Saknad

Det är sent om natten och mörkret tynger mina ögon. Jag läser gamla texter, från en annan tid och jag lyssnar noga på mina ord. Jag tänker på hur lätt det var att skriva då, hur nära jag hade till orden och jag får en klump i bröstet när jag förstår att jag saknar dem, orden. Jag läser mina målande texter och inser att det jag ser är något helt annat. Jag var inte rädd. Jag lät mina fingrar flyga lättare över tangenterna, jag läste inte noggrant och inte fastnade jag heller i meningsbyggnader eller syftningsfel, jag skrev bara. Precis så som det skall vara, jag var sexton, jag var sjutton och mina händer arbetade tätt intill mina tankar och när jag läser nu så förstår jag. Känslorna jag skriver om kommer tillbaka och allt känns som då, jag förstår mig själv. Det är som att en del av min själ hållt sig kvar i de där skrifterna och jag kan inte hjälpa att jag gråter lite.

Orden, jag saknar er så det skär i bröstet, varför lämnade ni mig? När förlorade jag den där stora, outgrundliga förmågan att bara skriva, inte tänka? Jag kunde skriva hela texter fulla av melodier, jag skrev på rim trots att jag inte gjorde radbyten och allt andades i jämn rytm. Åh, det är sent om natten och jag vill hitta tillbaka. Inte förlora kontakten, jag vill finna takten igen, finna den delen av mig.

Jennie