Ett beslut

Jag har tidigare här i bloggen nämnt funderingar angående ett skolbyte. Det skulle i så fall vara från Uppsala fria waldorfgymnasie till Josefinagymnasiet i Siegtuna.
För att få lite kött på bena, så att säga, vill jag först förklara bakrunden till dessa funderingar.
Det var så att Siri, den fina kvinna jag umgås uteslutande mest med i klassen, släppte bomben om att hon nog skulle byta skola till hösten, för några veckor sedan. Hennes anledning, och också min, var att hon inte trivdes alls i klassen. Siri sa att hon var inte motiverad att gå till skolan för fem öre, och dagarna jag inte vart där hade hon seriöst börjat tänka på att ett byte är enda lösningen. Hon bad mig då att följa med till Josefinaskolan i Siegtuna för att se vad jag tyckte om den. Kanske var det ett alternativ även för mig, som inte trivs i klassen heller.
Varför just Josefina var ett sådant självklart alternativ är det att Siri gått där under sin grundskoletid och trivdes då som fisken i vattnet.
Det första jag tänkte var nej, inte nu igen! Jag hade precis landat i mitt beslut om att stanna och klara av de två återstående åren, trots klassen. Att inte flytta hem som hade vart beslutet jag tagit i höstas. Men tanken om något nytt var som alltid lockande så jag beslöt att följa med Siri följande onsdag för ett besök på skolan i Siegtuna. Det största misstaget är ju att inte ens försöka.
När onsdagen kom bar det iväg till Josefina. Bussresan doftade av något nytt och jag fann mig lite nervös i tanken om vart den förde mig. Men ändå så tänkte jag att jag inte skulle oroa mig, det blev nog inget byte trots allt, detta var bara en utflykt till något det kunde ha blivit.
Väl där, insidan av skolbyggnaden andades waldorf med stora andetag. Här fanns hela den känsla som påminde om waldorf där hemma i Göteborg. De laserade väggarna gav ett intryck av lugn och människorna ikring mig skapade en trevlig och igenkänlig atmosfär.
Klassen var större och helt annorlunda. Här kändes det faktiskt som att folk kunde reflektera över texterna på svenskan och diskutera dem, istället för att hälften av klassen satt tysta och resten bara försökte tömma ut skit för skitandets skull, så som mina nuvarande lektioner ofta ter sig. Jag fick veta att kursmässigt skulle det inte vara några problem att byta. Siri skulle få läsa en del på egen hand om hon ville ha naturkompetens men för mig såg saker inte så annorlunda ut.
Eftermiddagen spenderades hos Jannie, en go tjej som står Siri nära och går i klassen på Josefina. Jag kände mig nästan tom. Jag visste inte vad jag ville och desto mer jag prata med de ikring mig så märkte jag att allt talade för ett byte. När kvällen sedan kom med öppet hus och mer information och propagerande för skolan visste jag varken ut eller in. Jag måste ju byta, skolan var fin och klassen så mycket bättre än den jag nu umgås med varje dag. Kanske skulle de kunna hjälpa mig att bli mer motiverad att gå till skolan och kanske skulle jag inte känna mig hämmad längre. Men nu i efterhand så vet jag att allt detta låg i min hjärna, så att säga, min magkänsla sa mig att jag skulle lugna mig. Allt är inte grönare på andra sidan. Trots det så var känslan jag bar med mig i säng den kvällen en självklarhet över att ett skolbyte var nödvändigt och så fortsätte tankegångarna den följande veckan. Tisdag och onsdag veckan där på besökte jag skolan själv och var med under klassens lektioner. Jag strövade runt, utan beslut men med en känsla av att detta kunde bli min framtid. Dessa lokaler kanske skulle bli min höst, min vår och mitt sista år på gymnasiet. Precis så som det kändes när jag strövade runt på Steiner i Gbg i höstas ansikte mot ansikte med ett likadant beslut som jag nu stod framför.
På valborg hade jag besämt mig, trodde jag i alla fall. Och jag sa högt och klart, att visst, jag skall byta! Men orden jag uttalade kändes bara som sagda för att övertyga mig själv och inte sprungna ur ett färdigt beslut. När helgen sedan kom började jag inse varför det kändes så. För att det inte var meningen att jag skulle byta. Inte att jag trodde att det fanns någon universell mening att jag skulle stanna i Uppsala men att det fanns någonslags mening med att slutföra något. Att gå de åren jag bestämt mig att gå när jag satt där hösten 2007 och filosoferade om en gymnasietid någon annanstans. Jag började förstå att det handlade inte om att största misstaget är att inte ens försöka i det här fallet, det steget hade jag redan tagit. Att åka till Uppsala. Nu handlade det om att landa i ett beslut, att slutföra det och att lära sig att inte springa vidare bara för att allt inte blir som man vill, som man hoppats på.
Den känsla som skrek mest när jag insåg detta var rädslan för ensamheten. Den misslyckade ensamheten som kunde komma omsluta mig om jag stannade i Uppsala. Men nej, jag kan längre inte sätta ord på den för det är inte så jag känner i stunden.
Nu när jag, som kanske är underförstått, tagit beslutet om att stanna i Uppsala så är känslan av glädje över nya utmaningar den som tar över. Till hösten har jag teater, jag har förhoppningsvis krokikurs i Sthlm och jag har fina lärare. Jag behöver inte vara med klassen mer än nödvändigt, jag kan gotta mig i att jag ligger på den nivå jag ligger och jag kan le när jag tänker på att jag klarade det igen. Att ta ett beslut som kändes bäst i magen och inte bara över en lista av för-och nackdelar.

Jag hoppas texten gjorde sig förstådd trots min grammatik och jag hoppas att beslutet jag tagit kommer föra mig vidare i mitt ständigt pågående mål, att lära mig.