Jag har alltid, "trots mina kurvor", och trots många dåliga dagar också såklart, älskat min kropp. Jag älskar mina stora bröst, min renässansrumpa och min smala midja. Jag älskar hur min rygg liksom går in vid ryggraden och mina två små gropar precis över rumpan. Jag älskar också hur mina breda höfter kompenseras av perfekt formade axlar. Åh, det där hjälpte faktiskt lite men faktat kvarstår; Just nu är det lite för mycket av det goda going on, so to speak. Ja, jag vet att man alltid kan känna sig lite tjock ibland men det här är verkligen inget sådant där "Buhu, jag är fet"-inlägg. Tvärtemot är det ett peppinlägg som jag skall kunna gå tillbaka till, för nu måste det vara nog, jag vet det. Man kan inte klaga, och klaga utan att göra något åt det. Det är svagt. Jag vet.. Men visst är det svårt också? Så jävla svårt.
Sommaren 2010 - Jag kunde ha en ordentlig bh
utan att den satt obekvämt i ryggen (Kolla Markus
skägg, underbart!)
I alla fall, som jag sa innan har jag en fantastisk kropp, som jag innan mer än gärna visade upp i tajta klänningar och strumpbyxor. Jag har alltid haft en liten mage men innan var den fin på något sätt, även om den inte såg ut som en modells så var den vacker och jag visade gärna upp hela mig i korvskinn till klänningar! Men det senaste året har dessa klänningar hamnat längre och längre in i garderoben. Varför? Jo, för att jag helt enkelt inte kan ha på mig dem och känna mig sådär fin längre. Träningen har hamnat efter och det hjälpte inte att flytta till Usa, kan jag tillägga. Egentligen har jag inte gått upp särskilt mycket sedan jag flyttade, max ett kilo enligt vågen men jag älskar inte vad jag ser i spegeln längre, jag tycker fortfarande väldigt mycket om det, men äälskar inte det. Och det är inte bra, inte alls bra. Jag vill kunna möta min kropp och mitt jag och bara le åt vad jag ser. Nu ser jag bara potential till något vackert. Och det är, som sagt, inte ok.
Mars 2010 - Med min tajta, tajta klänning
Som tur är älskar jag fortfarande mitt jag, det har inte gått så långt men jag vet att om jag inte ändrar min riktning Nu är det där jag kommer hamna. En svag stackare som inte vågar ta plats längre, och det vet vi ju alla, att jag älskar! Och med mindre än åtta månader kvar till bröllopet måste jag nu sätta ner foten, även om det kommer bli svårt, så är det ett måste. För på min bröllopsdag vill jag känna mig som det vackraste som världens nånsin skådat! Jag vet att jag skulle känna mig fantastisk med de här kilona också, men inte sådär otrolig, som jag bara kan göra om jag trivs med min kropp till 99 procent (För vem trivs till hundra, inte sant?). Jag är otroligt söt, mitt ansikte är speciellt och vem kan glömma mitt långa, röda svall efter de träffat mig? Ingen.
Så nu måste jag ta tag i min självdisciplin och ta bort sockret, ta bort kolhydraterna och allra viktigast: Ta tag i träningen ordentligt igen. Jag kommer inte kunna vända allt över en natt, men varje litet steg är värt tusen. För två veckor sedan klarade jag en helt socker-och kolydratfri kost i två veckor, och ja, jag märkte resultat direkt! Min mage var inte lika svullen och jag kände mig renare på insidan. Sedan kom alla ursäkterna ifatt mig och jag började slarva lite, och idag, så fanns det choklad överallt och jag svek mig själv. Nu känns min mage större än en luftballong och det är därför jag skriver det här inlägget. För att förklara för mig själv att jag mår inte bra, jag behöver förändring. Jag behöver mer motion och styrka, mer morötter och framförallt Mer självförtroende. För jag vill kunna plocka fram de där klänningarna igen, jag vill kunna säga till mig själv i spegeln att jag är perfekt och framförallt; Jag vill stå där på min bröllopsdag och ärligt kunna säga, att jag Aldrig innan i mitt liv, känt mig så vacker som just nu!
Vill poängtera ännu en gång, att vi snackar inte om tjugo kilo här, jag är fortfarande fantastiskt fin, men sidär 5 (okej, helst 8) kilo. Jag veeet att man inte skall räkna kilon, och det är inte det, men jag vet sedan innan att när jag kände mig som finast låg jag 6 kilo mindre än jag gör idag, det var back in 09 men I know I can do it.
Så, låt oss nu se om det bara är tomma ord eller om jag har styrkan att vända på det! Heja mig.
Och kärlek ut i världen.
Jennie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar