max ett kilo enligt vågen men jag älskar inte vad jag ser i spegeln längre, jag tycker fortfarande väldigt mycket om det, men äälskar inte det. Och det är inte bra, inte alls bra. Jag vill kunna möta min kropp och mitt jag och bara le åt vad jag ser. Nu ser jag bara potential till något vackert. Och det är, som sagt, inte ok.

Mars 2010 - Med min tajta, tajta klänning

Som tur är älskar jag fortfarande mitt jag, det har inte gått så långt men jag vet att om jag inte ändrar min riktning Nu är det där jag kommer hamna. En svag stackare som inte vågar ta plats längre, och det vet vi ju alla, att jag älskar! Och med mindre än åtta månader kvar till bröllopet måste jag nu sätta ner foten, även om det kommer bli svårt, så är det ett måste. För på min bröllopsdag vill jag känna mig som det vackraste som världens nånsin skådat! Jag vet att jag skulle känna mig fantastisk med de här kilona också, men inte sådär otrolig, som jag bara kan göra om jag trivs med min kropp till 99 procent (För vem trivs till hundra, inte sant?). Jag är otroligt söt, mitt ansikte är speciellt och vem kan glömma mitt långa, röda svall efter de träffat mig? Ingen.

Så nu måste jag ta tag i min självdisciplin och ta bort sockret, ta bort kolhydraterna och allra viktigast: Ta tag i träningen ordentligt igen. Jag kommer inte kunna vända allt över en natt, men varje litet steg är värt tusen. För två veckor sedan klarade jag en helt socker-och kolydratfri kost i två veckor, och ja, jag märkte resultat direkt! Min mage var inte lika svullen och jag kände mig renare på insidan. Sedan kom alla ursäkterna ifatt mig och jag började slarva lite, och idag, så fanns det choklad överallt och jag svek mig själv. Nu känns min mage större än en luftballong och det är därför jag skriver det här inlägget. För att förklara för mig själv att jag mår inte bra, jag behöver förändring. Jag behöver mer motion och styrka, mer morötter och framförallt Mer självförtroende. För jag vill kunna plocka fram de där klänningarna igen, jag vill kunna säga till mig själv i spegeln att jag är perfekt och framförallt; Jag vill stå där på min bröllopsdag och ärligt kunna säga, att jag Aldrig innan i mitt liv, känt mig så vacker som just nu!

Vill poängtera ännu en gång, att vi snackar inte om tjugo kilo här, jag är fortfarande fantastiskt fin, men sidär 5 (okej, helst 8) kilo. Jag veeet att man inte skall räkna kilon, och det är inte det, men jag vet sedan innan att när jag kände mig som finast låg jag 6 kilo mindre än jag gör idag, det var back in 09 men I know I can do it.

Så, låt oss nu se om det bara är tomma ord eller om jag har styrkan att vända på det! Heja mig.

Och kärlek ut i världen.

Jennie

Min önskelista på Etsy.com

Åh, vill ha, vill ha! Ugglor, gamla grytor och återvunna trälådor. Vackert, inte sant?

Som sagt, Etsy.com <3

Jennie

Den finaste pojken i hela världen och så jag

I somras åkte vi ut på äventyr, idag saknar jag att krama min älskade festman! Men skickar lite pussar till honom, snart syns vi igen!

Jennie

Huvudet på spiken!

"En vän jag möter på en fest berättar att han senaste tiden känt sig deprimerad och undrat varför. Ingenting i hans liv är dåligt eller sämre än vad det varit förut.

”Till slut kom jag på att jag var politiskt deprimerad. Det känns så hopplöst och iskallt just nu.”

Jag håller med. Detta är mitt försök att benämna förändringarna. Att göra dem synliga. Ett försök att ta mig ur min politiska depression.

Gränserna har förskjutits, kartan ritats om och mitt hjärta bultar förtvivlat."

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

Jennie

Saknad

Det är sent om natten och mörkret tynger mina ögon. Jag läser gamla texter, från en annan tid och jag lyssnar noga på mina ord. Jag tänker på hur lätt det var att skriva då, hur nära jag hade till orden och jag får en klump i bröstet när jag förstår att jag saknar dem, orden. Jag läser mina målande texter och inser att det jag ser är något helt annat. Jag var inte rädd. Jag lät mina fingrar flyga lättare över tangenterna, jag läste inte noggrant och inte fastnade jag heller i meningsbyggnader eller syftningsfel, jag skrev bara. Precis så som det skall vara, jag var sexton, jag var sjutton och mina händer arbetade tätt intill mina tankar och när jag läser nu så förstår jag. Känslorna jag skriver om kommer tillbaka och allt känns som då, jag förstår mig själv. Det är som att en del av min själ hållt sig kvar i de där skrifterna och jag kan inte hjälpa att jag gråter lite.

Orden, jag saknar er så det skär i bröstet, varför lämnade ni mig? När förlorade jag den där stora, outgrundliga förmågan att bara skriva, inte tänka? Jag kunde skriva hela texter fulla av melodier, jag skrev på rim trots att jag inte gjorde radbyten och allt andades i jämn rytm. Åh, det är sent om natten och jag vill hitta tillbaka. Inte förlora kontakten, jag vill finna takten igen, finna den delen av mig.

Jennie

Fyra fina sovrum

Drömmer om långfrukostar i vårt alldeles egna sovrum. En intim oas att bara vara i. Längtar tills jag kommer till Fort Lauderdale så jag kan sova som jag gör bäst varje natt, med dig.

(Bilderna är från http://abeautifulliving.blogspot.com/)

Jennie

Tre kök/dining rooms

Även om köket på första bilden är långt ifrån det drömkök som jag har mitt huvud så kan jag inte låta bli att älska enkelheten, de öppna hyllorna och speciellt sättet redskapen är upphängda över kokplattorna. Vad gällande andra bilden så säger jag bara golv, bord och stolar, to die for. Sist men inte minst, stolarna i tredje bilden. Nästintill perfekta, om de endast vart lite mörkare hade jag nästan börjar gråta. Så sexiga!

Snart kommer andra sorts inlägg. Jag lovar..

Jennie