Tiden är nu att förstå, att se då meningen inte är tänka
Inte undra varför jag inträder i chock, av att till dig längta
För jag är inte längre rädd för att falla öppen i armar, kär
Utan nu finns en annan rädsla, likt molnande gung, jag bär
Det är oro för att jag äro ensam utan dig nära i livet
Men för att få dig nära min kropp vågar jag inte ta klivet
För att behöva är för mig att inte stå rak i ryggen
Och att det klara betyder behov av somliga tillhyggen
Mina ord de försöker att behålla en stolthet, försvara
Men jag vet, utan tanke på imorgon finns inget att förvara
Så jag behåller min roll som kan ses alldeles för passiv
Och vilar i min känsla att vi tillsammans inte är mitt liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar