Jag fällde en tår, en liten en
Ur sorg o ur glädje sprungen

Nu är det som så att visst kan jag förstå
Att jag ej känner pirr, där fjäril i stirr
Det betyder dock ej att jag vill säga nej
Ty känslan som finns är vätta och ting
Det är nu som då, att jag vill hålla på

En arm om min midja, ger en fullkomlighet
En doft av din kropp, jag vet det är lek

(Så som allt då)

En hel helg ger mig gåshud

Solen utanför inbjuder till en lugn stund i det gröna gräset. Jag kan se en lätt vinden smeka trädens toppar som förtroligt ger efter. Ljuden från gatans bilar letar sig in till mig och blandas med fåglars sång. Jag läppjar på kaffet och känner aromen sprida sig i munnen. Dess bitterhet ger krusningar på min tunga och när det passerar ner längs halsen lämnas värme ovan hjärtat.

Anledningen till att jag trots detta just nu befinner mig inomhus är det att jag vill författa ett litet inlägg. Dels för att jag ej har varken kamera eller kalender och vill då spara beskriveler av händelser här, och för att jag känner lust att skriva.

Min helg har varit otroligt lyckad. Och för att göra en längre historia kortare skall jag snabbt berätta vad som bjöds. (Vad som är snabbt är givetvis en definitionsfråga, läs snabbt så går det snabbt).

I torsdag var vi lediga, och så också i fredags. Dessa dagar var lugna och fulla med sådan bestyr som man annars inte hinner. Tvättning, städning, tankar på läxor, läsning osv. På fredagskvällen bar det dock iväg till Elin där vi lagade mat, promenerade till nattluckan på statoil, filmade onödigheter och tittade på Donnie Darko. Planerna inför lördagen var att gå upp hyfsat tidigt för att sedan ta oss till Stockholm och torgmöte med nmr. Kvällen skulle bjuda på rave i skogen, om vädret tillät.

När vi fått sovit en blund ringde klockan och efter några bussturer fram och tillbaka för min del så satt vi på tåget påväg mot Sthlm c. Väl framme var det Skärholmen som gällde och här hölls ett lyckat torgmöte. (Förutom den sk "misshandeln" av en folkpartist som jag inte ens tänker kommentera då insidenten var löjlig och onödig).

Efter detta befann jag mig med Elin i baksätet på en bil on my way till någon del av Sthlm. Framme satt en man vid namn Gunnar och en annan körde. Vi hämtade upp den andres tjej, tog oss till deras lägenhet, hämtade dottern Milla och sedan blev det häng. Vi gjorde hemlagad pizza, de snackade politik och vi drack öl. Dottern var fyra och som de brukar vara, tämligen galen. Vi lekte och klippte i papper och Gunnar gjorde kaffe. Planerna inför kvällen såg inte så ljusa ut först, då rajvet blivit inställt men efter lite facebookfresearch fick Elin kontakt med vännen Love som skrev upp oss på en lista för en konstfackfest.

Så efter ett tag lämnade vi den andre, flickvännen och Milla för att med sällskap av ännu en man med namnet Pär ta oss mot Love. Öppnade dörren. Lägenheten erbjöd ett högt tak och känslan var lite bohemisk med lågt soffbord och höga fönster. Love log brett och bjöd på en massa fina drycker. Ljuset var dämpat och i bakruden låg technobeat. Mer politiska tankar ljöd och Love satt böjd som den dansare han är på en smidigt sätt för att fixa musiken som fick venernas pulserande slag att öka. Jag satt nersjunken i den mjuka bruna soffan av gammalt läder och Elin delade med sig av poesi där hon satt på fönsterbrädet med ett upplyst Sthlm bakom sig. Pär såg på rummet med sina ljusblå ögon och Love fyllde på glasen med allt mer intressanta saker. Med tiden blev min lycka allt mer fullkomlig och nu började det ramla in nytt folk genom dörren.

Det var en dansare jag sätt förra året på en underbar föreställning, det var en kille jag kände igen från ett tvprogram och en drös med andra dansare och liknande. Det var trevligt folk och mitt i sorlett från talande ljus drog Love fram en stor vattenpipa, som en dröm. Vi pratade tobakssmaker, tips och trix. Bredvid mig satt Pär uppkrupen och det var behagligt varmt när alkoholen gjorde mig lugn och en aning fnittrig. Vi rökte pipa och jag nämnde, det som senare skulle påstås vara ett billigt men fyndigt raggningstrick, det ökanda ekonomiblåsset. Och visst, det är säkerligen det syftet som röktricket bär. Jag, Pär och Gunnar lyckades i alla fall hålla röken tjock i flera varv och vi skrattade gott över hur bissar situation var. Sedan åt jag och han bredvid en godis. Och sedan erbjöds mer privata aktiviteter i den uppvärmda soffan. Det var en sväng till köket, det var en blick och en närhet. Vattenpipa och öl. Förfesten var lyckad, mycket lyckad.

Efter denna uppvärmning bar det iväg i den nalkande natten. Vi var runt femton personer som antog gatorna. Elin och jag luktade på blommorna och viskade om huruvida saker kändes just nu, precis i stunden. Det var fint.

När vi kom fram återfanns en lång kö och vi splittrades en aning. Men efter lite tjöt, en hand, och några meter framåt kom en konstig snubbe i solbrillor glidande. Han drog med oss bak trapphuset med folk i fönstren och in i en hiss. Efter lite problem kände vi hur hissen gav med sig och vi seglade uppåt. Fjärde våning. Dörren öppnades. Rök. I den trånga korridoren framför oss pulserade ljuset i färger av grönt och rosa, ljudet av ett stadigt gung överröstade de stora massorna som trängdes i moln av mer än bara cigarettrök. Med stadigt grepp blev jag förd framåt och in i bland de svettiga prettorna gick färden. Sedan Dansade vi. Det fanns inget slut. Bara blötta kroppar och dunkande ljud. Tunga. Armar. För trångt.

Framåt två tiden lättade trycket och mer utrymme gavs. Jag kylde mig i fönstret och klockan blev tre. Jag såg hur solens strålar letade sig upp över taken och jag kände hur morgonen doftade av rök och syrener. En hand där. En mun där. Det är snart sommar tänkte jag, jag är lycklig!

Tröttheten började smyga sig in i mina våta lockar och vi beslutade oss för att gå till tunnelbanan. Telefonplan. Vi promenerade dit. Gunnar kom med och snart anslöt sig även Love och Elin. Vi följdes åt ett tag på de framåtsträvande färdmedlets spår och sedan droppade de två sistnämnda av. Kvar var jag, Pär och Gunnar. Vi seglade i någonslags symbios till Vårberg och snart låg jag tryckt nerbäddad i en sval säng. Solen var sedan länge uppe och snart sov jag en slags ytlig sömn medan Gunnar berättade om tankar och Pär andades lätt.

Klockan var tio och Gunnar kom tillbaka efter en tur till ica med famnen full i frukost. Det blev apelsin och kaffe för min del och jag kände hur trött jag lyckats bli trots att jag fått några blundar under natten. Vi beslutade att bota vår lätta baksmälla med frisk luft och snart befann vi oss vid vattnet.

Vi gick i varm sand och satte oss ned en tid på några varma klippor. Förbi seglade båtar och då och då gick en hund förbi med sin ägare. Det fanns myror och snack om uppsatser, tentor och andra läxor. Men vi bestämde oss för att glömma allt sådant för en stund. Hungern började gnaga så ett beslut om grillning fattades.

Av bar det till Vårbergcentrum och vi tittade också förbi en helt galet pryttelfylld loppmarknad. Jag köpte en tunn guldkedja. Mat, champinjoner, paprika och sesamnuggets för min del, från Israel. Mer mat. Vi vilade i skuggan av ett träd och sa att det här, det här vara en perfekt dagenefter dag. För det var det.

Hemma at Pärs place blev det grillning och doften av grillat kött blandades med smaken av champinjoer på tungan. Nära.
Snart var det mer folk där, även de grabbar. Vi åt och snart mulnade det till så vi fick ta pick och pack och bosätta oss inomhus. Politik. Kaffe. Och jag och Gunnar blev kvar för skriverier av pressmeddelande angående lördags händelsen. Nmr hade inte med det att göra, punkt. Efter avslutat uppdrag blev vi följda till röda linjen och vi sa hejdå till Pär. Jag, Gunnar och en annan snubbe tog oss mot stan.

På centralen blev det köp av vuxenbiljett och tanke om att jag nu var hans syster. Åka gratis under femton. Vi satte oss på tåget och en vän till Gunnar slöt förbi. Vi pratade. Dåsighet var ett faktum men ändå ledde den tämligen tysta dagen till att orden flödade ur min mun. I Märsta sa jag hejdå till Gunnar och vi log och det var Syns på lördag. Det kändes bra. Jag fortsatte att snacka med den nya snubben. Om vart jag kommer från och liknande samtalsämnen. Det kunde inte undvikas, min mun gick i ett.

Uppsala c och jag var snart hemma. Hemma i min egna säng. Hemma med total lycka över mitt liv. Jag var hemma med en känsla större än det mesta, jag kände inte för att åka hem nösta vecka.

När jag nu avslutar det här inlägget har det hunnit bli den 26 maj. Ty jag hann aldrig klart det igår. Jag åkte in till stan istället, mötte Elin och sedan åkte vi till henne och lagade mat. Sedan fick jag ett sms som bekräftade en människas hemkomst och min natt har vart mer mys och gos än på länge. Nu är jag så trött att jag kan spy och idag blev det ingen skola. Jag har mottagit en IG-varning på mailen men är snart klar med uppsatsen som förhoppningsvis skall fixa det. Även en omfattande skrivning om Lars Noren har genomförts idag och trots allt detta strul med skolan kan jag knappt fatta hur lyckligt lottad jag är.
I morse mottogs också ett fint mail av en saknad människa som värmde mitt inre och jag vill trots allt också hem nästa vecka. Men det är svårt nu, för nu känns det bra här. Riktigt bra. Torsdag bjuder teaterträning och fredag kanske rave. På lördag är det torgmöte, jag skall hålla tal tydligen. På kvällen skall Elin dansa och nästa veckan slutar jag skolan.

Och slutligen vill jag bara säga att Det är bra nu, kamrat, det är bra nu.

Till Emma

Varför saknar jag vår trygghet

När mitt pladder blir för mycket sänder du små signaler. De säger mig att koppla av. Och då jag skriker om mitt hjärta står du där och påminner om att det inte skulle vara något utan dig.
Det är nämligen så att jag bär respekt för dig. Och det är inte alla jag respekterar på det sättet. Många kan jag trippa på, utan att känna mig dum. Men din kritiska blick får mig att försöka stå rak. Våra nivåer känns samspelta och dina ögon förmedlar en vakenhet som jag är rädd att missa ibland, när jag säger mer ord än vilka jag kan ge vikt. Du är helt enkelt en viktig bräda i mitt bollplank, och jag vet att du känner det samma.

Därför saknar jag vår trygghet

Ett skratt åt de som satt fast

Det jag kan säga, att jag inte förstår
Att trots jag vet vart som jag nu står
Tycks ni inte se hur fantastisk jag är
Fast att jag kärlek till er faktiskt bär
Och när jag förklarar att bollen är eran
Ser jag min stolthet där ligga i leran

Trevlig och fixar
Skojar och grejar
Först var det vin
Och nu vällagrad ost
Jag vet jag är fin
Men akta för svin

Av vana bör skrivas
Ett inlägg som så
Att doften var nära
Fick mitt hjärta att slå

Identiteten föds i mötet med andra
Du är inget utan mig
Och jag likaså är tom utan dig
Jaget kan inte existera om inte duet finns
Så är det, enkelt och klart

Du är tom utan mötet med mig
Och mina känslor skulle inte finnas till om
inte du gjorde det

Ibland blir jag lite rädd för att tappa er

Vi kanske inte har några ord att dela
Inga strofer att kasta som pärlor genom luften
Vi kan inte förstå
Vi kan inte veta
Det är slut med tankar att yttra i mötet
Vi kanske tar slut för en stund
Precis här

En människas liv, alla människors liv

Igår var en av de där dagarna som ord inte kan göra helt rättvis. En sådan helg som får en att förstå hur underbart livet är. Trots att det inte krävs en mening för att rättfärdiga det. Igår var en dag som fick mig att se hur långt framåt jag kommit och hur stolt jag är över mina beslut.

Det hela började i fredags då jag mottog ett mail från min teaterledare i Gottsunda. I mailet fanns diverse information men också en textsnutt skriven av en annan kvinna, vid namn Keren. Här stod det att volontärer till morgondagens Kultur Karneval behövdes. Jag tänkte att kanske det, men beslutade mig inte än. Väl i skolan, under en rast jag förlängde, så beslutade jag mig och författade ett svarsmail. I det stod det kort att jag gärna står till förfogande om hjälp behövs, samt lite kontaktinformation.

Dagen flöt sedan på och av någon anledning så bar jag ett leende på läpparna. (Anledningarna är några som jag inte skall ta upp nu då inlägget kommer bli en kortare novell). I alla fall, när jag svävade fram längs banvallen på väg hem fick jag ett samtal av Milena, som är en av arrangörerna av karnevalen. Hon sa att det är bara att komma imorgon, de skulle vara där från åtta men jag behövde inte komma så tidigt. Jag svarade med upprepande okej men inombords hjublade jag. För vem älskar inte känslan av att bara säga ja utan eftertanke, eller att slänga sig in i något man knappt vet vad det är. Stort som smått.

Följande morgon vaknade jag runt elva och skrev sedan nedanstående inlägg. Men tillslut fick jag duschat och det bar iväg in mot stan. Väl inne började jag min jakt på solglasögon. Och det skulle ta många affärer innan jag hittade ett par som kostade just hundra, det som mamma satt in för endamålets skull. Det var ett par av de där klassiska svarta som pryder de flesta just nu, dock i en något större modell. När jag sedan gick nedför gågatan i riktning stadsparken fick jag en liten överraskning. Inte så att jag egentligen skulle blivit chockad men ibland så kan känslan slå en med ett slag. Och så står man där och förstår inte varför man ens reagera så. Det var bara ett kort hej från en människa och sedan var jag vidare med snabba steg. Saken var dock den att jag inte väntat mig, eller det är fel ord.. Jag var helt enkelt inte beredd på att möta denna personen där. För om du bara träffat en människa i ett element känns det konstigt att se den någon annanstans.

Med en ännu underligare känsla än innan gick jag vidare. Den lycka som innan bott i mig var fortfarande sprudlande och jag log åt varje vacker människa jag mötte i doften av vår. Längs ån satt rader av studenter, ungdomar och barnfamiljer. Skratten ekade mellan de solbeklädda husen och bruset från staden blandades med salsarytmer från det nalkande karnevaltåget.

Framme i parken. Efter att ha frågat mig fram en bit fann jag infobordet och två tjejer vid det. Jag berättande vem jag var o vad jag gjorde där. De presenterade sig i sin tur och hälsade mig välkommen. Det visade sig att en av dem var just Keren jag mailat med och den andra tjejen hette Amanda. Jag fick en röd tröja men ordet volontär tryckt i stora gula bokstäver över ryggen. Också en namnbricka o en pärm där jag kunde läsa om karnevalen tilldelades mig. Jag blev sagd att just nu fanns inte mycket att göra, så jag slog mig ned i gröngräset och njöt av solen iförd mina nya brillor och den respektingivande tröjan. Efter hand tilldelades mig några små uppgifter som jag skötte med stor glädje, det var ju det jag var där för. Karnevaltåget anlände och kisande människor började fylla parken. Amanda och jag satt vid infobordet och ställde de där frågorna man brukar till nya människor. Vad gör du då? Jaha, varför är du just här? Och hur kommer det sig? Det slog mig hur lik hon är Vera på waldorf i uttryck och tal. Vi skrattade och jag kände mig allt mer livfull och tanken som snurrade i mig var den jag tänkt hela dagen innan. Hur fantastiskt det är att jag beslutade mig att gå här och stoltheten över mina val slöt mig in i trygghet. Ty det är ju ofta så, det är lättare att se sig själv när man har ett par ofärgade ögon på sig till hjälp.

Eftermiddagen och kvällen flöt på. Jag hjälpte till att plocka ner tält och senare att sitta i biljettkassan till kvällens konserter vid parksnäckan. Den som bredvid mig då satt bar namnet Patrik. Och Patrik han.. Var en människa för sig. Jag tänker inte gå in på detaljer, då jag såklart inte vill skriva om en annan människas liv och känslor utan tillåtelse. Men det jag kan säga om honom är det att han berätta om hur kan mött Gud. Om hur han håller en öppen konversation med vår fader. Han berättade om sitt liv och det att han egentligen inte brukar berätta allt det här, men just idag kunde han inte låta blir. Kanske var det jag som gjorde att det blev så, till en del alltså. Av någon anledning har jag nämligen märkt att jag kan ha den inverkan på folk. Vilket jag, trots allt det innebär,är glad över att jag har.

I alla fall talade han om diverse fantastiska slutsatser, konspirationer, angående treenheten och livet. Han drog paralleller till datum och händelser. Berättade om amerikanska indianer och hur matematiken kan visa ledtrådar. Han berättade om sin släkt och målade bilder över hur det fanns tecken överallt ikring oss. Vi skrattade åt hur människan håller på och bygga maskin på maskin fast att han står där framför, fadern, med alla de svar vi behöver.

Ömsom talade vi om Gud och ömsom tog vi emot pengar från konsertbesökarna. Vi hade riktigt trevligt helt enkelt. Och jag må säga att jag ser med stor respekt på allt det som Patrick delade med sig av där igår kväll.

När denna del var över skulle allt plockas ihop. Vi gjorde så och sedan bar det av till Hijazz. Klockan var runt tolv när vi anlände och atmosfären i rummet var lugn och roingivande. Åh, lyckan var redan stor men den kom att bli ännu mer fulländade då jag efter ett fint glas vin, som jag blev bjuden på, stegade fram till dansgolvet och började dansa till rytmerna från lajvtrummor och blås. Och som vi dansade, volontärer och andra.
Om du har vart på denna bar vet du vad jag menar när jag berättar om det lilla dansgolv som blir till då man skjuter undan borden framme vid den lilla scenen. Om de mörka väggarna och ljusen som pryder borden. Om doften av lugn och den otroliga musik vi denna kväll fick ta del av. Den skapande en värld bortom denna som är svår att beskriva. Kanske var det vinet o drinkklunkarna, kanske det att jag innan dagens början inte känt någon av dem jag nu stod och rullade höfterna med. Som jag nu skrattade högt med och utbytte blickar som om vi känt varandra längre. Vi gick ut för att ta luft och vilade sedan en stund innan vi återigen lät våra kroppar förenas med ljuden av saxofon, fiol, trumma och kontrabas. Även piano och klarinett ljöd från gruppen som nu samlats på scen. De jamade och rytmerna fick dem att fortsätta till klockan visade kvart i fyra.

Med rosiga kinder och en fullkomlighet i bröstet lämnade jag stället bakom mig. Med sällskap korsade jag tågrälsen och vi gick en bit tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag tänkte att jag kunde ta mig till en vän som bor närmare än mitt hem men då han inte svarade på min förfrågan om morgonpromenad klockan fyra på morgonen begav jag mig hemåt.

Horisonten kläddes av ett skimrande guld medan jag gick förbi bilden av kyrktornen och fortsatte mot Flogsta. Halvvägs vek jag av för att se vilka tider en second hand höll öppet och när jag återvände ner på vägen mötes jag av en glad australiensare som skrattade och undrade varför jag kikat in där. Jag sa att jag förväntade mig varmt te och en mjuk säng men att det tydligen inte erbjöds vid halv fem en söndagsmorgon. Vi följdes åt längs vägen. Jag fick lära att han hette Nick och var päväg hemåt efter en fest vid kantorsgatan. Jag log och vi fortsatte att prata till det blev tid för mig att vika av.

Jag gick via Ekeby och när jag slutligen damp ner i min säng var klockan halv sex och min kropp en skakade isbit. Jag lyckades dock somna tillslut och vaknade inte förän klockan tre idag.

Nu är det snart en ny dag och jag är trots min dygnsrytm väldigt trött. Nu skall jag duscha och sedan krypa ner i min mjuk säng. För att imorgon möta en ny vecka med vetskapen att det är tre veckor kvar i skolan. Sedan återvänder jag till vackra väst.

Det jag vill förmedla och berätta med detta inlägg är inget mindre än att livet jag faktiskt lever är fantastiskt. Att jag mer och mer börjar leva som de jag ser upp till och att min väg är full av gropar. Hål att falla i eller att lyckas hoppa över. Jag har helt enkelt börjat landa i mitt beslut och jag har börjat inse att allt är vad man gör det till, du är den enda som styr ditt eget öde.

Allt detta går upp och ner och jag är lycklig över att få vara en del av alla, en del av allt.

Sova

Nu har jag försovit mig igen. Det är något av det jag är bäst på. Karnevalen börjar ett. Jag hade ju ingen tid att sova förbi, men ett ord är ett ord och jag sa på morgonen.. Två ord. Men å andra sidan så har kvinnan säkert mer än en handfull annat att tänka på.. Så att en volantär som kommer senare än hon sa dagen innan i telefon, gör ingen större skillnad. Men det är la mer mig själv jag tänker på, jag försover mig alltid. Avsiktigt.

Men nu skall jag öka tempot lite, få i mig mitt alldeles (fast att det aldrig kan bli för) starka kaffe. Bli fin och sedan segla iväg in till stan.

Damien Rice- The Animals Were Gone

Blodssystrar!

Vill härmed göra reklam för en annan blogg där jag ibland postar trevliga inlägg.

Blodssystrar.blogspot.com

Nyfiken på vad det är? Ja men gå in då! Där finns all information du kan behöva.

Värme från öst.

Se och samla

Det är än inte tid för formuleringar
Inte tid att förklara det jag ser
Nu är tiden till för att iaktta
Att en stund att sitta ner

På min ljumna hud finns ännu spår
En doft, en hand, jag i lyckan står

En doft av henna, hennahår
Jag ler en stund, nog du förstår

En första vers, just så

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna, stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

-Harriet Löwenhjelm

Den föddes så snabbt att den inte betyder

Tiden är nu att förstå, att se då meningen inte är tänka
Inte undra varför jag inträder i chock, av att till dig längta
För jag är inte längre rädd för att falla öppen i armar, kär
Utan nu finns en annan rädsla, likt molnande gung, jag bär

Det är oro för att jag äro ensam utan dig nära i livet
Men för att få dig nära min kropp vågar jag inte ta klivet
För att behöva är för mig att inte stå rak i ryggen
Och att det klara betyder behov av somliga tillhyggen

Mina ord de försöker att behålla en stolthet, försvara
Men jag vet, utan tanke på imorgon finns inget att förvara
Så jag behåller min roll som kan ses alldeles för passiv
Och vilar i min känsla att vi tillsammans inte är mitt liv

Ett beslut

Jag har tidigare här i bloggen nämnt funderingar angående ett skolbyte. Det skulle i så fall vara från Uppsala fria waldorfgymnasie till Josefinagymnasiet i Siegtuna.
För att få lite kött på bena, så att säga, vill jag först förklara bakrunden till dessa funderingar.
Det var så att Siri, den fina kvinna jag umgås uteslutande mest med i klassen, släppte bomben om att hon nog skulle byta skola till hösten, för några veckor sedan. Hennes anledning, och också min, var att hon inte trivdes alls i klassen. Siri sa att hon var inte motiverad att gå till skolan för fem öre, och dagarna jag inte vart där hade hon seriöst börjat tänka på att ett byte är enda lösningen. Hon bad mig då att följa med till Josefinaskolan i Siegtuna för att se vad jag tyckte om den. Kanske var det ett alternativ även för mig, som inte trivs i klassen heller.
Varför just Josefina var ett sådant självklart alternativ är det att Siri gått där under sin grundskoletid och trivdes då som fisken i vattnet.
Det första jag tänkte var nej, inte nu igen! Jag hade precis landat i mitt beslut om att stanna och klara av de två återstående åren, trots klassen. Att inte flytta hem som hade vart beslutet jag tagit i höstas. Men tanken om något nytt var som alltid lockande så jag beslöt att följa med Siri följande onsdag för ett besök på skolan i Siegtuna. Det största misstaget är ju att inte ens försöka.
När onsdagen kom bar det iväg till Josefina. Bussresan doftade av något nytt och jag fann mig lite nervös i tanken om vart den förde mig. Men ändå så tänkte jag att jag inte skulle oroa mig, det blev nog inget byte trots allt, detta var bara en utflykt till något det kunde ha blivit.
Väl där, insidan av skolbyggnaden andades waldorf med stora andetag. Här fanns hela den känsla som påminde om waldorf där hemma i Göteborg. De laserade väggarna gav ett intryck av lugn och människorna ikring mig skapade en trevlig och igenkänlig atmosfär.
Klassen var större och helt annorlunda. Här kändes det faktiskt som att folk kunde reflektera över texterna på svenskan och diskutera dem, istället för att hälften av klassen satt tysta och resten bara försökte tömma ut skit för skitandets skull, så som mina nuvarande lektioner ofta ter sig. Jag fick veta att kursmässigt skulle det inte vara några problem att byta. Siri skulle få läsa en del på egen hand om hon ville ha naturkompetens men för mig såg saker inte så annorlunda ut.
Eftermiddagen spenderades hos Jannie, en go tjej som står Siri nära och går i klassen på Josefina. Jag kände mig nästan tom. Jag visste inte vad jag ville och desto mer jag prata med de ikring mig så märkte jag att allt talade för ett byte. När kvällen sedan kom med öppet hus och mer information och propagerande för skolan visste jag varken ut eller in. Jag måste ju byta, skolan var fin och klassen så mycket bättre än den jag nu umgås med varje dag. Kanske skulle de kunna hjälpa mig att bli mer motiverad att gå till skolan och kanske skulle jag inte känna mig hämmad längre. Men nu i efterhand så vet jag att allt detta låg i min hjärna, så att säga, min magkänsla sa mig att jag skulle lugna mig. Allt är inte grönare på andra sidan. Trots det så var känslan jag bar med mig i säng den kvällen en självklarhet över att ett skolbyte var nödvändigt och så fortsätte tankegångarna den följande veckan. Tisdag och onsdag veckan där på besökte jag skolan själv och var med under klassens lektioner. Jag strövade runt, utan beslut men med en känsla av att detta kunde bli min framtid. Dessa lokaler kanske skulle bli min höst, min vår och mitt sista år på gymnasiet. Precis så som det kändes när jag strövade runt på Steiner i Gbg i höstas ansikte mot ansikte med ett likadant beslut som jag nu stod framför.
På valborg hade jag besämt mig, trodde jag i alla fall. Och jag sa högt och klart, att visst, jag skall byta! Men orden jag uttalade kändes bara som sagda för att övertyga mig själv och inte sprungna ur ett färdigt beslut. När helgen sedan kom började jag inse varför det kändes så. För att det inte var meningen att jag skulle byta. Inte att jag trodde att det fanns någon universell mening att jag skulle stanna i Uppsala men att det fanns någonslags mening med att slutföra något. Att gå de åren jag bestämt mig att gå när jag satt där hösten 2007 och filosoferade om en gymnasietid någon annanstans. Jag började förstå att det handlade inte om att största misstaget är att inte ens försöka i det här fallet, det steget hade jag redan tagit. Att åka till Uppsala. Nu handlade det om att landa i ett beslut, att slutföra det och att lära sig att inte springa vidare bara för att allt inte blir som man vill, som man hoppats på.
Den känsla som skrek mest när jag insåg detta var rädslan för ensamheten. Den misslyckade ensamheten som kunde komma omsluta mig om jag stannade i Uppsala. Men nej, jag kan längre inte sätta ord på den för det är inte så jag känner i stunden.
Nu när jag, som kanske är underförstått, tagit beslutet om att stanna i Uppsala så är känslan av glädje över nya utmaningar den som tar över. Till hösten har jag teater, jag har förhoppningsvis krokikurs i Sthlm och jag har fina lärare. Jag behöver inte vara med klassen mer än nödvändigt, jag kan gotta mig i att jag ligger på den nivå jag ligger och jag kan le när jag tänker på att jag klarade det igen. Att ta ett beslut som kändes bäst i magen och inte bara över en lista av för-och nackdelar.

Jag hoppas texten gjorde sig förstådd trots min grammatik och jag hoppas att beslutet jag tagit kommer föra mig vidare i mitt ständigt pågående mål, att lära mig.

Just det, skåda de tre små prickarna som nu smyckar min handled.

En födelse

Tanken växer likt de nyutslagna knopparna i den doftande våren
Den kväver sakta allt annat tvivel, tvättar bort de ruttnande såren
Med en känsla av fullkomlighet kastar jag mig utför branter
Jag tappar kontrollen över tidigare gränser, slungandes nedför kanter

Jag är fantastiskt och aldrig som förr, har jag styrkan att öppna varendaste dörr

Jennie går på vägen

Jennie går på vägen som leder in mot byn
Hon sjunger å hon iaktar fåglarna i skyn
Hon är påväg till hemmet för att äta lite spån
Och solen den står skymd bak moln som färgar himlen grå

Så möter hon en student på cykel med två hjul
Han säger jag är utbildad, kom nu ska vi ha kul
Och du är allt för dum för att inte ha en man
Följ med mig in bak busken skall jag visa vad jag kan

Hon tvingas ner på gruset, han tar på hennes kropp
Hon slingrar sig och ber honom för guds skull hålla opp
Men studenten bara skrattar, berusad av betyg
Då tar Jennie en bok, slår till, och studenten han är död

De fängslade Jennie, hon fick sitta tid för dråp
Men minnet efter studenten blir firat varje år
Utbildningen ger hjältar medan folket de blir dömt
Och vi som sätt hur allt gått till får veta att vi drömt

Det är otroligt lätt att rättfärdiga något du själv utför
Bara för att få ditt samvete på din sida, vad det än är du gör
Och det är väldigt lätt att få några att tro det du säger
Bara du själv lyckats övertyga dig om att just det är sant

Två tankar, två känslor

Åh, jag längtar
Jag suktar
Åh, din hud
Som luktar

Han också
Jag kommer ihåg
Saknaden total
Känslan jag såg

Åh, din doft
Sådär nära
Åh, din hand
Läppar kära

Men han med
Minnerna här
Också han
Min kärlek bär

Ungdomshysteri

Q10 plus
Sätter dig i konkurs

Men tanken om att du är
Den som faktiskt bär
Ett ungdomens ansikte betalat med stålar
Tycker Nivea är värt några klirrande skålar!

Kasta omkull dessa författade rader
Bryt loss från alla sagda bravader
Släpp taget om dessa fängslande stängsel
Glöm alla de som lever i trängsel

Bak alla dessa inlärda fraser
Lever något oberoende faser
Ty där är du människa!
En ståtlig och stolt människa

Så kasta omkull våra sagda normer
Och lev här dina flyktiga stormar
Tillbaka skall vi till vårt rusiga blod
Som totalt ignorerar om just du är god

Omedveten
I de omedvetnas dalar
är ljuset som skönast
Det spelar ingen roll om du trädet skalar
Det är ändå löven som är grönast

Medveten
På medvetenhetens topp
Sätter medvetandet stopp
Dina tankar blir torra och små
För du vet vad det är du vill nå

Med vår helg i minnet

När tystnaden åter sluter sig om mig
När ensamheten blir total

Då ser jag tillbaka på er
För att en stund glömma mina kval

(Emma o Vanja)

Att gå en stig som leder mot den egna vägen

Antingen så vrider jag min i tårar
Bäddar in mig i den sjävvållade ensamheten
Och kvider i den totala tystnad
som ekot av era fotsteg lämnat efter sig

Jag kan sjunka in och försvinna i tanken
om min egen otillräcklighet
Gömma mig bak gardiner av tomma ord
för att sedan dra dem undan i någonslags galenskap

Antingen så lever jag i en värld av ångest och enslighet
Ett omslutande dunkel av enfaldhet

Eller också så låter jag mig själv utvecklas
Acceptera att jag ej kan
Men att jag bär styrkan att kunna
Och så inser jag att "Du är den enda som styr ditt eget öde!"

Livet, en vanlig jävla bussresa

På första raden i den sunkiga bussen sitter Murre
Murre skrattar åt busschauffören
För det är nämligen så att Murre ser så mycket mer än han där framme
Här bakifrån kan Murre skåda allt

Bakom Murre sitter Signe
Signe hon skrattar åt hur Murre tror sig se allt
Hon se ju så mycket bättre här bak
Så Signe kan driva med Murre och chauffisen

Snett bakom på ett aning upphöjt sätte sitter Tommy
Inte nog med att han är längre bak
Tommy ser också allt ur ett annat perspektiv
Så han skrattar åt de där framförs enfaldhet

Så här fortsätter det längre och längre bak i den röda bussen
För varje steg bakåt sitter en som anser sig se allt
För ingen vänder sig bak, alla ser bara de som där framför sitter
Och de skrattar, för hur kan de där framme vara så blinda?

Längstbak, nästan gömd av dunklet i den halvt upplysta bussen, sitter Liv
Kanske förstår Liv vad de där framför håller på med
Kanske bär hon på alla svar
Men Liv skrattar inte
Utan hon sitter med ett leende på läpparna och acsepterar att vi alla är olika